söndag 26 september 2010

Om VNS och HNS

Under veckosluten har jag ofta möjlighet och behov att reda upp papper och tankar i anslutning till den gångna veckans mötesrunda och förbereda mig för följande.

I fredags var det sjukhus för hela slanten; seminarium för VNS-ledningen hela dagen och sedan ännu ett informations- och diskussionstillfälle ordnat av VNKS-Gillet på kvällen, om samarbetet mellan VNS-barnläkarna och bashälsovården. I morgonkväll sätts fokus direkt på slantarna, då har stadsstyrelsen aftonskola om nästa års budget. Och verkligheten i republiken har ju tyvärr blivit sådan att det nästan inte går att tala om det ena (sjukvård) utan att komma in på det andra (pengar).

HNS-vd:n Aki Lindén var med på fredagens seminarium under förmiddagen, han höll också inledningsanförandet. För mig var det första gången jag såg och hörde honom live. Det jag såg och hörde gjorde utan vidare ett gott intryck, han verkar vara en vettig person och inställd på dialog och inte någon som sitter på sina höga hästar.

Men i ett läge när relationen mellan HNS och Västra Nyland efter BB-beslutet kommit att präglas av något som kan karaktäriseras som ömsesidig misstro, krävs det nog hårt arbete av alla inblandade för att få till stånd en äkta dialog.

Nu är det psykiatrin som är på tapeten. När Grigori Joffe, chef för den psykiatriska resultatenheten vid HNS, hade sitt inlägg, hettade det till märkbart i salen.

I och för sig håller väl alla med om att det inom psykiatrin gäller att gå in för en verklig satsning på den öppna vården och en minimering av sjukhusvården, som också den ska finnas nära patienten. Det här är i patienternas intresse, och det är ju det som ska avgöra. För Ekåsens del tillkommer i alla fall en del extra byråkratiska krumelurer i och med den tilltänkta flyttningen av Esbos långvårdspatienter från Ekåsen till Mariefors.

Det skulle gå lättare att förstå om Esbo skulle ta hem sina patienter till Esbo, i stället för att flytta dem till ett annat ställe som är lika eller mera borta från Esbo än Ekåsen. Men Esbo tycks ha sin ståndpunkt klar, och jag har också fått intrycket av att nischandet av Mariefors till ett sjukhus som ansvarar för tung psykiatri och rehablitering är något som pågått en längre tid. Det här är min första period i sjukhusnämnden, så jag har inte följt med de här frågorna på närmare håll så länge, men jag undrar så smått om det kunde sett annorlunda ut, ifall Ekåsen i ett tidigare skede uttryckt intresse för till exempel rättspsykiatrin.

Som det nu är ser jag inga realistiska möjligheter att få ändring i de nuvarande HNS-planerna. Det som det gäller är nu att få till stånd en vettig plan för förverkligandet, och inte minst en tidtabell som är realistisk och mänsklig också med tanke på personalen.

Och här i det sammanhanget vill jag lyfta fram planeringen av den öppenvård vi ska ha här i regionen. För att möjliggöra en minskning av sjukhusvården, så måste det göras både kvantitativa och kvalitativa satsningar på öppenvården. Och jag tänker mig att en del av sjukhuspersonalen verkligen kommer att behövas här. Så med tanke på helheten tror jag faktiskt det är viktigare att börja planera den framtida öppna vården än att börja planera en nybyggnad för den krympta sjukhusvården här i regionen.

När det gäller den psykiatriska öppna vården får man inte heller glömma att socialsektorns medverkan är livsviktig. Många av de psykiatriska patienterna är fattiga med inkomster som är så små, att det ter sig tämligen omöjligt också för friska och raska att klara sej på dem, i synnerhet längre tider. Sånt sliter på hälsan. Bostadförhållandena lämnar också många gånger mycket övrigt att önska.

I fråga om VNS i övrigt uttalade sig Aki Lindén mycket bestämt: sjukhuset ska vara kvar och verksamheten ska vara ungefär sådan som den är i dag.

torsdag 16 september 2010

Vasemmistolla oltava oma presidenttiehdokas!

Kyösti Suokas on nostanut esille Pekka Haaviston mahdollisena presidenttiehdokkaana vasemmistollekin. Ajatus lähtee siitä, että Niinistölle pitää löytyä kilpailukykyinen vaihtoehto, joka saa kannatusta yli puoluerajojen.

Haavisto on varmasti sinänsä monella tavalla ihan kelpo mies ja varteenotettava presidenttiehdokas, mutta tämän kerran olen ehdottomasti sitä mieltä, että vasemistolla pitää olla oma ehdokas presidentinvaaleissa.

Viime vuosien aikana sitä on vasemmistoaktiivina joutunut moneen kertaan pohtimaan puolueen heikkoa menestystä vaaleissa ja gallupeissa. Syitä on tietysti useita ja erilaisia, mutta itse olen päätynyt siihen, että sillä seikalla, että olemme kaksi kertaa olleet ilman omaa ehdokasta presidentinvaaleissa, on iso merkitys.

