Som att gå på lina

Under den tid jag har varit med i kommunalpolitiken (jag är nu inne på min fjärde period) har jag inget minne av att det skulle varit väldigt lätt att få ihop en budget. Hangö har ju hela den här tiden kämpat med en för nyländska förhållanden hög arbetslöshet, sviktande befolkningsunderlag och en hög skuldbörda. Lätt var det inte i år heller, men vi fick till en budget, som godkändes vid fullmäktigemötet i veckan. Så här sade jag i mitt gruppanförande vid fullmäktiges budgetbehandling:

"Den kommunala ekonomin kan inte jämföras med ett privathushåll, fast det finns de som gör det. Kommunens ekonomi har helt andra verkningar för de privata hushållen i gemen och för hela privatsektorn än vad ett vanligt hushåll har.

När det är knappt om resurser i kommunen är det därför viktigt att man stramar åt med förstånd. Och det tycker vi inom Vänstern att man i detta budgetförslag i flera väsentliga avseenden har lyckats med. Det gäller till exempel satsningen på förebyggande arbete för att få ner barnskyddsutgifterna, det att Kraft i åren-projektet fortsätter trots att ajälva projektet är slut och att man inte säger upp och permitterar personal utan går in för att anpassa verksamheterna i samarbete med personalen.

Arbetslöheten i Hangö är hög ändå, utan att kommunen gör sitt till för att öka den...

I dessa arbetslöshetstider har staten passat på att öka kommunernas ansvar för de arbetslösa, genom att kommunerna pålagts en större del av utgifterna för arbetsmarknadsstödet för dem som är utan jobb. Det här känns inte schysst! Det är visserligen bättre att ordna något vettigt för arbetslösa för pengarna i stället för att betala de så kallade böterna. Fokus måste i alla fall vara på nyttan för de arbetslösa, inte på den ekonomiska nyttan för kommunen, vilket det tyvärr finns exempel på från andra orter.

Det gäller också att se realistiskt på kommunens möjligheter att minska arbetslösheten i en tid, när snart sagt varje litet större företag med självaktning går in för strategin att säga upp så många som möjligt. Hangö stad har i alla fall gjort ett ordentligt försök att skapa grund för nya arbetsplatser med köpet av Koverhar. Vi hoppas och tror, att det ger utdelning på sikt.

I dessa tider är det omöjligt att tala om den kommunala framtiden utan att beröra SOTE-reformen, alltså några ord om SOTE också här. Ingen vet ännu riktigt vad det blir, eller ens om det blir. Men även om också vi har en ambivalent inställning till reformen, anser vi att det gäller att ta vara på chansen att bygga upp något nytt och bättre. Det handlar inte alls bara om sjukhusen, utan också om alla former av rehablitering, som i dag alltför ofta är satta på undantag.

Det förslag vi har framför oss är långt ifrån en fullkomlig budget, men en skaplig i alla fall. Vår grupp har ett par mindre ändringsförslag att komma med."

Det vi främst ville ha ändring på var anslaget för grundskolan, som i det skede budgetförslaget skickades tillbaka till sektorerna med uppmaningen att skära ner med två procent fått anslagen för lärarvikarier och skolornas materialanskaffningar minskade med totalt drygt 25 000 euro. Det här är ingen väldigt stor summa i en mångmiljonbudget, men den skulle ha inneburit att vikarier för lärarna i grundskolan skulle ha anställts först efter tre dagars frånvaro. Under den tiden skulle någon annan lärare ha hand om två klasser samtidigt, vilket skulle innebära otrygga skoldagar för många elever. Går man in för att förebygga problemen i fråga om barn och unga, borde man rimligtvis börja med att hålla de grundläggande tjänster som är gemensamma för alla barn och ungdomar i skick.

Jag hade föreställt mej att jag skulle lyckas få styrelsen att enhälligt gå med på ändringen, speciellt eftersom jag ansträngt mej att hitta ett ställe där man i dessa ekonomiskt spända tider kunde minska på utgifterna i motsvarande grad. Men icke! Jag lyckades däremot få med mej majoriteten av fullmäktige, rösterna föll 17-16. Alla grupper sprack i omröstningen, utom vår, där alla naturligtvis var för, och så centerns enmansgrupp som i sin helhet var mot.

