Svenskans ställning har debatterats livligt allt sedan "pakkoruotsi-diskussionen" i TV 2 för en månad sedan. Jag följde inte TV-diskussionen själv, och efter det jag sedan läste och hörde om den kändes det som ett slöseri med tid att gå in på Arenan och kolla upp den. Det verkade mest vara gammal burkmat.
Jag hade i alla fall behov av att delta i den diskussion som följde efteråt i Hbl och skrev en insändare. Igen en gång hann jag tänka att min insändare inte publiceras, men i dag kom den in. Så här skrev jag, i egenskap av ordförande för Vänsterförbundets landsstyrelse:
"Svenskans ställning har diskuterats flitigt på sistone. Diskussionen har mestadels förts som om svenskan i det här landet skulle vara något som kan behandlas helt skilt från samhällsutvecklingen i övrigt.
Men så är det ju inte! Fredrik Almqvist (Hbl 18.12) tangerar problemet, när han skriver, att svenskspråkig service tryggas bäst i ett samhälle där den nordiska välfärdsmodellen utvecklas och förstärks.
Men nu lever vi ju tyvärr inte i ett sådant samhälle. Vi lever i ett konkurrenssamhälle där den universella välfärden systematiskt monterats ner under de senaste tjugo åren. Den utvecklingen är inte ägnad att öka förståelsen för andra överhuvudtaget och speciellt inte för grupper som på något sätt är avvikande.
SFParna har under den senaste tidens debatt igen en gång utmålat sig som de enda sanna försvararna av svenskans och de svenskspråkigas ställning. Men i själva verket har SFP genom sin medverkan i de regeringar, som fått till stånd de vida klyftorna mellan välbärgade och utsatta grupper i dagens finländska samhälle, gått i första linjen när det gäller att dra mattan undan fötterna för finlandssvenskarna.
Det hjälper inte att tala vackert om och för finlandssvenskar och invandrare, om den ekonomiska och sociala politik man bedriver samtidigt för samhällsutvecklingen åt ett helt annat håll. Tvärtom verkar det mest brådskande också med tanke på svenskans ställning i detta land vara att ändra inriktningen på den ekonomiska och sociala politiken, så att vi igen bygger upp jämlikhet och gemenskap mellan mänskor i stället för skillnader, konkurrens och klyftor."
Rubriken hade torvats om litet, från "Tryggad svenska förutsätter större solidaritet" till "Större solidaritet tryggar svenskan". Där finns en nyansskillnad, för svenskans ställning tryggas ju inte automatiskt heller i ett mera solidariskt samhälle än det vi nu lever i. Men rubriker ska ju vara korta för att rymmas och slagkraftiga desutom, så deras rubrik var säkert bättre.
torsdag 30 december 2010
lördag 18 december 2010
Mitä minä sanoin!
Niin teksisi aina välillä mieli sanoa. Yleensä sen sanominen kuitenkin kannattaa jättää väliin, joten harvemmin tulee sanottua. Mutta nyt tekee kyllä todellakin mieli sanoa se kaikille niille vallanpitäjille, jotka viime lamasta lähtien ovat olleet tekemässä ne lukuisat päätökset, millä suomalaista hyvinvointiyhteiskuntaa on nakerrettu pala palalta, niin että siitä kohta on vain kuori jäljellä.
Mitä minä sanoin!!
Kaikista törkein päätös, joka 1990-luvulla tehtiin, oli toimeentulotuen tason alentaminen 1.3.1998. Muistan hyvin sen päivän, olin nimittäin siihen aikaan sosiaalitoimistossa töissä, ja minulla oli kyseenalainen kunnia panna hulluuden täytäntöön. Joidenkin perheiden toimeentulotuki aleni jopa tuhat markkaa uuden lain myötä, asumiskustannusten omavastuun sekä lasten alennettujen perusosien seurauksena. Eivätkä nämä perheet aikaisemminkaan taatusti olleet saaneet liikaa!
Tuon päivän ja seuraavien päivien koitoksia ajatellen olin laittanut kirjoituspöydälleni näkyviin kopiot kaikista lehtikirjoituksista, jotka olin aiheesta kirjoittanut. En suostunut asiakkaiden suuttumuksen kohteeksi, vaan halusin antaa sille oikean osoitteen.
Me, jotka taistelimme sosiaaliturvan heikennyksiä vastaan, varoitimme nimenomaan siitä, että heikennykset tulevat johtamaan syrjäytymiseen ja ihmisten jakamiseen A- ja B-kansalaisiin. Valtaa pitävät eivät sitä kuitenkin ottaneet kuuleviin korviinsa. Edes Vasemmistoliiton johto ei siihen aikaan oikein ymmärtänyt asian vakavuutta, mikä oli minulle tosi kova pala, mutta onneksi tulivat melko pian järkiinsä.
Nykyiset hallituspuolueet eivät kuitenkaan ole suuntaansa muuttaneet. Tämä ei johdu ainakaan pelkästään järjen puutteesta vaan myös näiden tahojen omista lyhtnäköisistä intresseistä.
Joten tässä nyt ollaan. Eikä tunnu yhtään hyvältä, että olin oikeassa.
Mutta onneksi meillä on vaalit tulossa! Nyt on mahdollisuus valita uudet ja paremmat päättäjät, jotka rakentavat tasa-arvoista yhteiskuntaa nykyisen kilpailuyhteiskunnan sijaan.
Mitä minä sanoin!!
Kaikista törkein päätös, joka 1990-luvulla tehtiin, oli toimeentulotuen tason alentaminen 1.3.1998. Muistan hyvin sen päivän, olin nimittäin siihen aikaan sosiaalitoimistossa töissä, ja minulla oli kyseenalainen kunnia panna hulluuden täytäntöön. Joidenkin perheiden toimeentulotuki aleni jopa tuhat markkaa uuden lain myötä, asumiskustannusten omavastuun sekä lasten alennettujen perusosien seurauksena. Eivätkä nämä perheet aikaisemminkaan taatusti olleet saaneet liikaa!
Tuon päivän ja seuraavien päivien koitoksia ajatellen olin laittanut kirjoituspöydälleni näkyviin kopiot kaikista lehtikirjoituksista, jotka olin aiheesta kirjoittanut. En suostunut asiakkaiden suuttumuksen kohteeksi, vaan halusin antaa sille oikean osoitteen.
Me, jotka taistelimme sosiaaliturvan heikennyksiä vastaan, varoitimme nimenomaan siitä, että heikennykset tulevat johtamaan syrjäytymiseen ja ihmisten jakamiseen A- ja B-kansalaisiin. Valtaa pitävät eivät sitä kuitenkin ottaneet kuuleviin korviinsa. Edes Vasemmistoliiton johto ei siihen aikaan oikein ymmärtänyt asian vakavuutta, mikä oli minulle tosi kova pala, mutta onneksi tulivat melko pian järkiinsä.
