söndag 27 februari 2011

Barnbidragen och utkomststödet

Fattigdomen i det här landet har som en följd av politiska beslut vuxit stadigt allt sedan förra laman. Den här utvecklingen (eller egentligen avvecklingen) har nu pågått så länge, att fattigdomsproblemet blivit grundmurat och hunnit dokumenteras i forskning och utredningar.

Kring årsskiftet lyfte media fram problematiken mera än vanligt utifrån nya rapporter och utredningar som presenterats. I den vevan blev det plötsligt en nyhet att barnbidraget räknas som inkomst i utkomststödet. Det här innebär ju att familjer som är beroende av utkomststöd alltså inte har någon glädje av eventuella höjningar av barnbidraget eller av förhöjningen för ensamförsörjare eftersom utkomststödet minskas med motsvarande belopp i stället.

Före förra laman var det annorlunda, då räknades barnbidraget inte som inkomst i utkomststödsberäkningen. Ändringen var en del av en större reform: barnavdraget i beskattningen slopades, barnbidragsbeloppen höjdes, barnbidraget började räknas som inkomst i utkomststödet och de belopp som beaktades för barnen höjdes också.

Om utkomststödet fått hålla sin roll som tillfälligt stöd i krissituationer, hade saken inte behövt bli något stort problem. Men hög arbetslöshet i kombination med ett för lågt arbetslöshetsskydd har inneburit att väldigt många mänskor och familjer i åratal måste söka utkomststöd för att alls klara sej. Utkomststödets nivå är för låg för att man ska kunna leva anständigt på det i längre tider. Nivån sänktes dessutom 1998 i jakten på flitfällor, bl.a. just barnens s.k. grunddelar sänktes då. Dessutom har ju stödets nivå så där i allmänhet släpat efter den allmänna inkomst- och kostnadsutvecklingen.

Utifrån detta har Vänsterförbundet redan i många år drivit på att barnbidragen inte ska räknas som inkomst i utkomststödet. Vår medlem i riksdagens social- och hälsovårdsutskott har räknat att han fört saken till omröstning åtminstone 12 gånger! Det här har naturligtvis inte gett upphov till några rubriker, men nu blev det av någon anledning plötsligt en nyhet detta, att barnbidraget inte kommer de fattigaste familjerna till godo.

När viceordföranden för SFP, Christel Raunio, sedan för ett par veckor sen gick ut i pressen om detta kan tänka nyupptäckta missförhållande, kunde jag inte låta det passera okommenterat.

Så här svarade jag henne:

"Är barnbidragen inte till för alla, frågar Christel Raunio i VN 15.2. Det är utmärkt att man också inom SFP lyfter upp missförhållandet att barnbidraget räknas som inkomst vid beräkningen av utkomststödet storlek, ens i samband med valen!

Efter senaste riksdagsval gjorde SFP faktiskt en gruppmotion i ärendet, två veckor efter det att regeringsprogrammet godkänts, i stället för att se till att saken kom in i regeringsprogrammet! Under den gångna riksdagsperioden har man sedan envetet motsatt sig Vänsterförbundets förslag om att rätta till missförhållandet.

Men nu hoppas jag innerligen att man också inom SFP på riktigt insett vikten av att förbättra de fattigaste barnfamiljernas situation och är beredd till annat än spel för gallerierna.

Och för att avhjälpa den värsta fattigdomen för barnfamiljerna räcker det inte med att göra barnbidraget till s.k. priviligierad inkomst i utkomststödet, utan det gäller att se till att mänskor överlag klarar sig utan att tvingas söka utkomststöd. För att åstadkomma det krävs en höjning av de lägsta dagpengarna för arbetslösa, sjukskrivna, föräldralediga etc.

Vänsterförbundet föreslår att alla dessa olika dagpengar och också folkpensionen ska sammanföras till ett enhetligt grundskydd om 750 euro i månaden. I förslaget ingår dessutom att inkomster upp till 10 000 euro i året ska var skattefria. Det här skulle innebära en reell förbättring av många utsatta mänskors vardag."

Raunios insändare ingick förutom i Västis också i Borgåbladet och i Östra Nyland, och jag skickade naturligtvis mina kommentarer till dem alla.

Också Bo Holmberg hade reagerat på hennes insändare och fick en kommentar publicerad i Borgåbladet. Raunio svarade sedan oss båda i en och samma insändare (VN 24.2) trots att vi haft mycket olika utgångspunkter för våra respektive resonemang.

Hennes slutsläng var i alla fall säkert avsedd för mej: ".. att stämpla det som valfläsk, om det inte är det egna partiet som tagit upp diskussionen, är som att kasta in handsken och säga att inget kan göras. Och det är knappast ett konstruktivt sätt att lösa problemen?"