Så vi hölls på linan ända fram.

Galna dagar med klass

Samlingspartiet har bjudit på galna dagar den senaste tiden. Knappt en dag utan erbjudanden om skattesänkningar och uppluckring av onödig byråkrati. Stubbs tal både hemmavid och i Paris, Sasis kolumn i Hbl om personliga socialskyddskonton, Grahn-Laasonens frivilliga miljöskydd...

Men erbjudandena om lättnader tycks gälla bara för de pålitliga stamkunderna. I fråga om arbetslösa efterlyser man i stället en skärpning. Man efterlyser mera krav på motprestationer för socialskyddet och strängare sanktioner för dem som inte gör som de blir tillsagda.

För mig, som jobbar som social- och patientombudsman i regionen och har kontakt med många arbetslösa, framstår det närmast som otroligt, att någon i desa strukturarbetslöshetens tider på allvar kan påstå att problemet till stor del handlar om att det är för lätt för arbetslösa att slingra sig undan jobben!?

Samma fenomen upplevde vi under laman på 1990-talet. Då ledde jakten på "flitfällor" till att socialskyddet för arbetslösa och också utkomststödet sänktes, vilket bäddade för det grundmurade fattigdomsproblem vi kämpar med i dag.

Eftersom det inte mera finns något att sänka på, kan det hända att förslagen nu mera kommer att handla om att tvinga arbetslösa på jobb utan lön och också annars under tvivelaktiga förhållanden. Och även om det tycks finnas de som tror det, så är det ju inte nu heller så, att arbetslösa bara lugnt kan vägra att ta emot jobb och kurser som anvisas dem utan några som helst sanktioner. Också vägran att delta i den lagstadgade arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte som praktiseras runtom i kommunerna sedan ett drygt decennium kan leda till sänkt utkomststöd.

Hur den här arbetsverksamheten i rehabiliteringssyfte sköts i praktiken varierar en hel del från kommun till kommun. Det finns många exempel på att man med utgångspunkt i de arbetslösas behov hittat lösningar, som upplevts positivt av alla parter, men det finns också andra exempel. Som det nu är, ordnas arbetsverksamheten av kommunerna själva eller upphandlas av föreningar.

I höst har det gjorts en lagmotion om att arbetsverksamheten skulle kunna ordnas också av aktiebolag (motionen gjordes förstås av en samlingspartistisk riksdagsman). Det kunde vara en bra affär för bolaget, deltagarna i arbetsverksamheten får ju ingen lön, utan de får 9 euro per aktiv dag som tillägg till sitt arbetsmarknadsstöd...

Som bäst sitter en arbetsgrupp tillsatt av minister Risikko och funderar på "utvecklandet av den aktiverande sociala tryggheten". Arbetsgruppens mandatperiod går ut sista februari nästa år. Det blir spännande att se, om arbetsgruppen lyckas enas om ett förslag, och hur det i så fall ser ut.

Samlingspartisetrna är bra på att få det att se ut som om det som är bäst för de välbärgade är bäst också för det finländska samhället i stort. Men för de allra flesta, och i slutändan för allihopa, är det allt annat än bra, om vi i Finland i stället för att motarbeta slavarbete och undermåliga arbetsvillkor på global nivå och att tänka till om nyfördelning av jobb och inkomster går in för oavlönat tvångsarbete för dem som ligger mest illa till på vår arbetsmarknad.

Hur var det nu förresten det står i grundlagen; medborgarna är jämlika inför lagen och har rätt till liv, personlig frihet, integritet och trygghet...

Försök med grundinkomst i Hangö, tack!

I dessa tider är det gott om dåliga nyheter både nära och fjärran ifrån. Men det kommer också goda och glädjande nyheter, och en sådan är definitivt centerledaren Juha Sipiläs uttalande om att det är skäl att på allvar börja utreda ett ibruktagande av grundinkomst genom regionala försök.

Inom Vänsterförbundet utarbetade vi för en par-tre år sedan en egen modell för grundinkomst och fann att det skulle vara helt realistiskt att genomföra den. Genom erfarenheterna i mitt jobb som socialombudsman i några västnyländska kommuner har jag blivit bara mera övertygad om att en grundläggande reform av socialskyddet är nödvändig.