Nykyiset hallituspuolueet eivät kuitenkaan ole suuntaansa muuttaneet. Tämä ei johdu ainakaan pelkästään järjen puutteesta vaan myös näiden tahojen omista lyhtnäköisistä intresseistä.
Joten tässä nyt ollaan. Eikä tunnu yhtään hyvältä, että olin oikeassa.
Mutta onneksi meillä on vaalit tulossa! Nyt on mahdollisuus valita uudet ja paremmat päättäjät, jotka rakentavat tasa-arvoista yhteiskuntaa nykyisen kilpailuyhteiskunnan sijaan.
tisdag 30 november 2010
Skillnaderna finns! Men de minskar i tvångströja.
Förra veckan medverkade jag i en valdebatt i Kommunernas hus i Helsingfors. Alla riksdgaspartier var inbjudna, och bara centern hade uteblivit. När vi fick börja diskutera välfärden och finansieringen av den, steg temperaturen i debatten betydligt. Debattledaren Åsa Bengtsson konstaterade nöjt att de ideologiska skillnaderna har kommit åter i politiken.
Nog har ju skillnaderna förstås funnits där hela tiden. Som aktiv i ett parti har jag ju hela tiden varit mycket medveten om dem, men jag håller med om att de inte varit alls så tydliga som jag hade önskat.
Den samhällsutveckling vi haft de senaste åren, med växande klyftor i fråga om inkomster och det mesta annat, och nu de återkommande akuta kriserna på finansmarknaden gör i alla fall att allt fler vill ha en förändring av politiken. Och de politiska partierna måste ta ställning till de grundläggande frågorna.
Vänsterns syn på hur finanskrisen ska hanteras är verkligen en helt annan än Samlingspartiets. Katainen & Co vägrar fortsättningsvis att se det behov av en starkare styrning av fnansmarknaden som skulle gagna samhället som helhet. Och skillnaden mellan Vänsterns och Samlingspartiets (och De Grönas!) syn på hur beskattningen och socialskyddet ska utvecklas i det här landet är milsvid.
Men i kommunalpolitiken är skillnaderna inte nödvändigtvis så stora alla gånger. Det har att göra med det begränsade handlingsutrymme som många kommuner har på grund av sitt trängda ekonomiska läge. Statens kommunpolitik har inneburit en ekonomisk tvångströja för alltför många kommuner.
I Hangö som ju är en s.k. "kriskommun", gäller det att få ner det ackumulerade underskottet. I budgetarbetet har det verkligen gällt att hålla sig till det åtgärdsprogram, som fullmäktige godkände i somras.
Tack och lov är det i alla fall ingen hos oss som föreslagit uppsägning av personalen eller andra radikala nerskärningar. Siktet är inställt på att få in mera förebyggande arbetssätt för att minska behovet av till exempel omhändertagningar av barn och specialsjukvård. I fåga om personalen är tanken att se över arbetet i samband med pensioneringar och då undvika nyanställningar om det är möjligt.
Övergången till ett mera förebyggande arbetssätt skulle nog egentligen förutsätta extra ekonomiska satsningar under en övergångstid. Sådant finns det tyvärr inte utrymme för nu.
När budgeten klubbades av i stadsstyrelsen i förrgår, efter att ha diskuterats i olika omgångar tidigare, gjordes det enhälligt. Jag föreslog en textändring om en aktiv användning av förebyggande utkomststöd, och blev positivt överraskad över att det kunde omfattas enhälligt. I fråga om utkomststödsanslagen överlag hade jag inte hunnit få svar på mina frågor inför stadsstyrelsemötet, så jag meddelade att jag tar mig rätten att återkomma till saken vid behov...
Nog har ju skillnaderna förstås funnits där hela tiden. Som aktiv i ett parti har jag ju hela tiden varit mycket medveten om dem, men jag håller med om att de inte varit alls så tydliga som jag hade önskat.
Den samhällsutveckling vi haft de senaste åren, med växande klyftor i fråga om inkomster och det mesta annat, och nu de återkommande akuta kriserna på finansmarknaden gör i alla fall att allt fler vill ha en förändring av politiken. Och de politiska partierna måste ta ställning till de grundläggande frågorna.
Vänsterns syn på hur finanskrisen ska hanteras är verkligen en helt annan än Samlingspartiets. Katainen & Co vägrar fortsättningsvis att se det behov av en starkare styrning av fnansmarknaden som skulle gagna samhället som helhet. Och skillnaden mellan Vänsterns och Samlingspartiets (och De Grönas!) syn på hur beskattningen och socialskyddet ska utvecklas i det här landet är milsvid.
Men i kommunalpolitiken är skillnaderna inte nödvändigtvis så stora alla gånger. Det har att göra med det begränsade handlingsutrymme som många kommuner har på grund av sitt trängda ekonomiska läge. Statens kommunpolitik har inneburit en ekonomisk tvångströja för alltför många kommuner.
I Hangö som ju är en s.k. "kriskommun", gäller det att få ner det ackumulerade underskottet. I budgetarbetet har det verkligen gällt att hålla sig till det åtgärdsprogram, som fullmäktige godkände i somras.
Tack och lov är det i alla fall ingen hos oss som föreslagit uppsägning av personalen eller andra radikala nerskärningar. Siktet är inställt på att få in mera förebyggande arbetssätt för att minska behovet av till exempel omhändertagningar av barn och specialsjukvård. I fåga om personalen är tanken att se över arbetet i samband med pensioneringar och då undvika nyanställningar om det är möjligt.
Övergången till ett mera förebyggande arbetssätt skulle nog egentligen förutsätta extra ekonomiska satsningar under en övergångstid. Sådant finns det tyvärr inte utrymme för nu.
När budgeten klubbades av i stadsstyrelsen i förrgår, efter att ha diskuterats i olika omgångar tidigare, gjordes det enhälligt. Jag föreslog en textändring om en aktiv användning av förebyggande utkomststöd, och blev positivt överraskad över att det kunde omfattas enhälligt. I fråga om utkomststödsanslagen överlag hade jag inte hunnit få svar på mina frågor inför stadsstyrelsemötet, så jag meddelade att jag tar mig rätten att återkomma till saken vid behov...
söndag 21 november 2010
Underbara kvinnor till vänster
Jag har tillbringat veckoslutet i många underbara kvinnors sällskap.
Det handlar förstås om Vänsterkvinnornas 20-årsjubileum. Jubiléet hade kombinerats med deras riksomfattande möte som hålls vart tredje år, och som bland annat väljer styrelse. Det blev ett stort och intressant paket med möte, dagsfest och kvällsfest - och mera möte.
Där fanns kvinnor i alla åldrar och av alla modeller. Där var mycket sak och sakkunskap,och också mycket känsla, kultur och humor. Tarja Halonen hade skickat sin hälsning och en stilig blombukett. Raija Julkunen höll ett tänkvärt tal om hur jämställdheten utvecklats under de senaste decennierna. Och en förkyld Paavo Arhinmäki framförde partiets hälsning och talade för 6+6+6-modellen, innan han gick hem och lade sig under filten.
