söndag 19 mars 2017

Ingen självrisk för boendet i utkomststödet!

I går möttes Vänsterförbundets partifullmäktige. Jag tog i mitt anförande upp en sak som ligger nära mitt hjärta. Nedan en översättning av det jag sade.

Jag har varit vänster hela mitt vuxna liv, men länge tänkte jag att socialt arbete är så samhälleligt till sin karaktär, att det räcker som samhällelig insats för min del.

Laman på 1990-talet var en vändpunkt i det avseendet. Speciellt införandet av en självrisk för boendekostnaderna i utkomststödet fick mig att förstå, att det gäller att påverka också utanför jobbet. Så jag slutade säga nej, när jag blev ombedd att ställa upp i komunalvalet.

Vi fick bort självrisken så småningom, men det tog tid, ungefär tio år.

Och nu, när det har gått ungefär tio år sedan vi fick bort självrisken, är flitfällorna igen föremål för utredning.

Jakten på flitfällor på 1990-talet gav upphov till det grundmurade problem vi i dag har med långtidsarbetslöshet och fattigdom. Så om boendesjälvrisken på nytt skulle införas, skulle följderna bli ännu allvarligare än senast, eftersom vi redan från tidigare har ett djupt och brett fattigdomsproblem.

För ett par veckor sedan publicerade en arbetsgrupp tillsatt av finansministeriet en utredning om ämnet. Införandet av en självrisk i fråga om boendekostnaderna i utkomststödet lyftes fram som en möjlighet och är uppenbarligen föremål för tilläggsutredningar.

Något gott för ändå också den här regeringens galenskaper med sig, och det är att mänskor börjar vakna och märka i hur fel riktning det här samhället förs.

Också i Hangö har vi fått nya kunniga kandidater. Kommunalvalet löser långtifrån allt som borde förändras, men en seger för Vänstern i valet skulle utan vidare vara en början på en bättre fortsättning.

Ei asumiskustannusten omavastuuta toimeentulotukeen!

Olen ollut jonkin sortin vasemmistolainen koko akuisikäni, mutta katsoin pitkään, että sosiaalityöntekijön työ on sen verran yhteiskunnallinen luonteeltan, että se riittää yhteiskunnalliseksi panostukseksi minun osaltani.

1990-luvun lama oli käännekohta sen suhteen. Varsinkin asumiskustannusten omavastuun sisällyttäminen toimeentulotukeen sai minu tajuamaan, että on pakko toimia työn ulkopuolellakin, ja lakkasin sanomasta ei ehdokkuudelle kunnalisvaaleissa.

Se omavastuu onnistuttiin kyllä sittemmin saamaan pois, mutta 10 vuoden kamppailu laajalla rintamalla se vaati.

Nyt, kun sen pois saamisesta on mennyt n. 10 vuotta, on loukkupuhe taas noussut pintaan. Kanustinluokkuja on alettu selvittää, ja valtionvarainministeriön työryhmän pari viikkoa sitten julkaisemassa selvityksessä mainitaan myös asumiskustannusten omavastuun sisällyttäminen toimeentulotukeen eräänä mahdollisuutena, jonka käyttöönottoa ilmeisesti edelleen selvitetään.

1990-luvun loukkujahti synnytti ja juurrutti laajan pitkäaikaistyöttömyyden ja köyhyyden suomalaiseen yhteiskuntaan. Jos tuo asumisen omavastuu uudestaan otetaan käyttöön toimeentulotuessa, jälki tulee olemaan vielä pahempi kuin viimeksi, koska jo lähtötilantessa on syvä ja laaja köyhyysongelma.

Jotain hyvää sentään tästäkin hulluudesta löytyy, ja se on se, että ihmiset alkavat herätä ja huomata miten väärään suuntaan yhteiskuntaamme ollaan viemässä.

Hangossakin olemme saaneet uusia, osaavia ehdokkaita. Kunnallsivaaleissa ei ratkaista läheskään kaikkea, mihin nyt pitää saada muutos, mutta voitto vasemmistolle olisi kyllä hyvä alku paremmalle jatkolle!


Tämä oli pueenvuoroni Vasemmistoliiton eilisessä puoluevaltuuston kokouksessa.