"Valfrihet" i stället för integration

Den administrativa social- och hälsovårdsreformen har kommit att bli en utdragen tillställning, som ju minsann inte längre är fördärvad med överstora förväntningar. Den överenskommelse regeringspartierna nådde natten till lördagen framstår trots det som en besvikelse, framför allt för att Samlingspartiet lyckades få igenom den valfrihet i vården de så länge kämpat för.

Flera kommentatorer har redan hunnit hänvisa till erfarenheterna från Sverige, där erfarenheterna inte alls är odelat positiva. Enligt Riksrevisionsverkets granskning har systemet med det fria vårdvalet inte lett till minskade hälsoskillnader. Patienter med mindre vårdbehov och högre socioekonomisk status verkar ha gynnats, inte de patienter som har det största vårdbehovet och bor på socioekonomiskt svaga områden.

Begreppet valfrihet tål också att problematiseras. Valfriheten för en välutbildad person med ett fungerande nätverk omkring sig framstår som en helt annan än den för till exempel en ensamboende åldring med många krämpor, men utan närstående som hjälp.

De som drar mest nytta av valfriheten i vården är väl de stora internationella företagen som får ökade möjligheter att göra business på samhällets pengar.

Jag hör till dem som i olka sammanhang påpekat, att det sociala oftast blir sidsteppat när social- och hälsovårdsreformen diskuteras. Så också i den här senaste armbrytningen mellan regeringspartierna. Jag tror inte att jag stött på ordet "social" överhuvudtaget i nyhetsfödet de senaste dagarna. Bara förleden "So" i Sote-reformen har hänvisat till det sociala. På svenska inte ens det, eftersom man vill undvika den finska förkortningen och den svenska versionen "sohä" inte framstår som särskilt lyckad vare sig i tal eller skrift. Och eftersom social- och hälsovårdsreformen känns onödigt långt och tradigt, blir det till bara vårdreformen i rapporteringen.

Det finns de som ifrågasätter behovet av integrering av social- och hälsovården. Jag har stött på slängiga kommentarer i stil med att vad har nu specialiserad kirurgi med socialvården att göra. Och just där finns förstås inget självklart svar.

Men den här integreringen har i alla fall under hela den här utdragna processen varit ett av huvudmålen för reformen. För någon vecka sedan lyssnade jag till familje- och omsorgsminister Juha Rehula, som mycker starkt betonade behovet av integrering såväl horisontalt (mellan social- och häsovård) och vertikalt (primär- och specialvård). Jag ser också själv fördelar med att i olika sammanhang sammanföra social- och hälsovårdens insatser. Det gäller till exempel barnskydd, äldreomsorg, psykiatri, missbrukarvård och rehabilitering och i första hand inom närservicen , men också i fråga om de mera specialiserade tjänsterna.

Men vad innebär nu då valfriheten inom vården med tanke på denna tilltänkta integration? Det är svårt att se annat än ökade svårigheter att få till integrerade arbetsprocesser med många skiftande aktörer inblandade. Det här har jag ännu inte hört någon kommentera.

Och i det här sammanhanget går det inte heller att lära sig av de svenska erfarenheterna, för sådana finns inte. I Sverige har man hållit socialvården kommunal, även om hälsovården överförts till landstingen.

Extremt visa medmänsklighet?

Främlingsfientligheten har tyvärr redan länge gjort sig allt bredare också i det finländska samhället. Tonen, såväl i samhällsdebatten som i vardagen, har blivit allt hätskare. Den nynazistiska finska motståndsrörelsen har ökat sin aktivitet och till och med genomfört planerade våldsamma attacker på meningsmotståndare.

I det här läget förväntar jag mig, att landets högsta politiska ledning tydligt tar avstånd från dessa rasistiska tendenser och går in för att hålla koll på nynazisterna. Hittills har reaktionerna tyvärr varit tämligen lama och tama. Man aktar sig noga för att hänga ut högerextremismen och beklagar i stället att det är ytterligheterna som hörs och syns.

I dagens Hbl var det igen dags för detta ytterlighetssnack. I en liten FNB-artikel om hur talmännen förbereder sig inför den tuffa politiska hösten i riksdagen kommer andra talman Paula Risikko till tals. Hon beklagar sig över att det i invandringsdebatten ofta är ytterligheterna som kommer till tals och menar att den stora majoriteten ställer sig neutralt till flyktingar. Diskussionen borde enligt henne hur som helst kunna föras sakligt, eftersom de asylsökande som kommer till Finland trots allt väcker motiverade frågor och misstankar hos många.