Kvällsfesten i Kirjas sal bjöd på ett verkligt roligt och högklassigt program med improvisationsteater, sång och musik förutom god mat och dryck och trevligt sällskap. Jag råkade hamna bredvid en kvinna i min ålder som bara för något år sedan blev medveten om att hon från sin pappas sida hade Ålandsrötter (Kökarsrötter för att vara exakt)från ett par generationer tillbaka. Det gav förstås en extra krydda åt vårt annars också givande samtal.
Min insats på själva mötet bestod närmast i förslag till ändring av de utkast till ställningstagande om den fattigdom som alltför många äldre kvinnor och alltför många barn upplever i dagens samhälle. Båda ställningstagandena blev mycket bättre efter ett dygns bearbetning. De kan läsas på finska på "http://www.vasemmistonaiset.fi/ajankohtaista.html"
Det var meningen att mötet också skulle ta ställning till feminismen. Minna Sirnö, som slutar som taleskvinna för Vänsterkvinnorna vid årsskiftet, pekade på det märkliga faktum, att medan var och varannan man i politiken i Sverige kallar sig feminist, så vågar inte ens alla kvinnor göra det i Finland! Ställningstagandet om feminismen blev hänskjutet till styrelsen för bearbetning.
Själv har jag aldrig haft svårt att kalla mej feminist. Om jag inte hade så många andra uppgifter, så skulle jag också gärna gå aktivt med i Vänsterkvinnornas arbete. Men det gälller nog för mej nu att prioritera Landsstyrelsen. Och det finns ju tack och lov så många andra kvinnor som vill och kan ställa upp i Valtikka, som Vänsterkvinnornas styrelse kallas. Saila Ruuth, som sina unga år till trots länge varit aktivt med, valdes enhälligt till ny taleskvinna efter Minna.
En av de bilder från veckoslutet som jag länge kommer att kunna se för min inre syn är när Anna-Liisa Jokinen, veteran i rörelsen, tillsammans med många andra steg upp och dansade under flickbandet the Abilitys oemotståndliga musik på dagsfesten. Den bilden säger mer än många ord om Vänsterkvinnorna.
Det handlar förstås om Vänsterkvinnornas 20-årsjubileum. Jubiléet hade kombinerats med deras riksomfattande möte som hålls vart tredje år, och som bland annat väljer styrelse. Det blev ett stort och intressant paket med möte, dagsfest och kvällsfest - och mera möte.
Där fanns kvinnor i alla åldrar och av alla modeller. Där var mycket sak och sakkunskap,och också mycket känsla, kultur och humor. Tarja Halonen hade skickat sin hälsning och en stilig blombukett. Raija Julkunen höll ett tänkvärt tal om hur jämställdheten utvecklats under de senaste decennierna. Och en förkyld Paavo Arhinmäki framförde partiets hälsning och talade för 6+6+6-modellen, innan han gick hem och lade sig under filten.
Kvällsfesten i Kirjas sal bjöd på ett verkligt roligt och högklassigt program med improvisationsteater, sång och musik förutom god mat och dryck och trevligt sällskap. Jag råkade hamna bredvid en kvinna i min ålder som bara för något år sedan blev medveten om att hon från sin pappas sida hade Ålandsrötter (Kökarsrötter för att vara exakt)från ett par generationer tillbaka. Det gav förstås en extra krydda åt vårt annars också givande samtal.
Min insats på själva mötet bestod närmast i förslag till ändring av de utkast till ställningstagande om den fattigdom som alltför många äldre kvinnor och alltför många barn upplever i dagens samhälle. Båda ställningstagandena blev mycket bättre efter ett dygns bearbetning. De kan läsas på finska på "http://www.vasemmistonaiset.fi/ajankohtaista.html"
Det var meningen att mötet också skulle ta ställning till feminismen. Minna Sirnö, som slutar som taleskvinna för Vänsterkvinnorna vid årsskiftet, pekade på det märkliga faktum, att medan var och varannan man i politiken i Sverige kallar sig feminist, så vågar inte ens alla kvinnor göra det i Finland! Ställningstagandet om feminismen blev hänskjutet till styrelsen för bearbetning.
Själv har jag aldrig haft svårt att kalla mej feminist. Om jag inte hade så många andra uppgifter, så skulle jag också gärna gå aktivt med i Vänsterkvinnornas arbete. Men det gälller nog för mej nu att prioritera Landsstyrelsen. Och det finns ju tack och lov så många andra kvinnor som vill och kan ställa upp i Valtikka, som Vänsterkvinnornas styrelse kallas. Saila Ruuth, som sina unga år till trots länge varit aktivt med, valdes enhälligt till ny taleskvinna efter Minna.
En av de bilder från veckoslutet som jag länge kommer att kunna se för min inre syn är när Anna-Liisa Jokinen, veteran i rörelsen, tillsammans med många andra steg upp och dansade under flickbandet the Abilitys oemotståndliga musik på dagsfesten. Den bilden säger mer än många ord om Vänsterkvinnorna.
onsdag 17 november 2010
Ansiosidonnaista päivärahaa saavat eivät ole etuoikeutettuja
Osmo Soininvaara on kirjoittanut uuden kirjan suomalaisesta sosiaaliturvasta ja Sata-komitean työstä. Heikki Hiilamo kirjoitti siitä arvion Hesariin, missä hän ylisti sekä kirjaa että Soinivaaraa taivaisiin.
Jutun otsikoksi oli laitettu "Vasemmisto jakoi kansan kahtia", ja siinä taas kerran tuotiin vahvasti esille, että Sata-komitean epäonnistuminen perusturvan korottamisen suhteen oli ay-liikkeen syytä. Jos ay-liike vain suostuisi purkamaan työttömien perus- ja ansioturvan kytköstä, perusturvaa voitaisiin korottaa ja köyhyysongelma ratkaista...
Hiilamon kirja-arvio sai aikaan keskustelua lehden palstoilla. Kun luin miten ansiosidonnaista päivärahaa saavia työttömiä kuvattiin, jonkinlaisena yhteiskunnan ylempänä kastina, en voinut olla osallistumatta keskusteluun.
Tässä kirjoitukseni, joka julkaistiin eilen:
"Outi Alanko-Kahiluoto (HS Mielipide 12.11.) varoitti suomalaista ay-liikettä pikkuporvarillisesta omaan etuun käpertymisestä ja ihanteellisuuden puutteesta, mutta näytti samalla, miten vihreät ovat käpertyneet kuvitelmiinsa työttömien todellisuudesta.
Ansiosidonnaista työttömyyspäivärahaa saavat eivät todellakaan ole etuoikeutettua kastia. He ovat itse asiassa ainoita työttömiä, joilla on kohtuulliset edellytykset selvitä työttömyydestä ilman taloudellisia ja muita katastrofeja edes sen ajan, jolloin he saavat ansiosidonnaista työttömyysturvaa.
