tisdag 1 maj 2018

1 maj 2018

I år höll jag talet vid 1 maj-uppvaktningen vid de rödas grav i Hangö.

Med tanke på allt regn som utlovats hade jag sett till att hålla talet kort.




Hyvät toverit – bästa kamrater!


Viime vuonna vietimme Suomen 100-vuotisjuhlaa, mottona oli ”yhdessä”.

Tänä vuonna on kulunut 100 vuotta siitä kun Suomess käytiin sisällissotaa.

I bakgrunden fanns djupa sociala klyftor och eländiga förhållanden för torpare och för arbetare såväl på landet som i städerna.

Sota oli julma, eivätkä julmuudet loppuivat edes sodan loppuessa. Suurin osa sodan uhreista kuoli punaisille pystytetyillä vankileireillä, joista moni oli keskitysleirin kaltainen, esim. Tammisaaressa sijaitseva leiri.

Historien skrivs alltid av segraren, också i fråga om vårt inbördeskrig. Först efter flera decennier vidgades bilden, början kom väl med Väinö Linnas romaner.

Viime vuosien aikana on tutkittu aika lailla punavankien oloja ja kohtaloita. Tulokset kertovat epäinhimillisistä oloista ja saavat useimmat meistä ajattelemaan, että tällaista ei saa koskaan enää tapahtua.

Även om det är bra och nödvändigt att se bakåt, så räcker det inte. För att detta inte ska hända igen måste vi se till att de sociala klyftorna mellan mänskor i det här landet inte växer sig för stora. Att vi kan vara tillsammans på riktigt, inte bara när det är jubileumsår.

Nykyinen hallituksemme on kuitenkin valitettavasti ryhtynyt politiikkaan, joka pelottavalla tavalla lisäävät taloudellisia ja sosiaalisia eroja.

Joitakin ihmisryhmiä on myös aikaisempaa selvemmin alettu pitää vähempiarvoisina ihmisinä.

Se koskee esim. työttömiä, jotka erilaisten ”aktiivimallien” myötä nyt pannaan kohtuuttomiin tilanteisiin, koska heitä pidetään laiskoina.

Det gäller till exempel arbetslösa, som nu genom olika ”aktivmodeller” försätts i oskäliga situationer, utifrån föreställningen att de är lata.

Det gäller asylsökande, som söker sig till vårt land för att undkomma fasor som de vi hade här för 100 år sedan, men som snabbt avfärdas som bekvämlighetssökande.

Det gäller på något sätt också åldringar. Deras värde hyllas visserligen ännu i festtalen, men praktiken visar att huvudsaken i fråga om omsorgen om dem är att den är billig, inte att den är bra.

Turvataksemme se, että voimme täällä Suomessa toimia yhdessä demokraattisella tavalla on ihan välttämätöntä pitää huolta siitä, että resurssit jaetaan tasaisemmin kuin tänä päivänä. Se koskee varsinkin työn ja tulojen jakamista.

För att trygga det att vi i Finland kan fungera tillsammans på ett demokratiskt vis, är det absolut nödvändigt att se till att resurserna fördelas jämnare än i dag. Det gäller speciellt fördelningen av arbetet och inkomsterna.

Tässä asiassa nimenomaan koko vasemmistoliikkeen on oltava aloitteellinen, luova ja aikaansaava. Se on myös paras tapa kunnioittaa luokkasodan uhrien muistoa.

I de hr frågorna är det uttryckligen Vänsterrörelsen i sin helhet som måste vara initiativrik och kreativ och få saker till stånd. Det är också bästa sättet att hedra minnet av offren för klasskriget.

söndag 25 mars 2018

Puheenvuoroni puoluevaltuustossa 24.3.2018

Bästa kamrater,

sattuneista syistä minulla on nyt tarvetta pysähtyä ja katsoa ajassa taaksepäin. Olen 16 vuotta toiminut sosiaali- ja myös potilasasiamiehenä joissakin kunnissa ja sitä ennen pitkään sosiaalityöntekijänä eri paikoissa.