När allt mera kan produceras med allt mindre arbetskraft, och det ingår i snart sagt alla litet större företags strategier att minska antalet anställda, gäller det att tänka i nya banor.

Inom samlingspartiet har många på sistone igen kommit med uttalanden om att arbetslöshetsskyddet kanske är för bra, att det går att leva så gott på det att man inte bryr sig om att söka jobb. Samlingspartister anser sig ofta gå i bräschen för det nya, men tankarna om att sysselsättningen fås i skick genom att öka de arbetslösas fattigdom och elände, det är ju faktiskt skåpmat från 1800-talet.

Det gäller väl snarare att komma till en ny och jämnare fördelning av såväl arbete, inkomster som möjligheter. Grundinkomsten kunde innebära större handlingsfrihet och flera möjligheter för arbetslösa som nu är insnärjda i byråkratin.

Hangö kunde faktiskt vara ett riktigt passligt försöksområde för ett grundinkomstprojekt; ett i såväl geografiskt som ekonomiskt hänseende tämligen väl avgränsat område med hög arbetslöshet.

Skatt på kapitalet!

Det har skrivits en hel del om Thomas Piketty och hans tankar det senaste året. På Vänsterns fisksoppskalas för en vecka sedan försökte vi sätta oss in i vad det egentligen är som han kommit fram till.

Piketty har gått grundligt till väga och kollat upp statistik om kapital, inkomster och deras fördelning ända från 1800-talet. Att kapitalinkomsterna under senare tider ökat betydligt mera än löneinkomsterna och att inkomstfördelningen överlag blivit mycket ojämnare, det har jag ju vetat förut.

Men att utvecklingen efter en tid av jämnare fördelning kring världskrigen gått så käpprätt och kraftigt i en ojämlik riktning, och att fördelningen nu i många avseenden liknar den på 1800-talet, det hade jag inte klart för mig.

Och skillnaderna bara växer. Avkastningen av kapitalet är större än inkomsterna i stort, och stora kapital ger ännu större avkastning än mindre på grund av möjligheterna till risktagning.

När man betänker att gruppen av dem som inte har möjlighet heller till löneinkomst bara växer, blir bilden ännu dystrare.

Piketty - som ju inte är någon vänsterekonom - föreslår som lösning på problemet en global progressiv förmögenhetsskatt. För mig framstår det som ett vettigt förslag och ett mål värt att sträva till, även om det är allt annat än lätt att få till det i praktiken.

I Finland har vi tyvärr gått åt fel håll i fråga om beskattningen av kapitalet. Förmögenhetsskatten har avskaffats, och på högerhåll arbetar man aktivt för att avskaffa också arvsskatten. Dags för uppryckning, här krävs aktivitet av oss på vänsterhåll!

Vad blir det av social- och hälsovårdsreformen?

Den stora social- och hälsovårdsreformen har varit på gång rätt länge redan. Trots att man under de senaste månaderna kommit överens om upplägget i stort, är det trots allt ännu väldigt oklart vad reformen egentligen kommer att innebära för brukarna av tjänsterna.

Själv har jag hela tiden förhållit mig något ambivalent och skeptisk till reformbestyret. Jag håller med om att ändringar behövs för att social- och hälsovården ska kunna fungera bättre. Men eftersom det avgörande i såväl social- som hälsovården är det som försiggår i mötet mellan klient/patient och personal, tycker jag att man borde haft det som utgångspunkt för reformen i stället för att koncentrera krafterna på hur den organisatoriska ramen borde se ut.

SFP:s Calle Haglund gick i veckan ut med kritik av reformen. Enligt torsdagens Hbl (10.7) dömde han ut reformen, eftersom förvaltning och strukturer var viktigare än människan. Han talade också för att medborgarna borde få en ökad valfrihet. Uttryckta på detta sätt liknar ju hans invändningar mina!

Men då jag bekantar mig närmare med Haglunds tankar, framstår de snarare som diametralt motsatta mina egna. Det som förargar honom är att man nu inte gått in för att separera utförare och beställare, vilket enligt honom skulle ha medfört riktiga upphandlingar med riktiga alternativ, utan i stället gjort beslut som cementerar tjänsteproduktionen inom den offentliga sektorn.

