fredag 28 mars 2014

Ansvar och fördelning

Det har talats och skrivits mycket om ansvar de senaste dagarna. Om att alla ska ta sitt ansvar. När statens skulder ska minskas, då ska alla bidra och klara sig med litet mindre än förr.

Statsminister Katainen hade då han redogjorde för resultatet av regeringspartiernas budgetförhandlingar mage att framhålla att de överenskomna åtstramningarna drabbar också honom. Han är en i gänget liksom. Och han fattar säkert inte hur han med det uttalandet skymfar dem som redan nu är tvungna att hushålla med varje cent och ändå inte får ekonomin att gå ihop. När du måste välja mellan att köpa mat och att köpa medicin åt ungen som blivit sjuk till exempel.

Det är symptomatiskt att när det är ekonomiskt dåliga tider och plågorna ska fördelas, lyfter också de borgerliga partierna fram vikten av en jämn och rättvis fördelning. Det här styrde politiken på 1990-talet, då man till och med sänkte det lägsta socialskyddet och lade grunden till det utbredda fattigdomsproblem vi har i dag. Tyvärr var också Vänsterförbundet med om den politiken.

När ekonomin började gå uppåt, var det plötsligt inte viktigt med fördelningen. Man kunde tänka sig, att man kunde börjat med att ta tillbaka de försämringar som rörde de fattigaste. Men icke, det dröjde pinsamt länge innan de värsta försämringarna åtgärdades, och det blev väldigt tydligt, att nedskärningarna ju var ideologiskt betingade.

Att Katainens sexpartiregering gick in och gjorde förbättringar i det lägsta socialskyddet - till exempel det att arbetsmarknadsstödet inte längre är beroende av makens/sambons inkomster - är mot den bakgrunden en verklig prestation. Och den prestationen hade nog inte kommit till, om inte i första hand Vänsterförbundet så grundligt lärt sig sig av sina misstag på 1990 -talet.

För Vänsterförbundet var och är det klart, att det lägsta socialskyddet och de som är hänvisade till det inte tål några nedskärningar. Tvärtom finns där ännu behov av förbättringar, för fattigdom är skadlig och ohälsosam, såväl för dem det gäller som för samhället i stort. Åtstramningarna måste göras där det finns något att strama åt.

Vänsterns medverkan i Katainens regering har under de gångna tre åren inneburit plågsamma kompromisser för partiet. Men så länge man kunnat påvisa att de som har det kämpigast fått det något bättre och inkomstklyftorna minskat i stället för att öka har man kunnat motivera sin medverkan trots allt.

I budgetförhandlingarna i början av den här veckan, lyckades Vänstern i alla fall inte få till stånd ett acceptabelt resultat. Slopade indexförhöjningar av socialskyddet, sänkning av barnbidrag och det inkomstrelaterade arbetslöshetsskyddet, höjda avgifter inom social- och hälsovården, dyrare mediciner mm. för utvecklingen åt ett helt annat håll än det Vänstern arbetar för. För att kunna gå vidare med bevarad självrespekt gällde det då för Vänstern att stå för sin politik och ta konsekvenserna av den. Allt annat hade varit ansvarslöst.