måndag 20 juni 2011

Vänstern i regeringen

Nu är Vänsterförbundet alltså regeringsparti.

Saken stöttes och blöttes grundligt på partifullmäktiges och riksdagsgruppens gemensamma möte i går. I den slutna omröstningen gavs sedan 40 röster för regeringsmedverkan, medan 23 röstade nej och tre röstade blankt.

Före det hade partistyrelsen röstat om sitt förslag till mötet: 11-2 för regeringsmedverkan. Jag röstade för, men det var inget självklart beslut för min del heller. Jag fattade mitt beslut först i tåget på väg till mötet söndagmorgon.

Eftersom förhandlingarna om regeringsprogrammet var mörklagda, och man hade bara allehanda otillförlitliga läckor och rykten att tillgå medan förhandlingarna pågick, gick det inte att bilda sig någon uppfattning om programmet innan det äntligen publicerades på fredagskvällen, och det tog en stund att ta till sig alla 89 sidor.

För min del var det här regeringsprogrammet verkligen inte fördärvat med förväntningar. Men läsandet bjöd på en hel del positiva överraskningar och jag kunde tydligt se att Vänstern satt sina spår i programmet. Jag har läst regeringsprogrammen sedan mitten av 1990-talet, och jämfört med de programmen kan här tydligt förmärkas en kursändring mot en socialare och miljövänligare politik.

Men samtidigt ingår där saker som är svåra att smälta, inte minst minskningen av kommunernas statsandelar. Hur många gånger har jag inte själv i hangöfullmäktige talat om statens bristande ansvarstagande i fråga om kommunernas ekonomi, och så ska man gå och godkänna sånt!

Bland de viktigaste frågorna för mej är grundskyddet. Det var ju faktiskt det sviktande grundskyddet och det växande fattigdomsproblemet som fick mej som socialbyråsoocialarbetare att gå med i politiken på 1990-talet.

Redan tämligen tidigt på fredagskvällen - innan någon rimligtvis faktiskt hunnit läsa programmet - fanns det en hel del som på facebook förklarade att de föreslagna höjningarna av grundskyddet var värda skit och ingenting. Och nej, de avskaffar inte fattigdomen, och de är inte tillräckliga, men de innebär i alla fall ett ordentligt steg framåt.

Det finns de som tycker att alla tillgängliga pengar borde satts på en höjning av utkomststödet i stället för att i första hand satsa på en höjning av grunddagpenningen och arbetsmarknadsstödet. Och, jo, det här skulle gett flera mera pengar i handen, eftersom det för dem som är beroende av utkomststöd är just nivån på utkomststödet som avgör, när högre arbetsmarknadsstöd innebär mindre utkomststöd. Men samtidigt skulle en sådan operation ha inneburit en ännu större skevhet i vårt socialskydd än vad som nu är fallet.

Det stora problemet i vårt socialskydd är att det lägsta primära socialskyddet, alltså förmånerna vid arbetslöshet, sjukdom, moderskapsledighet etc, är så lågt att mänskor inte kan leva på det utan måste söka utkomststöd för att klara sig. Utkomststödet är ett behovsprövat stöd som är avsett som tillfälligt stöd i krissituationer, men i och med att allt flera arbetslösa är hänvisade till grunddagpenning och arbetsmarknadsstöd, är det numera många långtidsarbetslösa som i åratal är hänvisade till utkomststödet. Det innebär en massa extra månatligt pappersarbete - och kontroll - för såväl hjälpbehövande som för den socialbyråpersonal som ska behandla ansökningarna. Ifall man höjer bara utkomststödet och inte de primära förmånerna växer den del av befolkningen som är långvarigt beroende av utkomststöd. Det skulle dessutom öka kommunernas utgifter för utkomststödet och dessutom medföra ökat behov av personal för behandlingen.

Så även om höjningen av grunddagpenningen/arbetsmarknadsstödet med 100 euro inte är tillräcklig för att befria alla arbetslösa från behovet av att söka utkomststöd för att klara sig, är det i alla fall ett ordentligt steg i rätt riktning. Mycket beror också på den konkreta utformningen av de ändringar i bostadsbidraget som hör till paketet. Inkomstgränserna kommer i alla fall att höjas och självriskerna minskas.