1980-luvulla sosiaali- ja muuta lainsäädäntöä kehitettiin niin, että elämä voisi olla kaikille parempaa.

Sosiaalilainsäädäntöä ei sinänsä ole heikennetty, mutta soveltamisessa on selvä ero; lainsäädännön ja käytännön väliin on tullut nykyajan kamreerimainen ote, pitää "säästää". Voi vaatia työntekijältä suurta rohkeutta pitää kiinni siitä, mitä ammattietiikka vaatisi.

Sosiaaliturvan ja työllisyyspolitiikan suhteen logiikka on selvästi muuttunut. Ei ole enää kysymys siitä, miten kaikille voitaisiin turvata työ ja toimeentulo, vaan ongelmaa pidetään ihmisten yksilöllisenä ongelmana ja mietitään sitä, miten nämä holtittomat ja kurittomat työttömät saataisiin kuriin.

Me kansalaiset olemme nykyään kaikkea muuta kuin samanarvoisia.

Kun Juho Saaren ryhmä esitteli työnsä, ymmärsin että Sipilä oli nostanut esille palvelujen merkitystä, kun tuotiin esille ettei rahaa ole uudistuksiin laittaa. Mutta ei palvelujakaan paranneta ilman rahaa.

Ja jotta sosiaalipalvelut voisivat toimia hyvin, muun yhteiskunnan on hoidettava oma osuutensa. Tällä hetkellä yhteiskunta kuitenkin toimii niin, että ihmisiä syrjäytetään kovaa vauhtia. Yksittäisten sosiaalialan työntekijöiden harteille sysätään yhteiskunnallista vastuuta, joka on heille aivan mahdoton tehtävä.

Joten, vaikka perusturvaa ja peruspalveluja pitää parantaa, se ei riitä!

On pakka saada käännettyä koko tämä hullu yhteiskuntakehitys terveellisempään suuntaan.

Omalta osaltani olen ajatellut, että kun nyt olen vähitellen siirtymässä elääkkeelle, ryhdyn tekemään vallankumousta kokopäiväisesti, tässä ei enää riitä mikään osa-aikavallankumous...

måndag 22 januari 2018

Vi behöver en president med värdegaranti



Vi är mitt uppe i ett presidentval och kampanjerna går på högvarv.

Presidentens uppgifter har närmast med utrikes- och säkerhetspolitiken att göra, så det är verkligen viktigt att kolla upp hur de olika presidentkandidaterna anser att den finländska säkerhetspolitiken ska utformas.

Beklagligt ofta inskränks den säkerhetspolitiska diskussionen i det här landet till en fråga om vi ska gå med i Nato eller inte. Och i dag finns en stark tendens att lyfta fram en militär upprustning som garant för freden, om det sedan handlar om Natoanslutning, intensifierat försvarssamarbete inom EU, nyanskaffningar av materiel till försvarsmakten eller allt på en gång.

”Den som önskar fred må bereda sig för krig” lär de romerska krigsherrarna ha sagt för så där tvåtusen år sedan, och citatet lever vidare ännu i dag. Senast jag hörde det var i Yles TV-tent med Merja Kyllönen, som fick sig det till livs, när hon inte snällt ställde upp på det militära upptrappningsscenariet som redaktören målade upp.

Hur det förhöll sig med saken på romartiden har jag svårt att uttala mig om, men i dag gäller det definitivt inte att rusta sig för krig, om man vill ha fred. För att uppnå och upprätthålla fred krävs i ställe ett konsekvent arbete för fred och för sådana förhållanden, som hjälper till att bevara freden.

Det är utifrån det här perspektivet Merja i sin kampanj lyfter fram vikten av att bekämpa klimatförändringen och den växande ojämlikheten mellan mänskor, såväl nationellt i Finland som i ett globalt perspektiv. Klimatkatastrofer, lottlöshet och olidliga förhållanden leder lätt till väpnade konflikter och krig om man inte målmedvetet arbetar för lösningar på fredlig väg.