Edellisen laman yhteydessä leikattiin ansiosidonnaisen työttömyysturvan määrää ja sen saavuttaminen ja uusiminen tehtiin entistä vaikeammaksi. Yhä harvempi työtön on sen jälkeen saanut ansioturvaa, ja yhä useampi työmarkkinatukea. Köyhyysongelma on kasvanut kasvamistaan.
Kun SATA-komitea ei saanut aikaan työttömien perusturvan korotusta, sitä perusteltiin taloudellisin argumentein. Selitettiin, että korotus olisi ollut liian kallis, koska perus- ja ansioturvan kytkösta ei voitu purkaa.
Kysymys oli kuitenkin poliittisista syistä, ja niihin myös Alanko-Kahiluoto viittasi. Ansioturvan ainakin suhteellinen heikentäminen tuntuu olevan tärkeämpi tavoite kuin perusturvan korottaminen.
Viime laman aikainen puhe kannustinloukuista, jonka varjolla tehtiin kohtalokkaita sosiaaliturvan leikkauksia, näyttää palaavan, vaikka vielä ei ole edes ehditty toipua viimekertaisesta kannustinloukkujen purkamisesta.
On totta, että sosiaaliturvaa pitää kehittä joustavammaksi niin, että esimerkiksi tilapäisen työn vastaanottaminen helpottuu. Tätä ei kuitenkaan tarvitse tehdä niin, että epävarmassa ja heikossa asemassa elävien ihmisten tilannetta heikennetään entisestään."
Jutun otsikoksi oli laitettu "Vasemmisto jakoi kansan kahtia", ja siinä taas kerran tuotiin vahvasti esille, että Sata-komitean epäonnistuminen perusturvan korottamisen suhteen oli ay-liikkeen syytä. Jos ay-liike vain suostuisi purkamaan työttömien perus- ja ansioturvan kytköstä, perusturvaa voitaisiin korottaa ja köyhyysongelma ratkaista...
Hiilamon kirja-arvio sai aikaan keskustelua lehden palstoilla. Kun luin miten ansiosidonnaista päivärahaa saavia työttömiä kuvattiin, jonkinlaisena yhteiskunnan ylempänä kastina, en voinut olla osallistumatta keskusteluun.
Tässä kirjoitukseni, joka julkaistiin eilen:
"Outi Alanko-Kahiluoto (HS Mielipide 12.11.) varoitti suomalaista ay-liikettä pikkuporvarillisesta omaan etuun käpertymisestä ja ihanteellisuuden puutteesta, mutta näytti samalla, miten vihreät ovat käpertyneet kuvitelmiinsa työttömien todellisuudesta.
Ansiosidonnaista työttömyyspäivärahaa saavat eivät todellakaan ole etuoikeutettua kastia. He ovat itse asiassa ainoita työttömiä, joilla on kohtuulliset edellytykset selvitä työttömyydestä ilman taloudellisia ja muita katastrofeja edes sen ajan, jolloin he saavat ansiosidonnaista työttömyysturvaa.
Edellisen laman yhteydessä leikattiin ansiosidonnaisen työttömyysturvan määrää ja sen saavuttaminen ja uusiminen tehtiin entistä vaikeammaksi. Yhä harvempi työtön on sen jälkeen saanut ansioturvaa, ja yhä useampi työmarkkinatukea. Köyhyysongelma on kasvanut kasvamistaan.
Kun SATA-komitea ei saanut aikaan työttömien perusturvan korotusta, sitä perusteltiin taloudellisin argumentein. Selitettiin, että korotus olisi ollut liian kallis, koska perus- ja ansioturvan kytkösta ei voitu purkaa.
Kysymys oli kuitenkin poliittisista syistä, ja niihin myös Alanko-Kahiluoto viittasi. Ansioturvan ainakin suhteellinen heikentäminen tuntuu olevan tärkeämpi tavoite kuin perusturvan korottaminen.
Viime laman aikainen puhe kannustinloukuista, jonka varjolla tehtiin kohtalokkaita sosiaaliturvan leikkauksia, näyttää palaavan, vaikka vielä ei ole edes ehditty toipua viimekertaisesta kannustinloukkujen purkamisesta.
On totta, että sosiaaliturvaa pitää kehittä joustavammaksi niin, että esimerkiksi tilapäisen työn vastaanottaminen helpottuu. Tätä ei kuitenkaan tarvitse tehdä niin, että epävarmassa ja heikossa asemassa elävien ihmisten tilannetta heikennetään entisestään."
söndag 14 november 2010
Det blev ingen social kredit
Bland alla de ärenden som fanns på stadsfullmäktiges lista i veckan har jag behov av att lyfta fram ett.
Det handlar om den motion om social kredit som kristligas Kari Leino gjorde våren 2009 och som nu varit på en extra utlåtanderunda, innan den kom till fullmäktige.
Då grundtrygghetsnämnden konstaterat att ibruktagandet av social kreditgivning i Hangö kräver mera resurser än man nu har tillgång till, föreslog jag i stadsstyrelsen att man skulle undersöka möjligheterna att ordna verksamheten på regional bas. Den gången lyckades jag faktiskt få hela stadsstyrelsen med mej, och det blev remiss för ny beredning.
Grundtrygghetssektorn överlät utredningen på Socialkompetens, som gjorde en förfrågan till kommunerna inom sitt verksamhetsområde. Jag lyckades inte få tag på den person som gjort utredningen, och texten i föredragningslistan är mycket kort och summarisk, men intrycket är nog att utredningen gjorts mycket pro forma, utan att någon på allvar försökt utreda om det skulle finnas förutsättningar att få igång social kreditgivning i den här regionen.
Jag gissar att det handlar om att man överlag inom grundtrygghetssekktorn inom kommunerna upplever att man jobbar på gränsen till sin prestationsförmåga - mera uppgifter och mindre pengar på grund av laman och staten - och därför inte klarar av nya uppdrag. Och då kan det naturligtvis inte lyckas.
Men jag är fortfarande av den åsikten, att social kreditgivning skulle fylla ett behov också i de västnyländska kommunerna. Det kunde till exempel vara ett utmärkt sätt för mänskor som blivit arbetslösa att få sina dyra kortkrediter bortbetalda med en kredit som har villkor de kan klara av.
I och för sig kan också det förebyggande utkomststödet användas för att förebygga skuldproblem. Det hänvisar också grundtrygghetsnämnden till i sin behandling av ärendet. Och det är inte första gången jag hör argumentet, att förebyggande utkomststöd fyller samma uppgift som social kredit, men är mycket billigare och lättare att använda.
Javisst. Men för att det ska fungera krävs det, att man faktiskt använder det också! Och det är inte bara i Hangö man har varit dålig på det. I jobbet har jag märkt, att det inte är ovanligt att socialarbetare och förmånshandläggare inte ens kartlägger vilka andra utgifter mänskor har än dem som utan vidare beaktas i utkomststödsberäkningen, och ännu mindre försöker hjälpa mänskor att hitta lösningar på hur de ska klara av sin ekonomi i praktiken.