Har vi alltså en majoritet i det här landet som ställer sig neutralt till hela saken? Och är det alltså i så fall bra? Med så många flyktingar i Europas närområden och alla tragedier i och kring Medelhavet framstår det för mig närmast som omänskligt att inte bry sig om hela frågan. Att det uppstår frågor och misstankar är alltså ok enligt Risikko, men hur är det om det väcker ett behov av att hjälpa dessa mänskor, är det inte ok?

När det pratas om ytterligheterna, är det tydligt att rasisterna anses representera den ena ytterligheten, men vilken är egentligen den andra? De som tillmäter alla mänskor samma värde oberoende av hudfärg, religion och härkomst? Eller de som ännu till vill hjälpa dessa mänskor när de är tvungna att fly från sina hemtrakter? För vilka andra kan anses representera motsatsen till det en rasist står för?

Stimulans, sysselsättning och social rättvisa!

I det här riksdagsvalet är jag inte uppställd, men jag är förstås aktivt med och gör valarbete. Vi har ingen hangökandidat i det här valet, och eftersom Hangö en gång för alla befinner sig i periferin av Nylands valkrets, så är det inte alltför ofta vi har besök av de nyländska vänsterkandidaterna här. Så när vi är ute och bjuder hangöborna på plättar och politik, får jag i alla fall diskutera politik och föra fram Vänsterns linje. (Och en hel del hangöbor tycks förresten ta för givet att jag är kandidat i det här valet också.)

Den höga arbetslösheten är något som bekymrar dem som besöker vårt tält och Vänsterns konkreta program för att minska den med hjälp av offentliga investeringar i infrastruktur, mögelhusreparationer, förmånliga bostäder, forskning och produktutveckling mm. får mycket positiv genklang. Det är något helt annat än andra partiers nedskärningslistor.

Nedskärningsfronten tycks visserligen äntligen börja krackelera, det hörs spridda toner från olika partier om att nedskärningslistor inte är det enda saliggörande. (Men inte från Samlingspartiet eller SFP förstås.) Och redan ett bra tag har ju många ekonomiska experter talat för att det behövs stimulansåtgärder i ekonomin.

Till och med Anders Borg, moderaten som var finansminister i Reinfeldts regering, och som tillsammasa med Juhana Vartiainen på Stubbs uppdrag gjorde en utredning om den finländska ekonomin, har efteråt konstaterat att statsskulden inte är det stora problemet i Finland. Som det största problemet har han i stället nämnt den brist på förtroende som råder i samhället här.

Själv tycker jag väl att det största problemet är den höga arbetslösheten, men jag tycker i alla fall att Borg verkligen har en viktig poäng i detta om bristen på förtroende. Vi är väl många som på många sätt upplevt att den allmänna atmosfären så småningom rört sig från förtroende till misstroende, allt eftersom klyftorna ökat, men det var för mig en överraskning, att en Borg skulle påtala det.

Fast Borg talade ju inte om klyftorna, bara om bristen på förtroende. Att han noterade saken tänker jag kan ha att göra med det faktum att man i Sverige åtgärdade den ekonomiska krisen på 1990-talet på ett annat sätt än man gjorde i Finland. I Sverige satsade man betydligt mera på att sysselsätta folk än vi gjorde här, där arbetslösheten läts växa till ett långtidsarbetslöshetsproblem.

För ett par veckor sedan var jag på ett ekonomiseminarium ordnat av European Left i Helsingfors. En av inledarna var den tidigare isländska finansministern Steingrimur Sigfusson, som betonade att det viktiga är att fördela bördan rätt, när man skall reda upp nationens ekonomiska problem. Island slog vakt om den sociala rättvisan då de tacklade sin ekonomiska kris, och framstår nu som det land som bäst klarat krisen.

Så nu gäller det för oss i Finland att framför allt skapa jobb åt de arbetslösa i stället för att cementera deras arbetslöshet och utsatthet. Det minskar utgifterna för arbetslöshetsskyddet, ökar skatteinkomsterna och ökar också välfärden och känslan av förtroende för och i samhället.

Och i de här ekonomiska sammanhangen skadar det minsann inte heller att komma ihåg att skatteparadisen far iväg med lika mycket pengar som hälsovården i hela Europa kostar...

God förvaltning och gott ledarskap?

Då vi i Hangö stadsstyrelse diskuterat de kommande SOTE-tillställningarna, har vi varit tämligen överens om att det trots allt gäller att nu se till att vi har vår nuvarande social- och hälsovård i bra skick, att det också ger oss en bättre utgångspunkt i SOTE-processen.

När man då i fjol gick in för ett utvecklingsprojekt på hälsocentralen, tänkte jag att det kunde vara bra att se över och få bättre flyt i processerna. Jag kunde inte föreställa mej, att projektet skulle mynna ut i en organisationsförändring. Om det är något vi haft för mycket av under de senaste åren överlag är det organisationsförändringar, och det har funnits en övertro på deras betydelse för själva verksamheten.