Jag delar Merjas syn på behovet av ett bredare upplägg i fråga om säkerhetspolitiken. Eftersom hon dessutom under sin tid i politiken, inte minst då hon var trafikminister, visade att hon har mod och kraft att omsätta sina tankar i det praktiska politiska arbetet, så får hon min röst i detta val.


P.S. Förvånansvärt många ur alla politiska läger tycks anse, att Sauli Niinistö skött jobbet så bra att han borde få fortsätta. Också Niinistö har nu försiktigt sagt något om arbete för fred och mot klimatförändringen och kanske till och med något om ökad ojämlikhet i utbildningen. Men mig lurar han inte. Han må nu vara utan partibok i egenskap av president och uppställd av en medborgardelegation, men han har under sin tid i politiken verkat inom Samlingspartiet, som är det parti som systematiskt arbetat för att minska jämlikheten i det finländska samhället.

Det var faktiskt egentligen han som fick mej att bli aktiv i politiken. Som finansminister under 1990-talet föreslog han en självrisk i fråga om boendekostnader i utkomststödet på 20 procent. Han föreslog också, att bibliotekstjänsterna skulle avgiftsbeläggas. Av det blev det inget, och självrisken i utkomststödet blev tack och lov bara sju procent, men det var ju också för mycket. Det här har jag inte glömt, och min röst får han inte!


onsdag 17 maj 2017

Om svenskan och solidariteten

Senaste veckoslut hade det nyvalda folktinget sin session i Hangö. Jag höll Vänsterns gruppanförande i den allmänpolitiska debatten. Här är mitt anförande, sent omsider:


Bästa vänner,
trevligt att ni en gång kommer hit till Hangö!

När det nu en gång bland de ärenden vi har att behandla finns en motion om tvåspråkiga skolor, kan jag inte låta bli att påpeka, att vi i Hangö har en mycket lång erfarenhet av att ha både svensk och finsk grundskola i samma byggnad, utan att språkbobborna hoppar över skrankorna – ens när staketet på gården rivits.

Numera har vi också mera samarbete över språkgränserna, såväl i gemensamma som skilda skolbyggnader. I Lappvik, 20 km från Hangö, handlar det om att bevara byskolorna. Där finns både finska och svenska skolan i samma hus och de har gemensam undervisning till exempel i slöjd. Gymnasierna, det finska och det svenska, finns i olika byggnader, men de har de senaste åren utvecklat en hel del gemensamma projekt, bl.a. med Östersjön som tema.

Men det här med tvåspråkiga skolor är ett ämne som är väl värt att hålla ett seminarium eller flera om för att fördjupa sig i allt vad det är eller borde vara.

I det sammanhanget är det också skäl att söka fram kreativa modeller för hur man kan ge möjligheter för barnen att bekanta sig med det andra inhemska i tidig ålder, även om inte hela undervisningen i språket tidigarelagts eller regelrätt språkbad fås till stånd.

Hangö hör väl till de kommuner som fungerar rätt väl på två språk, men många finska föräldrar har önskemål om att deras barn får en möjlighet att lära sig svenskan som små, något vi inte riktigt lyckats få till.

Och det blir fel om vi inte ger möjligheten när intresset finns, och sedan i andra sammanhang klagar över svenskans svaga ställning.

I fråga om försöket med frivillighet för det andra inhemska verkar det på många håll finnas en orealistisk förhoppning om att det i stället ska kunna erbjudas alla möjliga intressanta språk att studera i stället.

Och samtidigt bygger man in en ojämlikhet för dem som inte får betyg i svenska och kanske behöver det senare i livet. Men att öka ojämlikheten tycks väl ha blivit något av ett varumärke för den här regeringen..

Och det får mej osökt att tänka på flera andra reformer som är på gång nu; Sote och omskapandet av NMT-centralerna och det som är kvar av TE-byråerna.

