torsdag 8 juli 2010

Med partikongressen i ryggen

Det är redan ett par-tre veckor sedan Vänstern höll sin kongress i Jyväskylä. Tiden närmast efter kongressen var för min del i alla fall så fylld av arbete, att det inte blev tid och ork över för att sätta sej ner och reflektera över den gångna kongressen. Den ekonomiska krisen ger en socialombudsman mera jobb, och extra snårigt blir det inför semestern. Men nu är jag i alla fall ledig!

Jag är väldigt glad över att jag kan ta semester samtidigt som det är paus i mötesrumban. Det skulle inte kännas särskilt ledigt att vara tvungen att springa på möte var och varannan kväll. Men politiken är ju i alla fall mitt mesta fritidsintresse, så det är absolut inget jag undviker att tänka på under semestern. Tvärtom är det ju då man har bättre tid att faktiskt tänka.

Partikongressen i Jyväskylä var den fjärde partikongressen för min del (dvs. den fjärde ordinarie, sen var det ju också den extraordinarie kongressen efter Suvi-Annes avhopp).

Hur en partikongress utfaller har naturligtvis väldigt mycket med kvaliteten på de praktiska arrangemangen och ledningen av kongressen att göra. Vi är många som minns det pinsamma schabblet i Åbo 2004, då målprogrammet inte hann behandlas i sin helhet, innan kongressdeltagarna måste ge sig iväg till tåget... Men varje kongress återspeglar också det allmänna klimatet i samhället och inom partiet.

Så när stämningen på årets kongress allmänt har betecknats som god och glad, säger det samtidigt något om stämningen inom partiet nu. Det politiska målprogrammet för åren 2010-2015, som utarbetats genom en grundlig process och som fick sin slutliga utformning på kongressen, lyfter fram vänsterns alternativ mycket klarare och tydligare än på länge. Det samhälle vi lever i har blivit alltför hårt och grymt för alltför många mänskor, nu är det verkligen dags att styra utvecklingen åt ett bättre och vettigare håll!

Partikongressen hade nu 300 delegater mot 500 tidigare. Jag tror att det bidrog till att hålla kongressen mera samlad, och att delegaterna, som nu varit tvungna att konkurrera om platserna, var mera motiverade än tidigare.

Partistyrelsen hade föreslagit att kongressen i fortsättningen skulle sammankallas varannat år. Det gick i alla fall inte igenom, det blev inte ens omröstning om saken. Orsaken till att man vill håll kvar treårsperioden handlar helt enkelt om knappa resurser. Också med minskat antal delegater innebär en partikongress stora kostnader och också mycket arbete med förberedelserna - arbete som samtidigt behöver sättas på annan utveckling av partiarbetet och på val.

Iögonenfallande på årets kongress var andelen unga bland delegaterna. Också på svenskt håll har det skett en generationsväxling, och det märktes också i Jyväskylä.

Och i fråga om det svenska kan jag ännu konstatera, att det på vår partikongress i motsats till vissa andra inte fanns någon motion som gick ut på att försvaga svenskans ställning. Tvärtom godkändes i målprogrammet enhälligt ett par punkter som är ägnade att trygga servicen för finlandssvenskarna.

Den fråga som väckte de starkaste känslorna var pälsdjursnäringens vara eller inte vara. Omröstningsresultatet var också mycket jämnt, men den här gången var det i motsats till senast motståndarna som segrade. Kravet på övergångstid och kompensation mm. uppfattades tydligen inte som någon kompromiss av pälsnäringens förespråkare, som hyste och hyser stark oro för att en förlust av arbetsplatser inom pälsdjursnäringen inte kan kompenseras på annat håll. Den oron måste naturligtvis tas på allvar.

Inställningen tll kärnkraft delar däremot inte längre partiet alls såsom tidigare. De som förespråkar utveckling av förnybar energi och motsätter sig kärnkraft är i absolut majoritet, vilket ju också märktes i riksdagens omröstning om de nya kärnkraftverken för en vecka sedan. Men tyvärr valde majoriteten i de flesta andra partier att fortsättningsvis gå in för den förlegade och farliga kärnkraften, så det gick som det gick i omröstningen.

Men i alla fall: trots att vägen mot en bättre värld ännu minsann är full av hinder, så känns det som om partikongressen innebar ett ordentligt steg framåt och det nya målprogrammet ger bra verktyg för arbetet. Det gör jobbet roligare.

Men först till stranden!