Nu gäller det då att komma upp till bevis i fråga om det förebyggande utkomststödet!
Det handlar om den motion om social kredit som kristligas Kari Leino gjorde våren 2009 och som nu varit på en extra utlåtanderunda, innan den kom till fullmäktige.
Då grundtrygghetsnämnden konstaterat att ibruktagandet av social kreditgivning i Hangö kräver mera resurser än man nu har tillgång till, föreslog jag i stadsstyrelsen att man skulle undersöka möjligheterna att ordna verksamheten på regional bas. Den gången lyckades jag faktiskt få hela stadsstyrelsen med mej, och det blev remiss för ny beredning.
Grundtrygghetssektorn överlät utredningen på Socialkompetens, som gjorde en förfrågan till kommunerna inom sitt verksamhetsområde. Jag lyckades inte få tag på den person som gjort utredningen, och texten i föredragningslistan är mycket kort och summarisk, men intrycket är nog att utredningen gjorts mycket pro forma, utan att någon på allvar försökt utreda om det skulle finnas förutsättningar att få igång social kreditgivning i den här regionen.
Jag gissar att det handlar om att man överlag inom grundtrygghetssekktorn inom kommunerna upplever att man jobbar på gränsen till sin prestationsförmåga - mera uppgifter och mindre pengar på grund av laman och staten - och därför inte klarar av nya uppdrag. Och då kan det naturligtvis inte lyckas.
Men jag är fortfarande av den åsikten, att social kreditgivning skulle fylla ett behov också i de västnyländska kommunerna. Det kunde till exempel vara ett utmärkt sätt för mänskor som blivit arbetslösa att få sina dyra kortkrediter bortbetalda med en kredit som har villkor de kan klara av.
I och för sig kan också det förebyggande utkomststödet användas för att förebygga skuldproblem. Det hänvisar också grundtrygghetsnämnden till i sin behandling av ärendet. Och det är inte första gången jag hör argumentet, att förebyggande utkomststöd fyller samma uppgift som social kredit, men är mycket billigare och lättare att använda.
Javisst. Men för att det ska fungera krävs det, att man faktiskt använder det också! Och det är inte bara i Hangö man har varit dålig på det. I jobbet har jag märkt, att det inte är ovanligt att socialarbetare och förmånshandläggare inte ens kartlägger vilka andra utgifter mänskor har än dem som utan vidare beaktas i utkomststödsberäkningen, och ännu mindre försöker hjälpa mänskor att hitta lösningar på hur de ska klara av sin ekonomi i praktiken.
Nu gäller det då att komma upp till bevis i fråga om det förebyggande utkomststödet!
torsdag 11 november 2010
Sänk rösträttsåldern!
I veckan har vi haft partistyrelsemöte. Partistyrelsen hade bland annat att ta ställning till rösträttsåldern, som en arbetsgrupp inom justitieministeriet grunnat på. Jag är inte den enda inom Vänstern som tänkt om i fråga om en sänkning av rösträttsåldern, och partistyrelsen kunde nu enhälligt ställa sig bakom en sänkning av rösträttsåldern till 16 år under förutsättning att det samtidigt satsas på demokratifostran i skolorna.
Partistyrelsen slog också fast att om rösträttsåldern sänks, ska det gälla alla val och på riktigt, inte bara kommunalval eller i form av försök med stöd av någon undantagslag.
I fråga om skolans demokratifostran krävs en väsentlig höjning av både kvalitet och kvantitet. Nuläget är mer eller mindre bedrövligt, speciellt inom grundskolan och yrkesskolorna. Och det ska inte bara vara teori för kommande praktik! En väldigt viktigt del av fostran till demokrati är att eleverna har möjlighet att påverka förhållandena i sin skola.
Partistyrelsen slog också fast att om rösträttsåldern sänks, ska det gälla alla val och på riktigt, inte bara kommunalval eller i form av försök med stöd av någon undantagslag.
I fråga om skolans demokratifostran krävs en väsentlig höjning av både kvalitet och kvantitet. Nuläget är mer eller mindre bedrövligt, speciellt inom grundskolan och yrkesskolorna. Och det ska inte bara vara teori för kommande praktik! En väldigt viktigt del av fostran till demokrati är att eleverna har möjlighet att påverka förhållandena i sin skola.
onsdag 3 november 2010
Första valdebatten
Valarbetet håller på och rullar i gång. I morgon är det dags för den första paneldiskussionen för min del inför riksdagsvalet. Som tema gäller språk, skola, hälsa, miljö, företagande och framtida samarbete i huvudstadsregionen.
Debatten går av stapeln i Alberga i Esbo, närmare bestämt Thorstorp, Gamla landsvägen 12. Debatten börjar kl 18, och förutom mej finns det i panelen representanter för SFP, SDP, De Gröna och Samlingspartiet. Det är Sfp som ordnat debatten, och de har för säkerhets skull en extra debattör i panelen, som dras av Pär Stenbäck.
Jag ser fram emot att få diskutera politik igen och hoppas på en debatt värd namnet. Det enda som stör mej, är att jag gick och fick flunsa, som nu är i hostskedet. Det kan bli jobbigt i värsta fall.
Kom gärna och ställ upp i publiken om du har möjlighet!
Debatten går av stapeln i Alberga i Esbo, närmare bestämt Thorstorp, Gamla landsvägen 12. Debatten börjar kl 18, och förutom mej finns det i panelen representanter för SFP, SDP, De Gröna och Samlingspartiet. Det är Sfp som ordnat debatten, och de har för säkerhets skull en extra debattör i panelen, som dras av Pär Stenbäck.
Jag ser fram emot att få diskutera politik igen och hoppas på en debatt värd namnet. Det enda som stör mej, är att jag gick och fick flunsa, som nu är i hostskedet. Det kan bli jobbigt i värsta fall.
Kom gärna och ställ upp i publiken om du har möjlighet!
lördag 23 oktober 2010
Solidariteten som drivkraft
Min dator har pajat och går inte att få liv i, fast den var bara tvåochetthalvt år! Sådant kommer aldrig passligt, men speciellt inte nu, när det händer så mycket i politiken och är så mycket som ska kollas och som ska skrivas! Och valkampanjen som ska planeras och skötas!
Jag har kandiderat i riksdagsval förr. Första gången blev jag överraskad över att jag blev tillfrågad, sedan över att jag svarade ja och till sist över att jag märkte att jag faktiskt ville till riksdagen. Den här gången är min kandidatur ingen överraskning, vare sig för mig eller för någon annan.
Och jag vill verkligen fortfarande till riksdagen. Politiken i det här landet behöver en total kursändring, med siktet inställt på ett jämlikare samhälle, inte vidgade klyftor som nu. I det här arbetet vill jag vara med. Med de erfarenheter av såväl kommunal- som rikspolitik som jag skaffat mig under de tolv år som gått sedan min första riksdagsvalskampanj, vågar jag till och med påstå att jag skulle bli en bra riksdagsledamot.