Och det blir ju trots allt också en nivåhöjning av utkomststödets grunddel (= det belopp som beaktas för dagligutgifter) från början av nästa år. Den är på sex procent, vilket innebär c. 25 e/mån till för ensamstående och c. 60 e/mån för en familj med två vuxna och ett barn. För endsamförsörjare blir det en extra förhöjning, som inte ännu fått sin konkreta form.

Det är faktiskt första gången på decennier som det övehuvudtaget gjorts en nivåhöjning utöver indexjusteringen på utkomststödet. När lagen om utkomsttsöd trädde i kraft 1.3.1998 gjordes däremot en tämligen stor nivåsänkning av stödet. Barnens grunddelar sänktes och samtidigt infördes en självrisk på boendeutgifterna. Den sistnämnda avskaffades för något år sedan efter massiva påtryckningar från otaliga medborgarorganisationer - och naturligtvis Vänsterförbundet.

I fråga om beskattningen blev det en större progression även om våra förhandlare inte kunde få till en skattehöjning för de högsta förvärvsinkomsterna. Men skatterna för de lägsta inkomsterna sänks, kapitalskatten höjs till 30 procent och blir dessutom nu ännu litet högre för kapitalinkomster över 50 000 i året, 32 procent. Gränsen för skattefria dividender i olistade bolag sänks från 90 000 till 60 000 euro. Arv över 200 000 euro beskattas enligt 16 procent.

Arbetet för att få bukt med den grå ekonomin kommer att effektiveras betydligt enligt det nya regeringsprogrammet.

En lag om äldreomsorg kommer äntligen att stiftas, och för den får kommunerna extra finansiering. Som motvikt mot de minskade statsandelarna kommer kommunerna också 2012 och 2013 att få fem procent mera än vanligt av samfundsskatterna.

Kommunernas ekonomi påverkas inte bara av inkomsterna, utan naturligtvis också av utgifterna. Enligt det här regeringsprogrammet ska till exempel varje person under 25 år och varje nyutexaminerad under 30 år erbjudas en arbets-, praktik-, studie-, ungdomsverkstads- eller rehabliteringsplast inom tre månader från det han/hon blivit arbetslös. Om det här görs bra, innebär det mindre utgifter för kommunerna. Höjningen av arbetslöshetsskyddet innebär förresten också en sänkning av kommunernas utgifter för utkomststödet.

Förutom statsandelarna till kommunerna var det den tilltänkta EU-politiken som gav upphov till mest tveksamhet och kritik vid gårdagens möte. Många upplevde att partiet genom att godkänna detta regeringsprogram handlar stick i stäv mot det man tidigare deklarerat, under valet och i samband med omröstningarna om stödpaketen i riksdagen.

De skrivningar som ingår i programmet innebär i alla fall förändringar av den hittillsvarande politiken i den riktning som Vänstern förespråkat, bl.a. större ansvar för bankerna och arbete för en finansmarknadsskatt. Paavo hade också fått med en mening som innebär att man inför varje enskilt stödbeslut måste granska huruvida de tilltänkta besluten är motiverade med tanke på medborgarna såväl i Finland som i det land som befinner sig i svårigheter och om det planerade anpassningsprogrammet faktiskt hjälper i frågavarande land att klara sig ur krisen.

En hel del skrivningar i programmet tarvar ännu precisering och konktretisering. Resultatet av den processen skulle alldeles säkert se annorlunda ut, ifall Vänstern lämnat sig utanför regeringen, jämfört med om Vänstern är med och påverkar också fortsättningen. Det var för mej en av de aspekter som vägde tungt för regeringsmedverkan.

Den nuvarande oppositionen är ju inte heller något lockande sällskap precis. Då lockar det rödgröna samarbetet inom den kommande regeringen mera. De gröna, SDP och VF har faktiskt flera platser i riksdagen än de andra regeringspartierna. Litet komiskt är det ju att det rödgröna samarbete som många i olika skeden drömt om blir till i en samlingspartistisk regering...

