söndag 8 november 2015

"Valfrihet" i stället för integration

Den administrativa social- och hälsovårdsreformen har kommit att bli en utdragen tillställning, som ju minsann inte längre är fördärvad med överstora förväntningar. Den överenskommelse regeringspartierna nådde natten till lördagen framstår trots det som en besvikelse, framför allt för att Samlingspartiet lyckades få igenom den valfrihet i vården de så länge kämpat för.

Flera kommentatorer har redan hunnit hänvisa till erfarenheterna från Sverige, där erfarenheterna inte alls är odelat positiva. Enligt Riksrevisionsverkets granskning har systemet med det fria vårdvalet inte lett till minskade hälsoskillnader. Patienter med mindre vårdbehov och högre socioekonomisk status verkar ha gynnats, inte de patienter som har det största vårdbehovet och bor på socioekonomiskt svaga områden.

Begreppet valfrihet tål också att problematiseras. Valfriheten för en välutbildad person med ett fungerande nätverk omkring sig framstår som en helt annan än den för till exempel en ensamboende åldring med många krämpor, men utan närstående som hjälp.

De som drar mest nytta av valfriheten i vården är väl de stora internationella företagen som får ökade möjligheter att göra business på samhällets pengar.

Jag hör till dem som i olka sammanhang påpekat, att det sociala oftast blir sidsteppat när social- och hälsovårdsreformen diskuteras. Så också i den här senaste armbrytningen mellan regeringspartierna. Jag tror inte att jag stött på ordet "social" överhuvudtaget i nyhetsfödet de senaste dagarna. Bara förleden "So" i Sote-reformen har hänvisat till det sociala. På svenska inte ens det, eftersom man vill undvika den finska förkortningen och den svenska versionen "sohä" inte framstår som särskilt lyckad vare sig i tal eller skrift. Och eftersom social- och hälsovårdsreformen känns onödigt långt och tradigt, blir det till bara vårdreformen i rapporteringen.

Det finns de som ifrågasätter behovet av integrering av social- och hälsovården. Jag har stött på slängiga kommentarer i stil med att vad har nu specialiserad kirurgi med socialvården att göra. Och just där finns förstås inget självklart svar.

Men den här integreringen har i alla fall under hela den här utdragna processen varit ett av huvudmålen för reformen. För någon vecka sedan lyssnade jag till familje- och omsorgsminister Juha Rehula, som mycker starkt betonade behovet av integrering såväl horisontalt (mellan social- och häsovård) och vertikalt (primär- och specialvård). Jag ser också själv fördelar med att i olika sammanhang sammanföra social- och hälsovårdens insatser. Det gäller till exempel barnskydd, äldreomsorg, psykiatri, missbrukarvård och rehabilitering och i första hand inom närservicen , men också i fråga om de mera specialiserade tjänsterna.

Men vad innebär nu då valfriheten inom vården med tanke på denna tilltänkta integration? Det är svårt att se annat än ökade svårigheter att få till integrerade arbetsprocesser med många skiftande aktörer inblandade. Det här har jag ännu inte hört någon kommentera.

Och i det här sammanhanget går det inte heller att lära sig av de svenska erfarenheterna, för sådana finns inte. I Sverige har man hållit socialvården kommunal, även om hälsovården överförts till landstingen.