Tom Berglund, (ö)känd kolumnist i Hbl och till vardags professor vid Svenska handelshögskolan, har sina egna kriterier för vem som blir en bra representant i riksdagen. I sin kolumn i torsdags skrev han bl.a.: "Tvärtom skulle det vara oroväckande att ha landets högsta beslutande organ besatt med driftiga personer som ställt upp av andra skäl än att de upplever att de får tillräckligt betalt av oss andra skattebetalare."
De som ställer upp för att få en bra lön bedriver högst antagligen en högerpolitik som är helt i enlighet med herr Berglunds intressen. Men tydligen tror han också på att strävan till ekonomisk vinning som främsta drivkraft är det enda rätta och sunda i sammanhang som sammanhang.
Själv tänker jag ibland, att det vore lika så bra att alla dessa som måste ha orimligt stora löner och bonusar för att sköta sitt jobb och inte försvinna utomlands, faktiskt skulle dra iväg nånstans långt bort. Så skulle vi andra, vi som sätter värde också på annat i livet, få bättre möjlighet att bygga upp ett skapligare samhälle än det vi nu har.
Susanna Alakoski uttryckte det så bra i sin artikel i nyaste Ny Tid (ett fantastiskt nummer med arbetarlitteratur som tema - läs det!), att jag inte kan låta bli att citera henne.
Så här skrev Alakoski: "Ett civiliserat solidariskt samhälle bygger på tanken att man inte måste, utan att man vill dela med sig. Och det är den delen av den solidariska tanken som högern aldrig kan förstå på djupet. Den att man skiter i mer pengar i plånboken om det innebär att vännen, grannen, systern, pappa, mamma också får det litet bättre."
Jag har kandiderat i riksdagsval förr. Första gången blev jag överraskad över att jag blev tillfrågad, sedan över att jag svarade ja och till sist över att jag märkte att jag faktiskt ville till riksdagen. Den här gången är min kandidatur ingen överraskning, vare sig för mig eller för någon annan.
Och jag vill verkligen fortfarande till riksdagen. Politiken i det här landet behöver en total kursändring, med siktet inställt på ett jämlikare samhälle, inte vidgade klyftor som nu. I det här arbetet vill jag vara med. Med de erfarenheter av såväl kommunal- som rikspolitik som jag skaffat mig under de tolv år som gått sedan min första riksdagsvalskampanj, vågar jag till och med påstå att jag skulle bli en bra riksdagsledamot.
Tom Berglund, (ö)känd kolumnist i Hbl och till vardags professor vid Svenska handelshögskolan, har sina egna kriterier för vem som blir en bra representant i riksdagen. I sin kolumn i torsdags skrev han bl.a.: "Tvärtom skulle det vara oroväckande att ha landets högsta beslutande organ besatt med driftiga personer som ställt upp av andra skäl än att de upplever att de får tillräckligt betalt av oss andra skattebetalare."
De som ställer upp för att få en bra lön bedriver högst antagligen en högerpolitik som är helt i enlighet med herr Berglunds intressen. Men tydligen tror han också på att strävan till ekonomisk vinning som främsta drivkraft är det enda rätta och sunda i sammanhang som sammanhang.
Själv tänker jag ibland, att det vore lika så bra att alla dessa som måste ha orimligt stora löner och bonusar för att sköta sitt jobb och inte försvinna utomlands, faktiskt skulle dra iväg nånstans långt bort. Så skulle vi andra, vi som sätter värde också på annat i livet, få bättre möjlighet att bygga upp ett skapligare samhälle än det vi nu har.
Susanna Alakoski uttryckte det så bra i sin artikel i nyaste Ny Tid (ett fantastiskt nummer med arbetarlitteratur som tema - läs det!), att jag inte kan låta bli att citera henne.
Så här skrev Alakoski: "Ett civiliserat solidariskt samhälle bygger på tanken att man inte måste, utan att man vill dela med sig. Och det är den delen av den solidariska tanken som högern aldrig kan förstå på djupet. Den att man skiter i mer pengar i plånboken om det innebär att vännen, grannen, systern, pappa, mamma också får det litet bättre."
torsdag 7 oktober 2010
Skrämmande hårt
har vårt samhälle blivit, detta Katainens fantastiska välfärdssamhälle. Jag märker det alla dagar i jobbet, och i nyheterna slår det också emot en.
Som nu detta, att minister Holmlunds arbetsgrupp faktiskt föreslår förbud mot tiggeri. Hur man än lindar in det diskriminerande i förslaget med snack om att det gäller alla, är det alldeles klart att arbetsgruppen inte ens hade blivit tillsatt, om det inte varit för de romska tiggarna.
Förr om åren tycker jag att de som ställde sig avvisande till att ta emot flyktingar åtminstone pratade om att hjälpa folk i deras hemländer, även om de nu inte gjorde något för det heller. Men nu talar man ju inte ens om det. Bort med dem bara!
Sättet som romerna behandlats på runtom i Europa de senaste tiderna har många gånger fått mig att tänka på fascismen. Hur börjar den? Hur började den senast? Vad är det som pågår nu?
Tack och lov har den holmlundska arbetsgruppens förslag stött på en hel del motstånd i offentligheten och också inom regeringen, där Sfp och De gröna sätter emot.
Vänsterförbundets riksdagsgrupp har naturligtvis klart tagit avstånd från förslaget och deklarerat att fattigdom inte får kriminaliseras.
Som nu detta, att minister Holmlunds arbetsgrupp faktiskt föreslår förbud mot tiggeri. Hur man än lindar in det diskriminerande i förslaget med snack om att det gäller alla, är det alldeles klart att arbetsgruppen inte ens hade blivit tillsatt, om det inte varit för de romska tiggarna.
Förr om åren tycker jag att de som ställde sig avvisande till att ta emot flyktingar åtminstone pratade om att hjälpa folk i deras hemländer, även om de nu inte gjorde något för det heller. Men nu talar man ju inte ens om det. Bort med dem bara!
Sättet som romerna behandlats på runtom i Europa de senaste tiderna har många gånger fått mig att tänka på fascismen. Hur börjar den? Hur började den senast? Vad är det som pågår nu?
Tack och lov har den holmlundska arbetsgruppens förslag stött på en hel del motstånd i offentligheten och också inom regeringen, där Sfp och De gröna sätter emot.
Vänsterförbundets riksdagsgrupp har naturligtvis klart tagit avstånd från förslaget och deklarerat att fattigdom inte får kriminaliseras.
söndag 26 september 2010
Om VNS och HNS
Under veckosluten har jag ofta möjlighet och behov att reda upp papper och tankar i anslutning till den gångna veckans mötesrunda och förbereda mig för följande.