Valet av ministrar var i alla fall alldeles enhälligt. Och det var roligt att kunna överraska media, som litet fördomsfullt utgått från att Paavo blir trafikminister och Merja Kyllönen kulturminister. Nu blev det tvärtom.

Det jag nu önskar allra mest, är att våra medlemmar och anhängare, också de som är kritiska till regeringsmedverkan, ska gå in för att helhjärtat stöda våra ministrar och deras arbete och inte dra mattan under fötterna på dem med all världens kritik i tid och otid. Vänsterförbundet arbetar fortfarande för precis samma saker som före valet, även om inte allt kunde fås med i regeringsprogrammet!

söndag 1 maj 2011

1918

Vappupäiväni alkoi perinteiseen tapaan kunniakäynnillä punaisten haudalla, missä myös pidin pienen puheen.

Päivän seuraava ohjelmanumero (ja puhe) oli sen sijaan aivan uusi ja ainutlaatuinen. Raatihuoneen puistossa paljastettiin veistos vuoden 1918 sodan uhrien muistoksi.

Veistoksen syntyhistoria on koskettava ja liittyy läheisesti taiteilja Catharina Kajanderin perheen kohtaloon. Catharina oli tänään itse paikalla ja kertoi läsnäoleville historiansa.

Kun Catharinan äiti kuoli v. 2001, hänen taustastaan paljastui siihen saakka kätkettyjä asioita. Vähitellen Catharina sai viranomaisten asiakirjoista selville, että äidin isä, Hangon Granitilla työskennellyt kivenhakkaaja, oli kuollut vankileirillä 1918, ja että äiti oli punaäpäränä otettu huostaan ja sijoitettu ensin lastenkotiin Hankoon ja myöhemmin vaasalaiseen perheeseen.

V. 2003 Catharina piti Hangossa retrospektiivisen veistosnäyttelyn, jossa hän käsitteli äitinsä elämää. Siinä pääteos oli terracottatorso, joka teki minuun syvän vaikutuksen. Torso symboloi ihmisen riippuvuutta elämänsä ehdoista.

Jo silloin 2003 puhuimme Catharinan kanssa mahdollisuudesta tehdä veistoksesta graniittiversio, joka olisi muistomerkkinä Hangossa. Palasimme myöhemmin ajatukseen, ja aloimme toteuttaa hanketta. Matkalla riitti mutkia, mutta 2008 graniittiveistos oli valmis, Hangon kaupunginhallitus teki lokakuussa 2009 päätöksen sen vastaanottamisesta ja elokuussa 2010 sen sijoittamisesta Raatihuonen puistoon.

Ja nyt se siis on siinä, muistuttamassa sodan kärsimyksistä. Tätä ennen vuoden 1918 sota on näkynyt Hangossa pelkästään voittajien sankarikertomuksena vapaudenpatsaan muodossa, joka pystytettiin saksalaisten maihinnousun muistoksi.

Hangossa ei käyty suuria taisteluja sisällissodan aikana, vaikka Hangolla sijaintinsa takia oli keskeinen rooli sekä sodan alussa että lopussa. Mutta hankolaiset punakaartilaiset taistelivat muualla Suomessa ja suuri osa kuolemantapauksistahan tapahtui vasta sodan jälkeen, vankileireillä. Käytettävissä olevien tilastojen mukaan 116 hankolaista kuoli sisällissodan yhteydessä, enemmän kuin muissa länsi-uusmaalaisissa pitäjissä.

Länsi-Uudellamaalla, niinkuin muuallakin Suomessa, on vasta viime vuosien aikana pystytty avoimeen keskusteluun sisällissodan tapahtumista. Tammisaarelaisen opettajan Sture Lindholmin kirja "Röd galenskap- Vit terror" Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, joka julkaistiin v. 2005 on ollut tärkeä osa tätä prosessia.

Avoin keskustelu on ensimmäinen edellytys sovintoon.

Olemme päätyneet puhumaan tästä uudesta veistoksesta sovintomonumenttina. Tämä johtuu osittain siitä, että torso nykykielessä viittaa aivan muuhun kuin klassiseen taiteeseen, mutta enemmän siitä, että sovintoon pitää pyrkiä.

fredag 25 mars 2011

Ett jämlikare samhälle

Den senaste månaden har utöver jobb och möten varit fylld av kampanjarbete. Jag har farit kring Nyland och träffat folk och jag har deltagit i en hel del valdebatter.