Den här aktuella organisationsförändringen framstår dessutom som tvivelaktig på många sätt. Den går i stort sett ut på att hvc:s ledande skötare får ansvar för all annan verksamhet på hvc än läkarnas arbete, som fortfarande hör under ledande läkaren. Den ledande skötaren skulle sedan rapportera direkt till grundtrygghetschefen, inte till ledande läkaren.

Det här tycker ju jag att är i strid med instruktionen för grundtryggheten, där det står att ledande läkaren är chef för hvc. Men de som förespråkar den nya modellen hävdar att nej, där finns ingen konflikt, för ledande läkaren ska fortsättningsvis ha helhetsansvaret för hvc:s verksamhet och budget! Hur nu det ska gå till, när rapporteringen går denna ledande läkare förbi...

Det är ju inte särskilt förvånande, att dåvarande ledande läkaren (och hon var inte den enda)var av annan åsikt om det här. Det här motståndet togs i alla fall som förevändning för att flytta över henne till en vanlig hvc-läkartjänst. Grundtrygghetsnämnden gick under en sekretessbelagd rubrik i början av oktober med på att föreslå detta för stadsstyrelsen, utan att saken då ännu hade diskuterats med den det berörde.

I det skedet pågick projektet ännu, det hade ju påbörjats först i augusti. Själva organisationsförändringen hade ännu inte hunnit behandlas i någon instans. Först i december beslöt grundtrygghetsnämnden om "en uppdatering av grundtrygghetsnämndens organisation". Ärendet om förflyttningen av ledande läkaren hade då blivit remitterat i stadsstyrelsen, efter att det ställts frågor om inte organisationen borde ändras först, innan man börjar flytta på folk med hänvisning till förändringen...

Beredningen av organisationsärendet för nämnden var tämligen tendentiös. Samarbetsförhandlingar hade man inte sett någon anledning till, och de utlåtanden som bifogades paragrafen var alla från vårdarfacket i olika konstellationer, också det som hänvisades till som "nationella rekommendationer". Inget exempel på god förvaltning precis. Bättre skulle man nog vänta sig av dem som anklagat den förflyttade läkaren för att inte kunna prestera en god förvaltning.

De som driver omorganiseringen har också hänvisat till att den här nya modellen tillämpas på många andra håll, till exempel i Lovisa. Jag har ju inte kollat med alla andra kommuner, men det där med Lovisa stämmer i alla fall inte. Där har grundtrygghetssektorn organiserats enligt livscykelmodellen i tjänster för barn och ungdom, tjänster för vuxna och tjänster för seniorer. Ledande läkaren är chef för tjänsterna för vuxna, och dit hör förutom vården av kroniska sjukdomar, vården av akuta sjukdomar och munhälsovården också socialarbetet för vuxna. Ledande skötaren är inte chef för något ansvarsområde.

Det är uppenbart att det bakom den här processen finns också andra intressen än sådana som handlar om en utveckling av hälsocentralens verksamhet för hangöbornas bästa. Grundtrygghetsnämndens ordförande, som varit mycket aktiv under hela processen, har länge haft uttalade antipatier mot ledande läkaren som person, något han inte ens försökt dölja utan många gånger gett uttryck för. Vad som fått grundtrygghetschefen att driva saken så hårt är svårare att bedöma, men till exempel beredningen av organisationsförändringsärendet till nämnden ger ett intryck av att hon, som är magister i hälsovetenskaper, inte riktigt kan skilja på grundtrygghetschefens uppgifter och vårdarfackets intressebevakning.

Det är klart, att inte heller den ledande läkaren är någon felfri person. Och visst har det funnits saker att förbättra på Hangö hvc. Liksom på de flesta andra hälsocentraler har de största problemen att göra med den bristande tillgången på läkare. I det avseendet började det dock synas ljus i tunneln. Och som person är läkaren definitivt inte omöjligare än att det går att tala med henne och reda upp problemen den vägen, vilket jag upplevt också i egenskap av patientombudsman. Men i stället för det har då ledningen för grundtrygghetssektorn valt att sätta igång en process, som tycks bli bara smutsigare ju längre den pågår. Uppenbarligen har man sökt stöd för den på förhand från SDP, SFP och Samlingspartiet.

Själv har jag motsatt mig såväl organisationsförändringen som förflyttningen, och jag tror inte att staden kommer att vinna den rättsprocess vi håller på att komma in i. Men oberoende av hur det går i själva rättsprocessen, och vilka åtgärder läkarförbundet eventuellt vidtar, blir det nog tyvärr ännu svårare än tidigare att få hit läkare. Och det har inte varit lätt förut heller. Det känns mer än sorgligt.

Det kan inte hjälpas att SOTE börjar framstå som räddningen från det lokala klåperiet..