I fredags var det sjukhus för hela slanten; seminarium för VNS-ledningen hela dagen och sedan ännu ett informations- och diskussionstillfälle ordnat av VNKS-Gillet på kvällen, om samarbetet mellan VNS-barnläkarna och bashälsovården. I morgonkväll sätts fokus direkt på slantarna, då har stadsstyrelsen aftonskola om nästa års budget. Och verkligheten i republiken har ju tyvärr blivit sådan att det nästan inte går att tala om det ena (sjukvård) utan att komma in på det andra (pengar).
HNS-vd:n Aki Lindén var med på fredagens seminarium under förmiddagen, han höll också inledningsanförandet. För mig var det första gången jag såg och hörde honom live. Det jag såg och hörde gjorde utan vidare ett gott intryck, han verkar vara en vettig person och inställd på dialog och inte någon som sitter på sina höga hästar.
Men i ett läge när relationen mellan HNS och Västra Nyland efter BB-beslutet kommit att präglas av något som kan karaktäriseras som ömsesidig misstro, krävs det nog hårt arbete av alla inblandade för att få till stånd en äkta dialog.
Nu är det psykiatrin som är på tapeten. När Grigori Joffe, chef för den psykiatriska resultatenheten vid HNS, hade sitt inlägg, hettade det till märkbart i salen.
I och för sig håller väl alla med om att det inom psykiatrin gäller att gå in för en verklig satsning på den öppna vården och en minimering av sjukhusvården, som också den ska finnas nära patienten. Det här är i patienternas intresse, och det är ju det som ska avgöra. För Ekåsens del tillkommer i alla fall en del extra byråkratiska krumelurer i och med den tilltänkta flyttningen av Esbos långvårdspatienter från Ekåsen till Mariefors.
Det skulle gå lättare att förstå om Esbo skulle ta hem sina patienter till Esbo, i stället för att flytta dem till ett annat ställe som är lika eller mera borta från Esbo än Ekåsen. Men Esbo tycks ha sin ståndpunkt klar, och jag har också fått intrycket av att nischandet av Mariefors till ett sjukhus som ansvarar för tung psykiatri och rehablitering är något som pågått en längre tid. Det här är min första period i sjukhusnämnden, så jag har inte följt med de här frågorna på närmare håll så länge, men jag undrar så smått om det kunde sett annorlunda ut, ifall Ekåsen i ett tidigare skede uttryckt intresse för till exempel rättspsykiatrin.
Som det nu är ser jag inga realistiska möjligheter att få ändring i de nuvarande HNS-planerna. Det som det gäller är nu att få till stånd en vettig plan för förverkligandet, och inte minst en tidtabell som är realistisk och mänsklig också med tanke på personalen.
Och här i det sammanhanget vill jag lyfta fram planeringen av den öppenvård vi ska ha här i regionen. För att möjliggöra en minskning av sjukhusvården, så måste det göras både kvantitativa och kvalitativa satsningar på öppenvården. Och jag tänker mig att en del av sjukhuspersonalen verkligen kommer att behövas här. Så med tanke på helheten tror jag faktiskt det är viktigare att börja planera den framtida öppna vården än att börja planera en nybyggnad för den krympta sjukhusvården här i regionen.
När det gäller den psykiatriska öppna vården får man inte heller glömma att socialsektorns medverkan är livsviktig. Många av de psykiatriska patienterna är fattiga med inkomster som är så små, att det ter sig tämligen omöjligt också för friska och raska att klara sej på dem, i synnerhet längre tider. Sånt sliter på hälsan. Bostadförhållandena lämnar också många gånger mycket övrigt att önska.
I fråga om VNS i övrigt uttalade sig Aki Lindén mycket bestämt: sjukhuset ska vara kvar och verksamheten ska vara ungefär sådan som den är i dag.
I fredags var det sjukhus för hela slanten; seminarium för VNS-ledningen hela dagen och sedan ännu ett informations- och diskussionstillfälle ordnat av VNKS-Gillet på kvällen, om samarbetet mellan VNS-barnläkarna och bashälsovården. I morgonkväll sätts fokus direkt på slantarna, då har stadsstyrelsen aftonskola om nästa års budget. Och verkligheten i republiken har ju tyvärr blivit sådan att det nästan inte går att tala om det ena (sjukvård) utan att komma in på det andra (pengar).
HNS-vd:n Aki Lindén var med på fredagens seminarium under förmiddagen, han höll också inledningsanförandet. För mig var det första gången jag såg och hörde honom live. Det jag såg och hörde gjorde utan vidare ett gott intryck, han verkar vara en vettig person och inställd på dialog och inte någon som sitter på sina höga hästar.
Men i ett läge när relationen mellan HNS och Västra Nyland efter BB-beslutet kommit att präglas av något som kan karaktäriseras som ömsesidig misstro, krävs det nog hårt arbete av alla inblandade för att få till stånd en äkta dialog.
Nu är det psykiatrin som är på tapeten. När Grigori Joffe, chef för den psykiatriska resultatenheten vid HNS, hade sitt inlägg, hettade det till märkbart i salen.
I och för sig håller väl alla med om att det inom psykiatrin gäller att gå in för en verklig satsning på den öppna vården och en minimering av sjukhusvården, som också den ska finnas nära patienten. Det här är i patienternas intresse, och det är ju det som ska avgöra. För Ekåsens del tillkommer i alla fall en del extra byråkratiska krumelurer i och med den tilltänkta flyttningen av Esbos långvårdspatienter från Ekåsen till Mariefors.
Det skulle gå lättare att förstå om Esbo skulle ta hem sina patienter till Esbo, i stället för att flytta dem till ett annat ställe som är lika eller mera borta från Esbo än Ekåsen. Men Esbo tycks ha sin ståndpunkt klar, och jag har också fått intrycket av att nischandet av Mariefors till ett sjukhus som ansvarar för tung psykiatri och rehablitering är något som pågått en längre tid. Det här är min första period i sjukhusnämnden, så jag har inte följt med de här frågorna på närmare håll så länge, men jag undrar så smått om det kunde sett annorlunda ut, ifall Ekåsen i ett tidigare skede uttryckt intresse för till exempel rättspsykiatrin.
Som det nu är ser jag inga realistiska möjligheter att få ändring i de nuvarande HNS-planerna. Det som det gäller är nu att få till stånd en vettig plan för förverkligandet, och inte minst en tidtabell som är realistisk och mänsklig också med tanke på personalen.
Och här i det sammanhanget vill jag lyfta fram planeringen av den öppenvård vi ska ha här i regionen. För att möjliggöra en minskning av sjukhusvården, så måste det göras både kvantitativa och kvalitativa satsningar på öppenvården. Och jag tänker mig att en del av sjukhuspersonalen verkligen kommer att behövas här. Så med tanke på helheten tror jag faktiskt det är viktigare att börja planera den framtida öppna vården än att börja planera en nybyggnad för den krympta sjukhusvården här i regionen.
När det gäller den psykiatriska öppna vården får man inte heller glömma att socialsektorns medverkan är livsviktig. Många av de psykiatriska patienterna är fattiga med inkomster som är så små, att det ter sig tämligen omöjligt också för friska och raska att klara sej på dem, i synnerhet längre tider. Sånt sliter på hälsan. Bostadförhållandena lämnar också många gånger mycket övrigt att önska.