I många samtal har det kommit fram, att mänskor är väldigt trötta på den politik som förts och den riktning som samhällsutvecklingen tagit. Man vill ha ett jämlikare och tryggare samhälle än det vi nu har.

I valdebatterna verkar de flesta partiers representanter också överlag tycka att förhållandena för de allra fattigaste nog måste förbättras. Sen är det en helt annan sak hur mycket man är beredd att höja de lägsta stöden.

Tyvärr fungerar de flesta paneldiskussioner så, att man inte har möjlighet att behandla ett tema särskilt grundligt, innan det ska gås vidare till nästa tema. Därför finns det sällan möjlighet att grundligt tenta de övriga partiernas representanter om vad deras förslag i praktiken skulle innebära.

De borgerliga partierna har i alla fall inte haft något konkret att komma med, vare sig i paneler eller program. De Gröna kommer dragande med sin grundinkomst på c. 500 euro, som kan låta bra i mångas öron, men som inte hjälper de allra fattigaste ett dugg.

Socialdemokraterna har i sitt valprogram en höjning av grundskyddet med hundra euro i månaden. Det räcker i alla fall inte till för att man överlag ska kunna klara sig på grundskyddet utan att behöva ty sig till utkomststödet, som är en mycket jobbig och förödmjukande stödform för dem som är hänvisade till den i längre tider (och dessutom väldigt belastande för personalen i systemet).

Inkomstskillnaderna ses inte ens som ett problem av alla. De borgerliga kandidaterna och partierna nöjer sig i stort sett med att konstatera att de fattigaste måste få mera hjälp och ser inget större problem i de stora skillnaderna. Speciellt samlingspartister kan i sammanhanget komma på att anklaga en för avundsjuka.

De Gröna och socialdemokraterna erkänner nog problemet och meddelar sig vilja åtgärda det. Den centrala ingrediensen i varderas recept verkar vara skärpning av kapitalbeskattningen. Ingendera är villig att skärpa beskattningen av av de högre lönerna. De Gröna vill höja omsättningsskatten och energibeskattningen, vilket socialdemokraterna motsätter sig med den helt riktiga motiveringen att det drabbar låginkomsttagarna.

Också Kristdemokraterna, som i socialpoitiska frågor ofta lutar till vänster, fast de är moralkonservativa, vill bekämpa inkomstklyftorna. De har förutom en höjning av kapitalskatten också bank- och börsskatt i repertoaren, och de är till och med villiga till en "måttlig" höjning av skatten på de högsta lönerna.

Jag är stolt och glad över att kunna konstatera att Vänsterförbundet är det parti som har den mest uttänkta modellen för hur fattigdomen ska avhjälpas och inkomstklyftorna minskas.

Vår modell går ut på att dels höja grundskyddet ordentligt, dels göra beskattningen mera progressiv, så att de som har stora inkomster betalar betydligt mera än nu.

De minsta dagpengarna och pensionerna (och också studiepenningen och startpengen för företagare) ska omvandlas till ett enhetligt grundskydd på 750 euro i månaden.

Inkomster upp till 10 000 euro i året ska vara skattefria. I Vänsterförbundets modell ska alla onkomster räknas ihop och beskattas enligt samma progressiva skala, om de sedan är löne-, kapital, pensions- eller andra bidragsinkomster. Progressionen blir starkare än nu vid inkomster på c. 3300 euro i månaden, för lägre inkomster än så blir det mindre skatt än nu.

Inte oväntat har jag fått mycket positiv respons för modellen.

I Vänsterns skattemodell ingår ju också en hel del annat, till exempel bekämpning av den grå ekonomin, börs- och bankskatt, windfall-skatt, beskattning av kärnbränsle, återinförande av förmögenhetsskatten, slopande av avdragsrätten för frivilliga pensionsförsäkringar mm. Men det är modellen för inkomstbeskattningen som är det verkligt nya och centrala.

söndag 27 februari 2011

Barnbidragen och utkomststödet

Fattigdomen i det här landet har som en följd av politiska beslut vuxit stadigt allt sedan förra laman. Den här utvecklingen (eller egentligen avvecklingen) har nu pågått så länge, att fattigdomsproblemet blivit grundmurat och hunnit dokumenteras i forskning och utredningar.