Tja, vem var det nu egentligen som kastade in handsken? Och Raunio lät naturligtvis bli att kommentera det jag skrev om behovet av att höja grundskyddet ordentligt...

söndag 13 februari 2011

Soininvaara ja köyhät

Vuodenvaihteessa luin Osmo Soinivaaran uusimman kirjan, joka käsittelee Sata-komitean työskentelyä. Opin siitä enemmän kuin odotin, ei niinkään Sata-komiteasta vaan nimenomaan Soinivaaran näkemyksistä.

En ole aikaisemmin lukenut Soininvaaran kirjoja, enkä välttämättä hänen muitakaan tekstejä, vaan olen lukenut ja kuullut niistä ja joskus kuunnellut jotain haastattelua. Näistä on syntynyt jonkinlainen kuva asiantuntijuudesta, joskaan ei hyvin tarkkaa.

Lukiessani tämän kirjan hämmästyin ja kauhistuin. Ei sitä etteikö sinänsä löytyisi asiantuntijuutta, tietäähän Soininvaara paljon monimutkaisesta sosiaaliturvastamme, vaan hänen käsityksiään köyhyydestä ja köyhistä.

Soinivaara näkee selvästi enemmän ongelmia ja puutteita köyhissä kuin yhteiskunnan rakenteissa, jotka hän tuntuu pitävän annettuina, vaikka jotain muutoksia sosiaaliturvaan haluaakin.

Sen, että luokkaerot ovat viime vuosien aikana taas lähteneet kasvuun, Soinivaara näkee enemmän tilanteen normalisoitumisena kuin ongelmana. "Sodanjälkeinen, erittäin nopea sosiaalinen liikkuvuus johtui epätavallisista olosuhteista, jotka eivät voineetkaan kestää kauan." Soinivaaran mukaan säätykierto (!) ylöspäin hidastuu, kun lahjakkuudet on poimittu alaluokasta ylöspäin.

Myöskin kysymys perusturvan riittävyydestä liittyy Soininvaaran ajattelussa ihmisten kykyihin. "... perusturvan varassa elää mukiinmenevästi, jos elämänhallinta on kunnossa, ei tupakoi, osaa hoitaa raha-asiansa ja osaa ja jaksaa valmistaa ruokaa yksinkertaisista ja halvoista raaka-aineista, jos soiaalinen verkosto toimii hyvin, ei harrasta shoppailua ostamisenilosta eikä halua kilpailla muotituotteilla." Ja sitten varsinainen pihvi: "Tällaiset henkilöt tosin eivät yleensä joudu perusturvan varaan. Toimeentulotuelle valikoituu lähinnä niitä, jotka eivät tule toimeentulotuella toimeen."

Jassåå. Olen työni kautta ollut toimeentulotuen ja sen saajien kanssa tekemisissä vuodesta 1979 lähtien, ja minun kokemukseni kertovat kyllä jotain aivan muuta kuin Soininvaaran sepustukset!

Muutenkin kosketus ihmisten arkeen tuntuu hyvin ohuelta. Soininvaara julistaa kirjan alussa, että koko sosiaaliturvamme on käytävä läpi sitä ajatellen, miten järjestelmä toimii, jos saajana oleva kotitalous onkin tradionaalisesti toimiva homo economicus. Hän joutuu kuitenkin itsekin jossain kohtaa toteamaan, että ihmiset huomioivat muitakin kuin taloudellisia tekijöitä, kun he tekevät valintojaan.

Soininvaara nostaa myös esille näkemänsä perusturvaan liittyvän moraalisen ongelman. Ongelma liittyy näkemykseen, että perusturvalla pystyy elämään ihan hyvin, jos vain on tarpeeksi kyvykäs. Näin ollen hän näkee riskin siitä, että muilta ominaisuuksiltaan hyväosaiset pyrkivät elämään perusturvan varassa, vaikka voisivat tehdä työtä.

Tämän takia Soinivaaran hahmottelema takuutulo ja myös perustulo olisi tarkoituksellisesti sen verran niukka (vielä pienemmät kuin nykyiset minimipäivärahat ja toimeentulotuen perusosa) ettei sillä pystyisi elämään, vaan olisi pakko päästä töihin, jotta tulisi toimeen. Malliin liittyy kyllä jonkinlainen työttömyysturva, joka kuitenkin olisi nykyistä vielä paljon ehdollisempi.

Soinivaaran hahmottelema perustulomalli on usein esitetty ratkaisuna, joka yksinkertaistaisi sosiaaliturvaa ja vähentäisi kontrollia. Näin se varmasti voi joillekin toimiakin. Mutta kaikista köyhimmille se tarkoittaisi sosiaaliturvan nykyistä vielä rankempaa tarveharkintaa ja pakottamista töihin millä ehdoilla tahansa.

Jossain Soininvaara kirjoitti, että ehkä olisi syytä tutkia enemmänkin sitä, miten jotkut onnistuvat pääsemään köyhyydestä irti ja parempaan elämään, sen sijaan että pitäydytään riskeissä.

Jos kokeiltaisiin vaikka kunnon perusturva. Ja mahdollisuuksien tarjoaminen sanktioiden sijaan.