onsdag 17 maj 2017

Om svenskan och solidariteten

Senaste veckoslut hade det nyvalda folktinget sin session i Hangö. Jag höll Vänsterns gruppanförande i den allmänpolitiska debatten. Här är mitt anförande, sent omsider:


Bästa vänner,
trevligt att ni en gång kommer hit till Hangö!

När det nu en gång bland de ärenden vi har att behandla finns en motion om tvåspråkiga skolor, kan jag inte låta bli att påpeka, att vi i Hangö har en mycket lång erfarenhet av att ha både svensk och finsk grundskola i samma byggnad, utan att språkbobborna hoppar över skrankorna – ens när staketet på gården rivits.

Numera har vi också mera samarbete över språkgränserna, såväl i gemensamma som skilda skolbyggnader. I Lappvik, 20 km från Hangö, handlar det om att bevara byskolorna. Där finns både finska och svenska skolan i samma hus och de har gemensam undervisning till exempel i slöjd. Gymnasierna, det finska och det svenska, finns i olika byggnader, men de har de senaste åren utvecklat en hel del gemensamma projekt, bl.a. med Östersjön som tema.

Men det här med tvåspråkiga skolor är ett ämne som är väl värt att hålla ett seminarium eller flera om för att fördjupa sig i allt vad det är eller borde vara.

I det sammanhanget är det också skäl att söka fram kreativa modeller för hur man kan ge möjligheter för barnen att bekanta sig med det andra inhemska i tidig ålder, även om inte hela undervisningen i språket tidigarelagts eller regelrätt språkbad fås till stånd.

Hangö hör väl till de kommuner som fungerar rätt väl på två språk, men många finska föräldrar har önskemål om att deras barn får en möjlighet att lära sig svenskan som små, något vi inte riktigt lyckats få till.

Och det blir fel om vi inte ger möjligheten när intresset finns, och sedan i andra sammanhang klagar över svenskans svaga ställning.

I fråga om försöket med frivillighet för det andra inhemska verkar det på många håll finnas en orealistisk förhoppning om att det i stället ska kunna erbjudas alla möjliga intressanta språk att studera i stället.

Och samtidigt bygger man in en ojämlikhet för dem som inte får betyg i svenska och kanske behöver det senare i livet. Men att öka ojämlikheten tycks väl ha blivit något av ett varumärke för den här regeringen..

Och det får mej osökt att tänka på flera andra reformer som är på gång nu; Sote och omskapandet av NMT-centralerna och det som är kvar av TE-byråerna.

Den motion som gjorts om att de s.k. tillväxttjänsterna ska fungera på båda nationalspråken är ute i ett angeläget ärende.

Men tyvärr, om uttrycket tillåts, är det inte bara svenskan som är i farozonen. Också mycket annat viktigt står på spel; i båda reformerna finns det uppenbara risker för att de som har det största behovet av olika tjänster får minst hjälp. Det gäller mänskor med många sjukdomar och behov av såväl social- och hälsotjänster, och det gäller de arbetslösa som inte hör till de mest attraktiva för dem som rekryterar.

Solidaritet talade Thomas Blomqvist till min glädje om i sitt hälsningsanförande.

Solidariteten har tyvärr blivit satt allt mera på undantag i och med att den nyliberalistiska synen på samhällsekonomin blivit det som bestämmer riktningen för samhällsbygget och fördelningen av samhällets resurser, såväl globalt som nationellt och lokalt.

Om vi inte ändrar riktning och utvecklar mera solidariska sätt att fungera, så kan vi definitivt inte förvänta oss annat än att svenskan kommer att sitta trångt, om ens det.

Så fram för solidariteten i samhällsbygget!