lördag 23 oktober 2010

Solidariteten som drivkraft

Min dator har pajat och går inte att få liv i, fast den var bara tvåochetthalvt år! Sådant kommer aldrig passligt, men speciellt inte nu, när det händer så mycket i politiken och är så mycket som ska kollas och som ska skrivas! Och valkampanjen som ska planeras och skötas!

Jag har kandiderat i riksdagsval förr. Första gången blev jag överraskad över att jag blev tillfrågad, sedan över att jag svarade ja och till sist över att jag märkte att jag faktiskt ville till riksdagen. Den här gången är min kandidatur ingen överraskning, vare sig för mig eller för någon annan.

Och jag vill verkligen fortfarande till riksdagen. Politiken i det här landet behöver en total kursändring, med siktet inställt på ett jämlikare samhälle, inte vidgade klyftor som nu. I det här arbetet vill jag vara med. Med de erfarenheter av såväl kommunal- som rikspolitik som jag skaffat mig under de tolv år som gått sedan min första riksdagsvalskampanj, vågar jag till och med påstå att jag skulle bli en bra riksdagsledamot.

Tom Berglund, (ö)känd kolumnist i Hbl och till vardags professor vid Svenska handelshögskolan, har sina egna kriterier för vem som blir en bra representant i riksdagen. I sin kolumn i torsdags skrev han bl.a.: "Tvärtom skulle det vara oroväckande att ha landets högsta beslutande organ besatt med driftiga personer som ställt upp av andra skäl än att de upplever att de får tillräckligt betalt av oss andra skattebetalare."

De som ställer upp för att få en bra lön bedriver högst antagligen en högerpolitik som är helt i enlighet med herr Berglunds intressen. Men tydligen tror han också på att strävan till ekonomisk vinning som främsta drivkraft är det enda rätta och sunda i sammanhang som sammanhang.

Själv tänker jag ibland, att det vore lika så bra att alla dessa som måste ha orimligt stora löner och bonusar för att sköta sitt jobb och inte försvinna utomlands, faktiskt skulle dra iväg nånstans långt bort. Så skulle vi andra, vi som sätter värde också på annat i livet, få bättre möjlighet att bygga upp ett skapligare samhälle än det vi nu har.

Susanna Alakoski uttryckte det så bra i sin artikel i nyaste Ny Tid (ett fantastiskt nummer med arbetarlitteratur som tema - läs det!), att jag inte kan låta bli att citera henne.

Så här skrev Alakoski: "Ett civiliserat solidariskt samhälle bygger på tanken att man inte måste, utan att man vill dela med sig. Och det är den delen av den solidariska tanken som högern aldrig kan förstå på djupet. Den att man skiter i mer pengar i plånboken om det innebär att vännen, grannen, systern, pappa, mamma också får det litet bättre."

torsdag 7 oktober 2010

Skrämmande hårt

har vårt samhälle blivit, detta Katainens fantastiska välfärdssamhälle. Jag märker det alla dagar i jobbet, och i nyheterna slår det också emot en.

Som nu detta, att minister Holmlunds arbetsgrupp faktiskt föreslår förbud mot tiggeri. Hur man än lindar in det diskriminerande i förslaget med snack om att det gäller alla, är det alldeles klart att arbetsgruppen inte ens hade blivit tillsatt, om det inte varit för de romska tiggarna.

Förr om åren tycker jag att de som ställde sig avvisande till att ta emot flyktingar åtminstone pratade om att hjälpa folk i deras hemländer, även om de nu inte gjorde något för det heller. Men nu talar man ju inte ens om det. Bort med dem bara!

Sättet som romerna behandlats på runtom i Europa de senaste tiderna har många gånger fått mig att tänka på fascismen. Hur börjar den? Hur började den senast? Vad är det som pågår nu?

Tack och lov har den holmlundska arbetsgruppens förslag stött på en hel del motstånd i offentligheten och också inom regeringen, där Sfp och De gröna sätter emot.

Vänsterförbundets riksdagsgrupp har naturligtvis klart tagit avstånd från förslaget och deklarerat att fattigdom inte får kriminaliseras.