Underbara kvinnor till vänster

Jag har tillbringat veckoslutet i många underbara kvinnors sällskap.

Det handlar förstås om Vänsterkvinnornas 20-årsjubileum. Jubiléet hade kombinerats med deras riksomfattande möte som hålls vart tredje år, och som bland annat väljer styrelse. Det blev ett stort och intressant paket med möte, dagsfest och kvällsfest - och mera möte.

Där fanns kvinnor i alla åldrar och av alla modeller. Där var mycket sak och sakkunskap,och också mycket känsla, kultur och humor. Tarja Halonen hade skickat sin hälsning och en stilig blombukett. Raija Julkunen höll ett tänkvärt tal om hur jämställdheten utvecklats under de senaste decennierna. Och en förkyld Paavo Arhinmäki framförde partiets hälsning och talade för 6+6+6-modellen, innan han gick hem och lade sig under filten.

Kvällsfesten i Kirjas sal bjöd på ett verkligt roligt och högklassigt program med improvisationsteater, sång och musik förutom god mat och dryck och trevligt sällskap. Jag råkade hamna bredvid en kvinna i min ålder som bara för något år sedan blev medveten om att hon från sin pappas sida hade Ålandsrötter (Kökarsrötter för att vara exakt)från ett par generationer tillbaka. Det gav förstås en extra krydda åt vårt annars också givande samtal.

Min insats på själva mötet bestod närmast i förslag till ändring av de utkast till ställningstagande om den fattigdom som alltför många äldre kvinnor och alltför många barn upplever i dagens samhälle. Båda ställningstagandena blev mycket bättre efter ett dygns bearbetning. De kan läsas på finska på "http://www.vasemmistonaiset.fi/ajankohtaista.html"

Det var meningen att mötet också skulle ta ställning till feminismen. Minna Sirnö, som slutar som taleskvinna för Vänsterkvinnorna vid årsskiftet, pekade på det märkliga faktum, att medan var och varannan man i politiken i Sverige kallar sig feminist, så vågar inte ens alla kvinnor göra det i Finland! Ställningstagandet om feminismen blev hänskjutet till styrelsen för bearbetning.

Själv har jag aldrig haft svårt att kalla mej feminist. Om jag inte hade så många andra uppgifter, så skulle jag också gärna gå aktivt med i Vänsterkvinnornas arbete. Men det gälller nog för mej nu att prioritera Landsstyrelsen. Och det finns ju tack och lov så många andra kvinnor som vill och kan ställa upp i Valtikka, som Vänsterkvinnornas styrelse kallas. Saila Ruuth, som sina unga år till trots länge varit aktivt med, valdes enhälligt till ny taleskvinna efter Minna.

En av de bilder från veckoslutet som jag länge kommer att kunna se för min inre syn är när Anna-Liisa Jokinen, veteran i rörelsen, tillsammans med många andra steg upp och dansade under flickbandet the Abilitys oemotståndliga musik på dagsfesten. Den bilden säger mer än många ord om Vänsterkvinnorna.