Den motion som gjorts om att de s.k. tillväxttjänsterna ska fungera på båda nationalspråken är ute i ett angeläget ärende.

Men tyvärr, om uttrycket tillåts, är det inte bara svenskan som är i farozonen. Också mycket annat viktigt står på spel; i båda reformerna finns det uppenbara risker för att de som har det största behovet av olika tjänster får minst hjälp. Det gäller mänskor med många sjukdomar och behov av såväl social- och hälsotjänster, och det gäller de arbetslösa som inte hör till de mest attraktiva för dem som rekryterar.

Solidaritet talade Thomas Blomqvist till min glädje om i sitt hälsningsanförande.

Solidariteten har tyvärr blivit satt allt mera på undantag i och med att den nyliberalistiska synen på samhällsekonomin blivit det som bestämmer riktningen för samhällsbygget och fördelningen av samhällets resurser, såväl globalt som nationellt och lokalt.

Om vi inte ändrar riktning och utvecklar mera solidariska sätt att fungera, så kan vi definitivt inte förvänta oss annat än att svenskan kommer att sitta trångt, om ens det.

Så fram för solidariteten i samhällsbygget!





söndag 19 mars 2017

Ingen självrisk för boendet i utkomststödet!

I går möttes Vänsterförbundets partifullmäktige. Jag tog i mitt anförande upp en sak som ligger nära mitt hjärta. Nedan en översättning av det jag sade.

Jag har varit vänster hela mitt vuxna liv, men länge tänkte jag att socialt arbete är så samhälleligt till sin karaktär, att det räcker som samhällelig insats för min del.

Laman på 1990-talet var en vändpunkt i det avseendet. Speciellt införandet av en självrisk för boendekostnaderna i utkomststödet fick mig att förstå, att det gäller att påverka också utanför jobbet. Så jag slutade säga nej, när jag blev ombedd att ställa upp i komunalvalet.

Vi fick bort självrisken så småningom, men det tog tid, ungefär tio år.

Och nu, när det har gått ungefär tio år sedan vi fick bort självrisken, är flitfällorna igen föremål för utredning.

Jakten på flitfällor på 1990-talet gav upphov till det grundmurade problem vi i dag har med långtidsarbetslöshet och fattigdom. Så om boendesjälvrisken på nytt skulle införas, skulle följderna bli ännu allvarligare än senast, eftersom vi redan från tidigare har ett djupt och brett fattigdomsproblem.

För ett par veckor sedan publicerade en arbetsgrupp tillsatt av finansministeriet en utredning om ämnet. Införandet av en självrisk i fråga om boendekostnaderna i utkomststödet lyftes fram som en möjlighet och är uppenbarligen föremål för tilläggsutredningar.

Något gott för ändå också den här regeringens galenskaper med sig, och det är att mänskor börjar vakna och märka i hur fel riktning det här samhället förs.

Också i Hangö har vi fått nya kunniga kandidater. Kommunalvalet löser långtifrån allt som borde förändras, men en seger för Vänstern i valet skulle utan vidare vara en början på en bättre fortsättning.

Ei asumiskustannusten omavastuuta toimeentulotukeen!

Olen ollut jonkin sortin vasemmistolainen koko akuisikäni, mutta katsoin pitkään, että sosiaalityöntekijön työ on sen verran yhteiskunnallinen luonteeltan, että se riittää yhteiskunnalliseksi panostukseksi minun osaltani.

1990-luvun lama oli käännekohta sen suhteen. Varsinkin asumiskustannusten omavastuun sisällyttäminen toimeentulotukeen sai minu tajuamaan, että on pakko toimia työn ulkopuolellakin, ja lakkasin sanomasta ei ehdokkuudelle kunnalisvaaleissa.

Se omavastuu onnistuttiin kyllä sittemmin saamaan pois, mutta 10 vuoden kamppailu laajalla rintamalla se vaati.

