måndag 20 juni 2011

Vänstern i regeringen

Nu är Vänsterförbundet alltså regeringsparti.

Saken stöttes och blöttes grundligt på partifullmäktiges och riksdagsgruppens gemensamma möte i går. I den slutna omröstningen gavs sedan 40 röster för regeringsmedverkan, medan 23 röstade nej och tre röstade blankt.

Före det hade partistyrelsen röstat om sitt förslag till mötet: 11-2 för regeringsmedverkan. Jag röstade för, men det var inget självklart beslut för min del heller. Jag fattade mitt beslut först i tåget på väg till mötet söndagmorgon.

Eftersom förhandlingarna om regeringsprogrammet var mörklagda, och man hade bara allehanda otillförlitliga läckor och rykten att tillgå medan förhandlingarna pågick, gick det inte att bilda sig någon uppfattning om programmet innan det äntligen publicerades på fredagskvällen, och det tog en stund att ta till sig alla 89 sidor.

För min del var det här regeringsprogrammet verkligen inte fördärvat med förväntningar. Men läsandet bjöd på en hel del positiva överraskningar och jag kunde tydligt se att Vänstern satt sina spår i programmet. Jag har läst regeringsprogrammen sedan mitten av 1990-talet, och jämfört med de programmen kan här tydligt förmärkas en kursändring mot en socialare och miljövänligare politik.

Men samtidigt ingår där saker som är svåra att smälta, inte minst minskningen av kommunernas statsandelar. Hur många gånger har jag inte själv i hangöfullmäktige talat om statens bristande ansvarstagande i fråga om kommunernas ekonomi, och så ska man gå och godkänna sånt!

Bland de viktigaste frågorna för mej är grundskyddet. Det var ju faktiskt det sviktande grundskyddet och det växande fattigdomsproblemet som fick mej som socialbyråsoocialarbetare att gå med i politiken på 1990-talet.

Redan tämligen tidigt på fredagskvällen - innan någon rimligtvis faktiskt hunnit läsa programmet - fanns det en hel del som på facebook förklarade att de föreslagna höjningarna av grundskyddet var värda skit och ingenting. Och nej, de avskaffar inte fattigdomen, och de är inte tillräckliga, men de innebär i alla fall ett ordentligt steg framåt.

Det finns de som tycker att alla tillgängliga pengar borde satts på en höjning av utkomststödet i stället för att i första hand satsa på en höjning av grunddagpenningen och arbetsmarknadsstödet. Och, jo, det här skulle gett flera mera pengar i handen, eftersom det för dem som är beroende av utkomststöd är just nivån på utkomststödet som avgör, när högre arbetsmarknadsstöd innebär mindre utkomststöd. Men samtidigt skulle en sådan operation ha inneburit en ännu större skevhet i vårt socialskydd än vad som nu är fallet.

Det stora problemet i vårt socialskydd är att det lägsta primära socialskyddet, alltså förmånerna vid arbetslöshet, sjukdom, moderskapsledighet etc, är så lågt att mänskor inte kan leva på det utan måste söka utkomststöd för att klara sig. Utkomststödet är ett behovsprövat stöd som är avsett som tillfälligt stöd i krissituationer, men i och med att allt flera arbetslösa är hänvisade till grunddagpenning och arbetsmarknadsstöd, är det numera många långtidsarbetslösa som i åratal är hänvisade till utkomststödet. Det innebär en massa extra månatligt pappersarbete - och kontroll - för såväl hjälpbehövande som för den socialbyråpersonal som ska behandla ansökningarna. Ifall man höjer bara utkomststödet och inte de primära förmånerna växer den del av befolkningen som är långvarigt beroende av utkomststöd. Det skulle dessutom öka kommunernas utgifter för utkomststödet och dessutom medföra ökat behov av personal för behandlingen.

Så även om höjningen av grunddagpenningen/arbetsmarknadsstödet med 100 euro inte är tillräcklig för att befria alla arbetslösa från behovet av att söka utkomststöd för att klara sig, är det i alla fall ett ordentligt steg i rätt riktning. Mycket beror också på den konkreta utformningen av de ändringar i bostadsbidraget som hör till paketet. Inkomstgränserna kommer i alla fall att höjas och självriskerna minskas.