Kring årsskiftet lyfte media fram problematiken mera än vanligt utifrån nya rapporter och utredningar som presenterats. I den vevan blev det plötsligt en nyhet att barnbidraget räknas som inkomst i utkomststödet. Det här innebär ju att familjer som är beroende av utkomststöd alltså inte har någon glädje av eventuella höjningar av barnbidraget eller av förhöjningen för ensamförsörjare eftersom utkomststödet minskas med motsvarande belopp i stället.

Före förra laman var det annorlunda, då räknades barnbidraget inte som inkomst i utkomststödsberäkningen. Ändringen var en del av en större reform: barnavdraget i beskattningen slopades, barnbidragsbeloppen höjdes, barnbidraget började räknas som inkomst i utkomststödet och de belopp som beaktades för barnen höjdes också.

Om utkomststödet fått hålla sin roll som tillfälligt stöd i krissituationer, hade saken inte behövt bli något stort problem. Men hög arbetslöshet i kombination med ett för lågt arbetslöshetsskydd har inneburit att väldigt många mänskor och familjer i åratal måste söka utkomststöd för att alls klara sej. Utkomststödets nivå är för låg för att man ska kunna leva anständigt på det i längre tider. Nivån sänktes dessutom 1998 i jakten på flitfällor, bl.a. just barnens s.k. grunddelar sänktes då. Dessutom har ju stödets nivå så där i allmänhet släpat efter den allmänna inkomst- och kostnadsutvecklingen.

Utifrån detta har Vänsterförbundet redan i många år drivit på att barnbidragen inte ska räknas som inkomst i utkomststödet. Vår medlem i riksdagens social- och hälsovårdsutskott har räknat att han fört saken till omröstning åtminstone 12 gånger! Det här har naturligtvis inte gett upphov till några rubriker, men nu blev det av någon anledning plötsligt en nyhet detta, att barnbidraget inte kommer de fattigaste familjerna till godo.

När viceordföranden för SFP, Christel Raunio, sedan för ett par veckor sen gick ut i pressen om detta kan tänka nyupptäckta missförhållande, kunde jag inte låta det passera okommenterat.

Så här svarade jag henne:

"Är barnbidragen inte till för alla, frågar Christel Raunio i VN 15.2. Det är utmärkt att man också inom SFP lyfter upp missförhållandet att barnbidraget räknas som inkomst vid beräkningen av utkomststödet storlek, ens i samband med valen!

Efter senaste riksdagsval gjorde SFP faktiskt en gruppmotion i ärendet, två veckor efter det att regeringsprogrammet godkänts, i stället för att se till att saken kom in i regeringsprogrammet! Under den gångna riksdagsperioden har man sedan envetet motsatt sig Vänsterförbundets förslag om att rätta till missförhållandet.

Men nu hoppas jag innerligen att man också inom SFP på riktigt insett vikten av att förbättra de fattigaste barnfamiljernas situation och är beredd till annat än spel för gallerierna.

Och för att avhjälpa den värsta fattigdomen för barnfamiljerna räcker det inte med att göra barnbidraget till s.k. priviligierad inkomst i utkomststödet, utan det gäller att se till att mänskor överlag klarar sig utan att tvingas söka utkomststöd. För att åstadkomma det krävs en höjning av de lägsta dagpengarna för arbetslösa, sjukskrivna, föräldralediga etc.

Vänsterförbundet föreslår att alla dessa olika dagpengar och också folkpensionen ska sammanföras till ett enhetligt grundskydd om 750 euro i månaden. I förslaget ingår dessutom att inkomster upp till 10 000 euro i året ska var skattefria. Det här skulle innebära en reell förbättring av många utsatta mänskors vardag."

Raunios insändare ingick förutom i Västis också i Borgåbladet och i Östra Nyland, och jag skickade naturligtvis mina kommentarer till dem alla.

