fredag 6 maj 2016

Klyftorna växer så det knakar

Under det senaste året har jag och många andra stått med förvåningens finger i häpnadens mun och funderat om det verkligen kan stämma det man tyckte sig se och höra. Inte kan ju en regering komma med sådana här förslag? Men den regering vi nu haft i snart ett år, den uppvisar inga hämningar och kan göra en massa jag inte ens kunnat föreställa mig på förhand.

Den politik man valt är sådan att den ökar arbetslösheten i stället för att minska den. Och som inte det redan skulle vara för mycket, klämmer man dessutom åt de arbetslösa genom att försämra arbetslöshetsskyddet och tvinga de arbetslösa till gratis arbete.

Med en hög arbetslöshet kunde man ju tänka sig att det skulle vara bra att satsa på utbildning. Men nej, i stället minskar man på statens finansiering till universitet och andra utbildningsanstalter och går in för att försämra studiestödet på ett sätt som definitivt gör ungdomars utbildningsval till en klassfråga.

Pensionärerna får finna sig i sänkta bostadsbidrag och sänkta sjukförsäkringsersättningar, trots att hyrorna och kostnaderna nog stiger.

Och i den social- och hälsovårdsreform som blivit en seg långkörare under tidigare regeringsvälde blir det plötsligt snabba ryck och en metamorfos. Det som i begynnelsen var tänkt att att leda till man i alla landsändor har jämlik tillgång till en god vård blev plötsligt till ett projekt för att ge de privata företagen inom branchen en jämlik chans att göra business med offentliga medel.

Samma sak gäller för postens och järnvägens del. Det är kantänka viktigt och brått att öppna upp monopolen för konkurrens. De privata företagen väljer förstås att göra affärer på de mera lönsamma områdena och sträckorna, och resten riskerar bli ansedda som för dyra att upprätthålla.

Hur har det kunnat bli så här? Den välfärdsstat som målmedvetet byggdes upp efter kriget har visserligen naggats duktigt i kanterna alltsedan laman på 1990-talet, men någonsorts stomme har i alla fall funnits kvar och någonsorts föreställning om en gemensam sektor som ska skötas gemensamt.

Samlingspartiet har också tidigare jobbat för att privatisera mycket av det offentliga, men tidigare har de inte lyckats få en majoritet bakom sig. Aldrig hade jag kunnat tro att centern och sannfinländarna skulle klara av att gå med på allt detta!

Och inte bara de. Den elit, som har råd att klara sig utan den gemensamma offentliga sektorn, har verkligen lyckats med sin kampanj att övertyga folk om att det offentliga per definition är något trögt och ineffektivt i motsats till den kantänka effektiva privata sektorn.

Här behövs nu verkligen folkupplysning och motmakt.