Och det blir ju trots allt också en nivåhöjning av utkomststödets grunddel (= det belopp som beaktas för dagligutgifter) från början av nästa år. Den är på sex procent, vilket innebär c. 25 e/mån till för ensamstående och c. 60 e/mån för en familj med två vuxna och ett barn. För endsamförsörjare blir det en extra förhöjning, som inte ännu fått sin konkreta form.

Det är faktiskt första gången på decennier som det övehuvudtaget gjorts en nivåhöjning utöver indexjusteringen på utkomststödet. När lagen om utkomsttsöd trädde i kraft 1.3.1998 gjordes däremot en tämligen stor nivåsänkning av stödet. Barnens grunddelar sänktes och samtidigt infördes en självrisk på boendeutgifterna. Den sistnämnda avskaffades för något år sedan efter massiva påtryckningar från otaliga medborgarorganisationer - och naturligtvis Vänsterförbundet.

I fråga om beskattningen blev det en större progression även om våra förhandlare inte kunde få till en skattehöjning för de högsta förvärvsinkomsterna. Men skatterna för de lägsta inkomsterna sänks, kapitalskatten höjs till 30 procent och blir dessutom nu ännu litet högre för kapitalinkomster över 50 000 i året, 32 procent. Gränsen för skattefria dividender i olistade bolag sänks från 90 000 till 60 000 euro. Arv över 200 000 euro beskattas enligt 16 procent.

Arbetet för att få bukt med den grå ekonomin kommer att effektiveras betydligt enligt det nya regeringsprogrammet.

En lag om äldreomsorg kommer äntligen att stiftas, och för den får kommunerna extra finansiering. Som motvikt mot de minskade statsandelarna kommer kommunerna också 2012 och 2013 att få fem procent mera än vanligt av samfundsskatterna.

Kommunernas ekonomi påverkas inte bara av inkomsterna, utan naturligtvis också av utgifterna. Enligt det här regeringsprogrammet ska till exempel varje person under 25 år och varje nyutexaminerad under 30 år erbjudas en arbets-, praktik-, studie-, ungdomsverkstads- eller rehabliteringsplast inom tre månader från det han/hon blivit arbetslös. Om det här görs bra, innebär det mindre utgifter för kommunerna. Höjningen av arbetslöshetsskyddet innebär förresten också en sänkning av kommunernas utgifter för utkomststödet.

Förutom statsandelarna till kommunerna var det den tilltänkta EU-politiken som gav upphov till mest tveksamhet och kritik vid gårdagens möte. Många upplevde att partiet genom att godkänna detta regeringsprogram handlar stick i stäv mot det man tidigare deklarerat, under valet och i samband med omröstningarna om stödpaketen i riksdagen.

De skrivningar som ingår i programmet innebär i alla fall förändringar av den hittillsvarande politiken i den riktning som Vänstern förespråkat, bl.a. större ansvar för bankerna och arbete för en finansmarknadsskatt. Paavo hade också fått med en mening som innebär att man inför varje enskilt stödbeslut måste granska huruvida de tilltänkta besluten är motiverade med tanke på medborgarna såväl i Finland som i det land som befinner sig i svårigheter och om det planerade anpassningsprogrammet faktiskt hjälper i frågavarande land att klara sig ur krisen.

En hel del skrivningar i programmet tarvar ännu precisering och konktretisering. Resultatet av den processen skulle alldeles säkert se annorlunda ut, ifall Vänstern lämnat sig utanför regeringen, jämfört med om Vänstern är med och påverkar också fortsättningen. Det var för mej en av de aspekter som vägde tungt för regeringsmedverkan.

Den nuvarande oppositionen är ju inte heller något lockande sällskap precis. Då lockar det rödgröna samarbetet inom den kommande regeringen mera. De gröna, SDP och VF har faktiskt flera platser i riksdagen än de andra regeringspartierna. Litet komiskt är det ju att det rödgröna samarbete som många i olika skeden drömt om blir till i en samlingspartistisk regering...

Valet av ministrar var i alla fall alldeles enhälligt. Och det var roligt att kunna överraska media, som litet fördomsfullt utgått från att Paavo blir trafikminister och Merja Kyllönen kulturminister. Nu blev det tvärtom.

Det jag nu önskar allra mest, är att våra medlemmar och anhängare, också de som är kritiska till regeringsmedverkan, ska gå in för att helhjärtat stöda våra ministrar och deras arbete och inte dra mattan under fötterna på dem med all världens kritik i tid och otid. Vänsterförbundet arbetar fortfarande för precis samma saker som före valet, även om inte allt kunde fås med i regeringsprogrammet!