Också Bo Holmberg hade reagerat på hennes insändare och fick en kommentar publicerad i Borgåbladet. Raunio svarade sedan oss båda i en och samma insändare (VN 24.2) trots att vi haft mycket olika utgångspunkter för våra respektive resonemang.

Hennes slutsläng var i alla fall säkert avsedd för mej: ".. att stämpla det som valfläsk, om det inte är det egna partiet som tagit upp diskussionen, är som att kasta in handsken och säga att inget kan göras. Och det är knappast ett konstruktivt sätt att lösa problemen?"

Tja, vem var det nu egentligen som kastade in handsken? Och Raunio lät naturligtvis bli att kommentera det jag skrev om behovet av att höja grundskyddet ordentligt...

söndag 13 februari 2011

Soininvaara ja köyhät

Vuodenvaihteessa luin Osmo Soinivaaran uusimman kirjan, joka käsittelee Sata-komitean työskentelyä. Opin siitä enemmän kuin odotin, ei niinkään Sata-komiteasta vaan nimenomaan Soinivaaran näkemyksistä.

En ole aikaisemmin lukenut Soininvaaran kirjoja, enkä välttämättä hänen muitakaan tekstejä, vaan olen lukenut ja kuullut niistä ja joskus kuunnellut jotain haastattelua. Näistä on syntynyt jonkinlainen kuva asiantuntijuudesta, joskaan ei hyvin tarkkaa.

Lukiessani tämän kirjan hämmästyin ja kauhistuin. Ei sitä etteikö sinänsä löytyisi asiantuntijuutta, tietäähän Soininvaara paljon monimutkaisesta sosiaaliturvastamme, vaan hänen käsityksiään köyhyydestä ja köyhistä.

Soinivaara näkee selvästi enemmän ongelmia ja puutteita köyhissä kuin yhteiskunnan rakenteissa, jotka hän tuntuu pitävän annettuina, vaikka jotain muutoksia sosiaaliturvaan haluaakin.

Sen, että luokkaerot ovat viime vuosien aikana taas lähteneet kasvuun, Soinivaara näkee enemmän tilanteen normalisoitumisena kuin ongelmana. "Sodanjälkeinen, erittäin nopea sosiaalinen liikkuvuus johtui epätavallisista olosuhteista, jotka eivät voineetkaan kestää kauan." Soinivaaran mukaan säätykierto (!) ylöspäin hidastuu, kun lahjakkuudet on poimittu alaluokasta ylöspäin.

Myöskin kysymys perusturvan riittävyydestä liittyy Soininvaaran ajattelussa ihmisten kykyihin. "... perusturvan varassa elää mukiinmenevästi, jos elämänhallinta on kunnossa, ei tupakoi, osaa hoitaa raha-asiansa ja osaa ja jaksaa valmistaa ruokaa yksinkertaisista ja halvoista raaka-aineista, jos soiaalinen verkosto toimii hyvin, ei harrasta shoppailua ostamisenilosta eikä halua kilpailla muotituotteilla." Ja sitten varsinainen pihvi: "Tällaiset henkilöt tosin eivät yleensä joudu perusturvan varaan. Toimeentulotuelle valikoituu lähinnä niitä, jotka eivät tule toimeentulotuella toimeen."

Jassåå. Olen työni kautta ollut toimeentulotuen ja sen saajien kanssa tekemisissä vuodesta 1979 lähtien, ja minun kokemukseni kertovat kyllä jotain aivan muuta kuin Soininvaaran sepustukset!

Muutenkin kosketus ihmisten arkeen tuntuu hyvin ohuelta. Soininvaara julistaa kirjan alussa, että koko sosiaaliturvamme on käytävä läpi sitä ajatellen, miten järjestelmä toimii, jos saajana oleva kotitalous onkin tradionaalisesti toimiva homo economicus. Hän joutuu kuitenkin itsekin jossain kohtaa toteamaan, että ihmiset huomioivat muitakin kuin taloudellisia tekijöitä, kun he tekevät valintojaan.