Samalla kun Timo Soini ja Heidi Hautala puhuivat itsensä ja puolueensa ihmisten tietoisuuteen, meistä tuli vallan näkymättömiä. Vähän niinkuin meitä ei oikeasti olisi olemassakaan.

Jos nyt kolmannen kerran jättäydymme ilman omaa ehdokasta presidentinvaaleissa, se olisi minusta jonkinlainen poliittinen konkurssi-ilmoitus.

Kyllä meidänkin joukosta löytyy hyviä presidenttiehdokkaita, joita kannattaa kansalle esitellä. Sekä miehiä että naisia.

onsdag 8 september 2010

Och vilken nytta har vi av OECD?

I dagens Västis fanns en FNB-notis med rubriken "Samhället har större nytta av att utbilda män". Den handlade om OECD:s utbildningsjämförelse, enligt vilken det finländska samhället i snitt tjänar 84 400 euro på en man som har avlagt högskoleexamen, medan motsvarande summa för en kvinna är bara 32 700 euro.

Och gissa hur det hade räknats ut! Jo, man hade beaktat skatteinkomster och inbesparingar i socialbidrag. Kvinnorna har ju lägre lön och så är de hemma med barnen, därav skillnaderna. Man har inte på något sätt försökt beakta den nytta samhället har av det som de anställda inom olika brancher producerar.

Och detta OECD är en organisation, som enligt presentationen på sin hemsida är en internationell organisation som hjälper regeringar att hantera ekonomiska, sociala och maktmässiga utmaningar i en globaliserad ekonomi. På utrikesministeriets sidor omtalas OECD bl.a. som ett forum, som producerar analytiskt jämförelsematerial.

Jag har väl inte tidigare heller hyst så stort förtroende för OECD. Deras utsagor har framstått som något enögda; man har sett bara med höger öga. Men riktigt så här enfaldigt hade jag ändå inte föreställt mej det hela.

Undra på att samhället ser ut som det gör, när detta är analysen!

torsdag 2 september 2010

Rödgrön skatteväxling!

De gröna har länge talat för en grön skatteväxling, att man övergår till miljöskatter och sänker skatterna på arbete. Nu är man nöjd över regeringens budgetförslag för nästa år, som är ett steg i den riktningen.

Jag har alltid haft en något ambivalent inställning till miljöskatter. För om de fungerar som det är tänkt, att de alltså bidrar till att minska sådant som är skadligt för miljön, så är det ju minsann ingen betsående skattebas. Och ska vi ha ett samhälle med gemensamt ansvarstagande, och det är ju verkligen det som behövs, då behövs det också skatter.

Jag har också svårt med tanken, att man s.a.s. kan köpa sig fri från miljöskadlig verksamhet: om man bara betalar sina skatter är det ok att gå på i ullstrumporna.

Och sen är det ju detta med den sociala rättvisan och progressionen i beskattningen. Energiskatten drabbar också småinkomsttagare i form av höjda boendekostnader, som de inte så där bara kan välja bort. Och höjden av allt är ju att den nya energiskatten infördes för att täppa till hålet efter slopandet av arbetsgivarnas folkpensionsavgift (det här sägs i finansminsiteriets egen information om budgeten för nästa år).Alltså en direkt överföring av storföretagens utifter på gemene man.

Någonstans förstår man också bland de gröna att det kanske inte är bara ok att sänka skatten för dem med höga inkomster och höja den för dem som har mindre. Man tycks trösta sig med att de skattepengar som kommer in i alla fall i högre utsträckning används för dem som har de lägsta inkomsterna, i form av olika bidrag.

När Sinnemäki i förrgår presenterade hur de gröna framöver vill gå vidare med den gröna skatteväxlingen, i form av nya miljöskatter och höjd moms, talade hon visserligen också om en sänkning av skatterna för låginkomstttagare och en liten höjning av skatten på kapitalinkomster. Men de tilltänkta gröna satsningarna för att minska inkomstklyftorna föreföll i alla fall blygsamma med tanke på den utbredda fattigdomen och de djupa klyftorna.

Tack och lov framstår Vänsterns skuggbudget, som också presenterades i förrgår, som betydligt socialare och fräschare. Vänstern föreslår bland annat skatt på kärnbränsle, skatt på handeln med värdepapper, skärpt skatt för dem som förtjänar över 65 000 i året, inklusive dividend och kapitalinkomster och förmögenhetsskatt på förmögenhet över 1 miljon.

De arbetslösas grunddagpenning och arbetsmarknadsstöd, minimidagpengarna för nyblivna föräldrar och de lägsta pensionerna föreslås höjas till 750 euro i månaden. Grundavdraget i kommunalbeskattningen föreslås för nästa år till 3000 euro, men siktet är inställt på att inkomster under 10 000 euro i året ska vara skattefria.

Den tilltänkta enegibeskattningen vill Vänstern skippa och i stället återinföra arbetsgivarnas folkpensionsavgift, som slopades hastigt och lustigt utan några som helst hållbara motiveringar.

En rödgrön skatteväxling är vad vi behöver.