fredag 25 mars 2011

Ett jämlikare samhälle

Den senaste månaden har utöver jobb och möten varit fylld av kampanjarbete. Jag har farit kring Nyland och träffat folk och jag har deltagit i en hel del valdebatter.

I många samtal har det kommit fram, att mänskor är väldigt trötta på den politik som förts och den riktning som samhällsutvecklingen tagit. Man vill ha ett jämlikare och tryggare samhälle än det vi nu har.

I valdebatterna verkar de flesta partiers representanter också överlag tycka att förhållandena för de allra fattigaste nog måste förbättras. Sen är det en helt annan sak hur mycket man är beredd att höja de lägsta stöden.

Tyvärr fungerar de flesta paneldiskussioner så, att man inte har möjlighet att behandla ett tema särskilt grundligt, innan det ska gås vidare till nästa tema. Därför finns det sällan möjlighet att grundligt tenta de övriga partiernas representanter om vad deras förslag i praktiken skulle innebära.

De borgerliga partierna har i alla fall inte haft något konkret att komma med, vare sig i paneler eller program. De Gröna kommer dragande med sin grundinkomst på c. 500 euro, som kan låta bra i mångas öron, men som inte hjälper de allra fattigaste ett dugg.

Socialdemokraterna har i sitt valprogram en höjning av grundskyddet med hundra euro i månaden. Det räcker i alla fall inte till för att man överlag ska kunna klara sig på grundskyddet utan att behöva ty sig till utkomststödet, som är en mycket jobbig och förödmjukande stödform för dem som är hänvisade till den i längre tider (och dessutom väldigt belastande för personalen i systemet).

Inkomstskillnaderna ses inte ens som ett problem av alla. De borgerliga kandidaterna och partierna nöjer sig i stort sett med att konstatera att de fattigaste måste få mera hjälp och ser inget större problem i de stora skillnaderna. Speciellt samlingspartister kan i sammanhanget komma på att anklaga en för avundsjuka.

De Gröna och socialdemokraterna erkänner nog problemet och meddelar sig vilja åtgärda det. Den centrala ingrediensen i varderas recept verkar vara skärpning av kapitalbeskattningen. Ingendera är villig att skärpa beskattningen av av de högre lönerna. De Gröna vill höja omsättningsskatten och energibeskattningen, vilket socialdemokraterna motsätter sig med den helt riktiga motiveringen att det drabbar låginkomsttagarna.

Också Kristdemokraterna, som i socialpoitiska frågor ofta lutar till vänster, fast de är moralkonservativa, vill bekämpa inkomstklyftorna. De har förutom en höjning av kapitalskatten också bank- och börsskatt i repertoaren, och de är till och med villiga till en "måttlig" höjning av skatten på de högsta lönerna.

Jag är stolt och glad över att kunna konstatera att Vänsterförbundet är det parti som har den mest uttänkta modellen för hur fattigdomen ska avhjälpas och inkomstklyftorna minskas.

Vår modell går ut på att dels höja grundskyddet ordentligt, dels göra beskattningen mera progressiv, så att de som har stora inkomster betalar betydligt mera än nu.

De minsta dagpengarna och pensionerna (och också studiepenningen och startpengen för företagare) ska omvandlas till ett enhetligt grundskydd på 750 euro i månaden.

Inkomster upp till 10 000 euro i året ska vara skattefria. I Vänsterförbundets modell ska alla onkomster räknas ihop och beskattas enligt samma progressiva skala, om de sedan är löne-, kapital, pensions- eller andra bidragsinkomster. Progressionen blir starkare än nu vid inkomster på c. 3300 euro i månaden, för lägre inkomster än så blir det mindre skatt än nu.

Inte oväntat har jag fått mycket positiv respons för modellen.

I Vänsterns skattemodell ingår ju också en hel del annat, till exempel bekämpning av den grå ekonomin, börs- och bankskatt, windfall-skatt, beskattning av kärnbränsle, återinförande av förmögenhetsskatten, slopande av avdragsrätten för frivilliga pensionsförsäkringar mm. Men det är modellen för inkomstbeskattningen som är det verkligt nya och centrala.