Soininvaara nostaa myös esille näkemänsä perusturvaan liittyvän moraalisen ongelman. Ongelma liittyy näkemykseen, että perusturvalla pystyy elämään ihan hyvin, jos vain on tarpeeksi kyvykäs. Näin ollen hän näkee riskin siitä, että muilta ominaisuuksiltaan hyväosaiset pyrkivät elämään perusturvan varassa, vaikka voisivat tehdä työtä.

Tämän takia Soinivaaran hahmottelema takuutulo ja myös perustulo olisi tarkoituksellisesti sen verran niukka (vielä pienemmät kuin nykyiset minimipäivärahat ja toimeentulotuen perusosa) ettei sillä pystyisi elämään, vaan olisi pakko päästä töihin, jotta tulisi toimeen. Malliin liittyy kyllä jonkinlainen työttömyysturva, joka kuitenkin olisi nykyistä vielä paljon ehdollisempi.

Soinivaaran hahmottelema perustulomalli on usein esitetty ratkaisuna, joka yksinkertaistaisi sosiaaliturvaa ja vähentäisi kontrollia. Näin se varmasti voi joillekin toimiakin. Mutta kaikista köyhimmille se tarkoittaisi sosiaaliturvan nykyistä vielä rankempaa tarveharkintaa ja pakottamista töihin millä ehdoilla tahansa.

Jossain Soininvaara kirjoitti, että ehkä olisi syytä tutkia enemmänkin sitä, miten jotkut onnistuvat pääsemään köyhyydestä irti ja parempaan elämään, sen sijaan että pitäydytään riskeissä.

Jos kokeiltaisiin vaikka kunnon perusturva. Ja mahdollisuuksien tarjoaminen sanktioiden sijaan.

söndag 30 januari 2011

Hur är det med vänstervinkeln riktigt?

Bland det sista jag vill framstå som är en centerpartistisk gnällspik som skyller alla problem på "Etelän metia". Men ibland har jag nog svårt att förstå mej på mediarapporteringen om Vänsterförbundet. Och emellanåt känns den väldigt orättvis.

Som aktiv inom Vänstern och medlem av partistyrelsen har jag ju bra koll på vad som görs och sägs inom rörelsen. Skulle jag vara utlämnad åt mediarapporteringen för att få information är det mycket möjligt att jag skulle undra om dom överhuvudtaget tar ställning till något som helst dom där vänsterförbundarna.

I går morse intervjuades Paavo Arhinmäki i Ykkösaamu. Själv såg jag inte intervjun, eftersom jag just nu inte har någon TV. När jag kollade på nyheterna på nätet efteråt kunde jag läsa, att Paavo är besviken på att Vänstern gått bakåt i Yles senaste gallup och att han konstaterade att det enda säkra är att de tre stora förlorar och Soini går framåt i valet.

Jaha, just så... Men sen då? Även om jag ju vet att många redaktörer hellre koncentrera sig på Vänsterns allehanda svårigheter än på innehållet i politiken, så kunde jag ju inte tro att inte sakfrågor som till exempel beskattningen kommit upp. Skattefrågorna är så viktiga i det kommande valet, och Vänstern har en egen modell, som klart skiljer sig från övriga partiers, så jag viste att Paavo skulle lyfta fram dem till och med utan att bli tillfrågad!

På eftermiddagen berättade radionyheterna om Samlingspartiets skattepolitiska linje inför valet. Man vill - surprise, surprise - sänka inkomstskatten och höja momsen. I samma inslag berättades om andra partiers kritiska inställning till förslaget. SDP, Centern, De Gröna och också de kristliga kom till tals, men icke Vänstern.

I dag såg jag intervjun med Paavo på Arenan. Naturligtvis hade det talats en hel del om beskattningen och om det nu så aktuella hållbarhetsunderskottet!

En intressant detalj i radioinslaget om samlingspartiets skattelinje var i alla fall att Katainen sade, att skattereformen ska göras så "että ihmiset kokevat, että lisäämme oikeudenmukaisuutta". Alltså så att mänskor u p p l e v e r att man inom Samlingspartiet ökar rättvisan. Sen är det en bisak hur det förhåller sig med rättvisan i verkligheten väl?

Vi kämpar vidare...