lördag 12 juli 2014

Vad blir det av social- och hälsovårdsreformen?

Den stora social- och hälsovårdsreformen har varit på gång rätt länge redan. Trots att man under de senaste månaderna kommit överens om upplägget i stort, är det trots allt ännu väldigt oklart vad reformen egentligen kommer att innebära för brukarna av tjänsterna.

Själv har jag hela tiden förhållit mig något ambivalent och skeptisk till reformbestyret. Jag håller med om att ändringar behövs för att social- och hälsovården ska kunna fungera bättre. Men eftersom det avgörande i såväl social- som hälsovården är det som försiggår i mötet mellan klient/patient och personal, tycker jag att man borde haft det som utgångspunkt för reformen i stället för att koncentrera krafterna på hur den organisatoriska ramen borde se ut.

SFP:s Calle Haglund gick i veckan ut med kritik av reformen. Enligt torsdagens Hbl (10.7) dömde han ut reformen, eftersom förvaltning och strukturer var viktigare än människan. Han talade också för att medborgarna borde få en ökad valfrihet. Uttryckta på detta sätt liknar ju hans invändningar mina!

Men då jag bekantar mig närmare med Haglunds tankar, framstår de snarare som diametralt motsatta mina egna. Det som förargar honom är att man nu inte gått in för att separera utförare och beställare, vilket enligt honom skulle ha medfört riktiga upphandlingar med riktiga alternativ, utan i stället gjort beslut som cementerar tjänsteproduktionen inom den offentliga sektorn.

Hans tal om valfrihet inom social- och hälsovården handlar alltså bara om den gamla vanliga borgerliga fixeringen, att det ska finnas mera privata producenter inom vård och omsorg.

För mig innebär valfrihet i fråga social- och hälsovården att invånarna vid behov kan få den hjälp de behöver skräddarsydd i samråd med socialarbetare/läkare och/eller annan personal. Upphandling av vård och omsorg ökar inte möjligheterna till det, utan snarare minskar dem.

Inom hälsovården går det säkert i och för sig bra att göra vissa ingrepp till produkter som köps och säljs. Speciellt inom socialvård och omsorg är det betydligt svårare. Människors situationer och behov kan vara så mångskiftande och följaktligen svåra att reducera till schabloner och produkter.

Och de som närmare bekantat sig med beställar-utförarmodellen, vet att den om någon ökar byråkratin.

Själv är jag övertygad om att det är möjligt och nödvändigt att öka valfriheten för brukarna inom ramen för den offentligt producerade social- och hälsovården.