Hans tal om valfrihet inom social- och hälsovården handlar alltså bara om den gamla vanliga borgerliga fixeringen, att det ska finnas mera privata producenter inom vård och omsorg.

För mig innebär valfrihet i fråga social- och hälsovården att invånarna vid behov kan få den hjälp de behöver skräddarsydd i samråd med socialarbetare/läkare och/eller annan personal. Upphandling av vård och omsorg ökar inte möjligheterna till det, utan snarare minskar dem.

Inom hälsovården går det säkert i och för sig bra att göra vissa ingrepp till produkter som köps och säljs. Speciellt inom socialvård och omsorg är det betydligt svårare. Människors situationer och behov kan vara så mångskiftande och följaktligen svåra att reducera till schabloner och produkter.

Och de som närmare bekantat sig med beställar-utförarmodellen, vet att den om någon ökar byråkratin.

Själv är jag övertygad om att det är möjligt och nödvändigt att öka valfriheten för brukarna inom ramen för den offentligt producerade social- och hälsovården.

Mitt tal på 1 maj - vappupuheeni

Jag talade i morse vi de rödas grav i Hangö. Så här talade jag:

Bästa kamrater, hyvät toverit

Sisällissodan ajat olivat käsittämättömän kovat. Sen jälkeen suomalainen yhteiskunta on kehittynyt - tai sitä on kehitetty - tavalla, josta toverit, joiden muistoa tänään kunnioitamme,vain voivat uneksia.

Mutta valitettavasti työväenliikkeen kamppailu ei ole käynyt tarpeettomaksi.

Viime vuosikymmenten aikana moni asia on mennyt väärään suuntaan, ja eriarvoisuus kasvaa monessa suhteessa. Eurokriisi ja sen ratkaisutavat ovat pahentaaneet ongelmia.

Arbetslivet är sådant att det inte finns rum för alla, och för att duga ska du helst vara i toppenskick. Storföretagen har som ett mål i sig att minska antalet anställda. Det går knappt en dag utan nya bud om s.k. samarbetsförhandlingar. T.o.m. statliga företag försöker få sin personal via bemanningsföretag.

Samtidigt som många mänskor, inte minst yngre, har väldigt svårt att komma in på arbetsmarknaden,funderas det nu på allvar över om arbetslösa borde tvingas till ytterligare motprestationer för det socialskydd de får.

On todellakin silmiinpistävää, että nyt - niinkuin 1990-luvun laman aikana - nostetaan esille yksilön vastuuta, vaikka kyseessä on nimenomaan yhteiskunnallinen ongelma. Sosiaaliturvalla eläminen on kaikkea muuta kuin helppoa ja vapaata tämän päivän Suomessa.

Ja kun ihmiset eivät voi hyvin tällaisessa työelämässä ja yhteiskunnassa, heillä todetaan olevan mielenterveysongelma ja lääkityksen tarve, sen sijaan että huomio kiinnitettäisiin yhteiskunnallisiin kysymyksiin.

Friheten i vårt samhälle gäller först och främst kapitalkretsarna, som i dagens värld har hela jorden som spelplan. För att trygga arbetarnas rättigheter och miljön krävs internationella spelregler, och där går storföretagen definitivt inte i bräschen.

Min generation lärde sig i skolan, att slaveriet har upphävts för länge sedan. Men i själva verket krävs det i dag medvetenhet och aktivitet av oss som konsumenter för att vi inte ska köpa t.ex. kläder som tillverkats under slavliknande förhållanden.

Mikä tulee julkiseen sektoriin, pääomapiireillä on sen suhteen aivan erilaiset intressit kuin meillä. Ne haluavat tehdä sillä bisnestä, ja voitot viedään sitten sinne, missä halvimmalla päästään.

Tämä on tullut esille myös EU:n ja USA:n välillä tekeillä olevien vapaakauppasopimusneuvottelujen suhteen. Joillakin on tavoitteena helpottaa yritysten mahdollisuuksia päästä kiinni julksiin hankintoihin Atlantin toisella puolella. Ja tietysti tähtäävät siihen, että iso osa julkisista palveluista olisi kaupan.