Nyt, kun sen pois saamisesta on mennyt n. 10 vuotta, on loukkupuhe taas noussut pintaan. Kanustinluokkuja on alettu selvittää, ja valtionvarainministeriön työryhmän pari viikkoa sitten julkaisemassa selvityksessä mainitaan myös asumiskustannusten omavastuun sisällyttäminen toimeentulotukeen eräänä mahdollisuutena, jonka käyttöönottoa ilmeisesti edelleen selvitetään.

1990-luvun loukkujahti synnytti ja juurrutti laajan pitkäaikaistyöttömyyden ja köyhyyden suomalaiseen yhteiskuntaan. Jos tuo asumisen omavastuu uudestaan otetaan käyttöön toimeentulotuessa, jälki tulee olemaan vielä pahempi kuin viimeksi, koska jo lähtötilantessa on syvä ja laaja köyhyysongelma.

Jotain hyvää sentään tästäkin hulluudesta löytyy, ja se on se, että ihmiset alkavat herätä ja huomata miten väärään suuntaan yhteiskuntaamme ollaan viemässä.

Hangossakin olemme saaneet uusia, osaavia ehdokkaita. Kunnallsivaaleissa ei ratkaista läheskään kaikkea, mihin nyt pitää saada muutos, mutta voitto vasemmistolle olisi kyllä hyvä alku paremmalle jatkolle!


Tämä oli pueenvuoroni Vasemmistoliiton eilisessä puoluevaltuuston kokouksessa.


tisdag 31 januari 2017

Den sorgliga farsen fortsätter

Senaste söndagseftermiddag (29 januari) höll Hangö stadsfullmäktige ett extra fullmäktigemöte för att ta ställning till om staden ska fortsätta processen mot den uppsagda ledande läkaren Outi McDonald genom besvär till Högsta förvaltningsdomstolen eller inte.

Slutresultatet blev ungefär det jag väntade mig. De som röstade för att fortsätta processen var fortfarande i majoritet, men den hade igen krympt, trots att trycket i de stora grupperna, alltså SDP och SFP, var starkt för att fortsätta.

Här nedan finns mitt anförande under fullmäktigedebatten. Och den här gången behövde jag inte komma med eller understöda ett avvikande förslag, eftersom det var jag som formulerat det förslag som vann i stadsstyrelsen.

Hösten 2014 hade vi ett utvecklingsprojekt på hvc med ett företag i Attendofamiljen som utvecklare. Under samma tid gick man in för att flytta ledande läkaren McDonald till en vanlig läkartjänst, vilket motiverades med att hon inte förbundit sig tillräckligt starkt till utvecklingsprojektet och den organisationsförändring som projektet utmynnade i. Och i början av år 2015 ansåg man sig ha orsak att säga upp henne på grund av förbrukat förtroende, då föråldrade mediciner och förnödenheter som kasserats från hvc blivit förda hem till McDonald.

McDonald framställdes som på allt sätt omöjlig och oförmögen i fråga om förvaltning och ledarskap och som ett hinder för hälsocentralens utveckling. Man kunde ju då tänka sig att när problemet undanröjdes genom uppsägningen av McDonald, så skulle vi ha fått hälsocentralen att blomstra.

Men i stället har det varit stört omöjligt att få läkare i tjänst, och vi har nu hela läkarmottagningen utlokaliserad till Attendo och grundtrygghetschefen på ledande läkarens plats i organisationen.

Och nu har då förvaltningsdomstolen konstaterat, att besluten såväl om förflyttningen och uppsägningen av McDonald som det om organisationsuppdateringen i december 2014 var lagstridiga.

Man kunde ju tänka sig att det i en sådan situation kunde vara läge för att sätta sig ner och fundera på hur det nu gick så här och hur det är klokast att gå vidare.

Men icke – precis som då 2014-15 fräste ledningen på och utgick från att det är självklart att staden går vidare till HFD angående uppsägningsbeslutet.

