söndag 25 mars 2018

Puheenvuoroni puoluevaltuustossa 24.3.2018

Bästa kamrater,

sattuneista syistä minulla on nyt tarvetta pysähtyä ja katsoa ajassa taaksepäin. Olen 16 vuotta toiminut sosiaali- ja myös potilasasiamiehenä joissakin kunnissa ja sitä ennen pitkään sosiaalityöntekijänä eri paikoissa.

1980-luvulla sosiaali- ja muuta lainsäädäntöä kehitettiin niin, että elämä voisi olla kaikille parempaa.

Sosiaalilainsäädäntöä ei sinänsä ole heikennetty, mutta soveltamisessa on selvä ero; lainsäädännön ja käytännön väliin on tullut nykyajan kamreerimainen ote, pitää "säästää". Voi vaatia työntekijältä suurta rohkeutta pitää kiinni siitä, mitä ammattietiikka vaatisi.

Sosiaaliturvan ja työllisyyspolitiikan suhteen logiikka on selvästi muuttunut. Ei ole enää kysymys siitä, miten kaikille voitaisiin turvata työ ja toimeentulo, vaan ongelmaa pidetään ihmisten yksilöllisenä ongelmana ja mietitään sitä, miten nämä holtittomat ja kurittomat työttömät saataisiin kuriin.

Me kansalaiset olemme nykyään kaikkea muuta kuin samanarvoisia.

Kun Juho Saaren ryhmä esitteli työnsä, ymmärsin että Sipilä oli nostanut esille palvelujen merkitystä, kun tuotiin esille ettei rahaa ole uudistuksiin laittaa. Mutta ei palvelujakaan paranneta ilman rahaa.

Ja jotta sosiaalipalvelut voisivat toimia hyvin, muun yhteiskunnan on hoidettava oma osuutensa. Tällä hetkellä yhteiskunta kuitenkin toimii niin, että ihmisiä syrjäytetään kovaa vauhtia. Yksittäisten sosiaalialan työntekijöiden harteille sysätään yhteiskunnallista vastuuta, joka on heille aivan mahdoton tehtävä.

Joten, vaikka perusturvaa ja peruspalveluja pitää parantaa, se ei riitä!

On pakka saada käännettyä koko tämä hullu yhteiskuntakehitys terveellisempään suuntaan.

Omalta osaltani olen ajatellut, että kun nyt olen vähitellen siirtymässä elääkkeelle, ryhdyn tekemään vallankumousta kokopäiväisesti, tässä ei enää riitä mikään osa-aikavallankumous...

måndag 22 januari 2018

Vi behöver en president med värdegaranti



Vi är mitt uppe i ett presidentval och kampanjerna går på högvarv.

Presidentens uppgifter har närmast med utrikes- och säkerhetspolitiken att göra, så det är verkligen viktigt att kolla upp hur de olika presidentkandidaterna anser att den finländska säkerhetspolitiken ska utformas.

Beklagligt ofta inskränks den säkerhetspolitiska diskussionen i det här landet till en fråga om vi ska gå med i Nato eller inte. Och i dag finns en stark tendens att lyfta fram en militär upprustning som garant för freden, om det sedan handlar om Natoanslutning, intensifierat försvarssamarbete inom EU, nyanskaffningar av materiel till försvarsmakten eller allt på en gång.

”Den som önskar fred må bereda sig för krig” lär de romerska krigsherrarna ha sagt för så där tvåtusen år sedan, och citatet lever vidare ännu i dag. Senast jag hörde det var i Yles TV-tent med Merja Kyllönen, som fick sig det till livs, när hon inte snällt ställde upp på det militära upptrappningsscenariet som redaktören målade upp.

Hur det förhöll sig med saken på romartiden har jag svårt att uttala mig om, men i dag gäller det definitivt inte att rusta sig för krig, om man vill ha fred. För att uppnå och upprätthålla fred krävs i ställe ett konsekvent arbete för fred och för sådana förhållanden, som hjälper till att bevara freden.

Det är utifrån det här perspektivet Merja i sin kampanj lyfter fram vikten av att bekämpa klimatförändringen och den växande ojämlikheten mellan mänskor, såväl nationellt i Finland som i ett globalt perspektiv. Klimatkatastrofer, lottlöshet och olidliga förhållanden leder lätt till väpnade konflikter och krig om man inte målmedvetet arbetar för lösningar på fredlig väg.

Jag delar Merjas syn på behovet av ett bredare upplägg i fråga om säkerhetspolitiken. Eftersom hon dessutom under sin tid i politiken, inte minst då hon var trafikminister, visade att hon har mod och kraft att omsätta sina tankar i det praktiska politiska arbetet, så får hon min röst i detta val.


P.S. Förvånansvärt många ur alla politiska läger tycks anse, att Sauli Niinistö skött jobbet så bra att han borde få fortsätta. Också Niinistö har nu försiktigt sagt något om arbete för fred och mot klimatförändringen och kanske till och med något om ökad ojämlikhet i utbildningen. Men mig lurar han inte. Han må nu vara utan partibok i egenskap av president och uppställd av en medborgardelegation, men han har under sin tid i politiken verkat inom Samlingspartiet, som är det parti som systematiskt arbetat för att minska jämlikheten i det finländska samhället.

Det var faktiskt egentligen han som fick mej att bli aktiv i politiken. Som finansminister under 1990-talet föreslog han en självrisk i fråga om boendekostnader i utkomststödet på 20 procent. Han föreslog också, att bibliotekstjänsterna skulle avgiftsbeläggas. Av det blev det inget, och självrisken i utkomststödet blev tack och lov bara sju procent, men det var ju också för mycket. Det här har jag inte glömt, och min röst får han inte!