Också annars är det viktigt att lyfta fram förhandlingarna om frihandelsavtalet mellan EU och USA. Där har skisserats upp ett förslag om ett speciellt skiljedomstolsförfarande för fall, där företag känner sig snuvade på konfekten på grund av att ett land strängerat sin lagstiftning om till exempel arbetarnas eller konsumenternas rättigheter eller miljöskydd. Här finns verkligen behov av en större öppenhet och bredare demokratisk diskussion.

Eli nyt on ajankohtaisempaa kuin koskaan aikaisemmin rakentaa solidaarisuutta ja tasa-arvoa ihmisten välille yli kaikkien rajojen. Näin kunnioitamme parhaiten hiedän muoistoaan, joiden takia olemme tänään täällä.

Proletärer i alla länder, förena er, var det en som skrev för länge sen. Men det är högaktuellt i dag, då vi verkligen behöver solidaritet och jämlikhet mänskor emellan, över alla gränser. Det är också bästa sättet att hedra minnet av dem som vi i dag kommit hit för att tänka på.

Ansvar och fördelning

Det har talats och skrivits mycket om ansvar de senaste dagarna. Om att alla ska ta sitt ansvar. När statens skulder ska minskas, då ska alla bidra och klara sig med litet mindre än förr.

Statsminister Katainen hade då han redogjorde för resultatet av regeringspartiernas budgetförhandlingar mage att framhålla att de överenskomna åtstramningarna drabbar också honom. Han är en i gänget liksom. Och han fattar säkert inte hur han med det uttalandet skymfar dem som redan nu är tvungna att hushålla med varje cent och ändå inte får ekonomin att gå ihop. När du måste välja mellan att köpa mat och att köpa medicin åt ungen som blivit sjuk till exempel.

Det är symptomatiskt att när det är ekonomiskt dåliga tider och plågorna ska fördelas, lyfter också de borgerliga partierna fram vikten av en jämn och rättvis fördelning. Det här styrde politiken på 1990-talet, då man till och med sänkte det lägsta socialskyddet och lade grunden till det utbredda fattigdomsproblem vi har i dag. Tyvärr var också Vänsterförbundet med om den politiken.

När ekonomin började gå uppåt, var det plötsligt inte viktigt med fördelningen. Man kunde tänka sig, att man kunde börjat med att ta tillbaka de försämringar som rörde de fattigaste. Men icke, det dröjde pinsamt länge innan de värsta försämringarna åtgärdades, och det blev väldigt tydligt, att nedskärningarna ju var ideologiskt betingade.

Att Katainens sexpartiregering gick in och gjorde förbättringar i det lägsta socialskyddet - till exempel det att arbetsmarknadsstödet inte längre är beroende av makens/sambons inkomster - är mot den bakgrunden en verklig prestation. Och den prestationen hade nog inte kommit till, om inte i första hand Vänsterförbundet så grundligt lärt sig sig av sina misstag på 1990 -talet.

För Vänsterförbundet var och är det klart, att det lägsta socialskyddet och de som är hänvisade till det inte tål några nedskärningar. Tvärtom finns där ännu behov av förbättringar, för fattigdom är skadlig och ohälsosam, såväl för dem det gäller som för samhället i stort. Åtstramningarna måste göras där det finns något att strama åt.

Vänsterns medverkan i Katainens regering har under de gångna tre åren inneburit plågsamma kompromisser för partiet. Men så länge man kunnat påvisa att de som har det kämpigast fått det något bättre och inkomstklyftorna minskat i stället för att öka har man kunnat motivera sin medverkan trots allt.

I budgetförhandlingarna i början av den här veckan, lyckades Vänstern i alla fall inte få till stånd ett acceptabelt resultat. Slopade indexförhöjningar av socialskyddet, sänkning av barnbidrag och det inkomstrelaterade arbetslöshetsskyddet, höjda avgifter inom social- och hälsovården, dyrare mediciner mm. för utvecklingen åt ett helt annat håll än det Vänstern arbetar för. För att kunna gå vidare med bevarad självrespekt gällde det då för Vänstern att stå för sin politik och ta konsekvenserna av den. Allt annat hade varit ansvarslöst.