Intressant i sammanhanget är hur man förhållit sig till förvaltningsdomstolens beslut om organisationsbeslutet. Man gled väldigt snabbt över det och konstaterade att eftersom organisationen ändrats efter det, så det är inte längre aktuellt, och ingen vits att anföra besvär över det..

Det kunde ju ha varit klädsamt att erkänna, att det nog blev fel och lagstridigt då i december 2014, och försökt lära sig något av det.

I stället började grundtrygghetsdirektören, efter det att Radio Vega Västnyland redogjort för beslutets innehåll, i olika sammanhang på olika sätt föra fram att förvaltningsdomstolen nog inte riktigt förstått det fina i kråksången.

I Hangötidningen i torsdags fick hon fram att budskapet att omorganiseringen var laglig.

I den e-post hon på onsdagen begåvade alla anställda på hvc med, skrev hon: ”Det förvaltningsdomstolen tog fasta på var att beslutsprocessen inte till alla delar följt reglerna för god förvaltning men i motsats till vad media har tutat ut tog de inte ställning till om hälsocentralens organisation var laglig eller olaglig.” Och dessutom: ”Det som är viktigt för er att veta som jobbar i den organisationen som nu är på tapeten, alltså hälsovårdscentralen, är att den nog är helt laglig. Det var den då och det är den även nu efter det att Attendo kommit in i bilden.” och som kronan på verket: ”Se er arbetsgivare och er arbetsplats som er familj och inte smutskastar man ju heller sin egen familj offentligt.”

Är nu detta då god förvaltning och gott ledarskap? Väcker det förtroende?

För alla som kan läsa är det tydligt och klart att förvaltningsdomstolen slår fast, att beredningen till nämnden var bristfällig och beslutet i strid med hälso- och sjukvårdslagen.

Angående beredningen har grundtrygghetsdirektören försökt bagatellisera bristerna som ”smärre formfel”. Men när beredningen är tendentiös är det inte ett smärre formfel, för en god beredning är faktiskt en grundläggande förutsättning för demokratin!

När också de som är ivrigast på att driva processen mot McDonald vidare märker att stadens beslut inte står på så stadig grund, lyfter man fram tingsrättens dom i rättegången om de kasserade förnödenheterna som forslats till McDonald och fåtts tillbaka. Man kan inte ha förtroende för en som far iväg med stadens förnödenheter, även om de kasserats, heter det.

Det är nog inte allmän kutym att det är grundtrygghetsdirektören som tar beslut om vårdförnödenheter och mediciner som kasserats som föråldrade. Men i Hangö hävdar nuvarande grundtrygghetsdirektören att det hör till henne. Det här står inte skrivet någonstans, men grundtrygghetsdirektören hävdar att hon sagt till McDonald att det är hon som ger tillstånd, och det utgick också tingsrätten ifrån i sin dom.

Jag är långt ifrån övertygad om att den domen håller i högre instans.

Så lyft nu blicken gott folk! Stirra inte på sophögen, som väl fortfarande finns i hälsocentralens knutar nånstans.

Jag har många gånger under den här processens gång från läkarhåll blivit uppmärksammad på att Hangö verkligen gjort sig till åtlöje genom den sorglustiga fars som processen mot McDonald blivit. Ingen seriös läkare vill komma till Hangö hvc, innan det här spelet blåses av.

Och här finns faktiskt plats för och behov av en erfaren läkare som har engagemang för att arbeta inom primärhälsovården. Det skulle också vara ägnat att stärka Hangös ställning i relation till SOTE.

Nuvarande organisation ser jag som en nödlösning. Grundtrygghetsdirektören har egna viktiga uppgifter att sköta och ska inte vara så djupt engagerad i någon av servicecentralerna som hon nu är på hvc, annat än tillfälligt.

Det är också tydligt, att betydelsen av att ha ansvars- och andra läkare i tjänst undervärderas. Man låter förstå, att det inte just behövs. Hurdan beredskap hade vi haft om mässlingsepidemin kommit hit och inte till Raseborg...