I fråga om VNS i övrigt uttalade sig Aki Lindén mycket bestämt: sjukhuset ska vara kvar och verksamheten ska vara ungefär sådan som den är i dag.
torsdag 16 september 2010
Vasemmistolla oltava oma presidenttiehdokas!
Kyösti Suokas on nostanut esille Pekka Haaviston mahdollisena presidenttiehdokkaana vasemmistollekin. Ajatus lähtee siitä, että Niinistölle pitää löytyä kilpailukykyinen vaihtoehto, joka saa kannatusta yli puoluerajojen.
Haavisto on varmasti sinänsä monella tavalla ihan kelpo mies ja varteenotettava presidenttiehdokas, mutta tämän kerran olen ehdottomasti sitä mieltä, että vasemistolla pitää olla oma ehdokas presidentinvaaleissa.
Viime vuosien aikana sitä on vasemmistoaktiivina joutunut moneen kertaan pohtimaan puolueen heikkoa menestystä vaaleissa ja gallupeissa. Syitä on tietysti useita ja erilaisia, mutta itse olen päätynyt siihen, että sillä seikalla, että olemme kaksi kertaa olleet ilman omaa ehdokasta presidentinvaaleissa, on iso merkitys.
Samalla kun Timo Soini ja Heidi Hautala puhuivat itsensä ja puolueensa ihmisten tietoisuuteen, meistä tuli vallan näkymättömiä. Vähän niinkuin meitä ei oikeasti olisi olemassakaan.
Jos nyt kolmannen kerran jättäydymme ilman omaa ehdokasta presidentinvaaleissa, se olisi minusta jonkinlainen poliittinen konkurssi-ilmoitus.
Kyllä meidänkin joukosta löytyy hyviä presidenttiehdokkaita, joita kannattaa kansalle esitellä. Sekä miehiä että naisia.
Haavisto on varmasti sinänsä monella tavalla ihan kelpo mies ja varteenotettava presidenttiehdokas, mutta tämän kerran olen ehdottomasti sitä mieltä, että vasemistolla pitää olla oma ehdokas presidentinvaaleissa.
Viime vuosien aikana sitä on vasemmistoaktiivina joutunut moneen kertaan pohtimaan puolueen heikkoa menestystä vaaleissa ja gallupeissa. Syitä on tietysti useita ja erilaisia, mutta itse olen päätynyt siihen, että sillä seikalla, että olemme kaksi kertaa olleet ilman omaa ehdokasta presidentinvaaleissa, on iso merkitys.
Samalla kun Timo Soini ja Heidi Hautala puhuivat itsensä ja puolueensa ihmisten tietoisuuteen, meistä tuli vallan näkymättömiä. Vähän niinkuin meitä ei oikeasti olisi olemassakaan.
Jos nyt kolmannen kerran jättäydymme ilman omaa ehdokasta presidentinvaaleissa, se olisi minusta jonkinlainen poliittinen konkurssi-ilmoitus.
Kyllä meidänkin joukosta löytyy hyviä presidenttiehdokkaita, joita kannattaa kansalle esitellä. Sekä miehiä että naisia.
onsdag 8 september 2010
Och vilken nytta har vi av OECD?
I dagens Västis fanns en FNB-notis med rubriken "Samhället har större nytta av att utbilda män". Den handlade om OECD:s utbildningsjämförelse, enligt vilken det finländska samhället i snitt tjänar 84 400 euro på en man som har avlagt högskoleexamen, medan motsvarande summa för en kvinna är bara 32 700 euro.
Och gissa hur det hade räknats ut! Jo, man hade beaktat skatteinkomster och inbesparingar i socialbidrag. Kvinnorna har ju lägre lön och så är de hemma med barnen, därav skillnaderna. Man har inte på något sätt försökt beakta den nytta samhället har av det som de anställda inom olika brancher producerar.
Och detta OECD är en organisation, som enligt presentationen på sin hemsida är en internationell organisation som hjälper regeringar att hantera ekonomiska, sociala och maktmässiga utmaningar i en globaliserad ekonomi. På utrikesministeriets sidor omtalas OECD bl.a. som ett forum, som producerar analytiskt jämförelsematerial.
Jag har väl inte tidigare heller hyst så stort förtroende för OECD. Deras utsagor har framstått som något enögda; man har sett bara med höger öga. Men riktigt så här enfaldigt hade jag ändå inte föreställt mej det hela.
Undra på att samhället ser ut som det gör, när detta är analysen!
Och gissa hur det hade räknats ut! Jo, man hade beaktat skatteinkomster och inbesparingar i socialbidrag. Kvinnorna har ju lägre lön och så är de hemma med barnen, därav skillnaderna. Man har inte på något sätt försökt beakta den nytta samhället har av det som de anställda inom olika brancher producerar.
Och detta OECD är en organisation, som enligt presentationen på sin hemsida är en internationell organisation som hjälper regeringar att hantera ekonomiska, sociala och maktmässiga utmaningar i en globaliserad ekonomi. På utrikesministeriets sidor omtalas OECD bl.a. som ett forum, som producerar analytiskt jämförelsematerial.
Jag har väl inte tidigare heller hyst så stort förtroende för OECD. Deras utsagor har framstått som något enögda; man har sett bara med höger öga. Men riktigt så här enfaldigt hade jag ändå inte föreställt mej det hela.
Undra på att samhället ser ut som det gör, när detta är analysen!
torsdag 2 september 2010
Rödgrön skatteväxling!
De gröna har länge talat för en grön skatteväxling, att man övergår till miljöskatter och sänker skatterna på arbete. Nu är man nöjd över regeringens budgetförslag för nästa år, som är ett steg i den riktningen.
Jag har alltid haft en något ambivalent inställning till miljöskatter. För om de fungerar som det är tänkt, att de alltså bidrar till att minska sådant som är skadligt för miljön, så är det ju minsann ingen betsående skattebas. Och ska vi ha ett samhälle med gemensamt ansvarstagande, och det är ju verkligen det som behövs, då behövs det också skatter.
Jag har också svårt med tanken, att man s.a.s. kan köpa sig fri från miljöskadlig verksamhet: om man bara betalar sina skatter är det ok att gå på i ullstrumporna.
Och sen är det ju detta med den sociala rättvisan och progressionen i beskattningen. Energiskatten drabbar också småinkomsttagare i form av höjda boendekostnader, som de inte så där bara kan välja bort. Och höjden av allt är ju att den nya energiskatten infördes för att täppa till hålet efter slopandet av arbetsgivarnas folkpensionsavgift (det här sägs i finansminsiteriets egen information om budgeten för nästa år).Alltså en direkt överföring av storföretagens utifter på gemene man.
Någonstans förstår man också bland de gröna att det kanske inte är bara ok att sänka skatten för dem med höga inkomster och höja den för dem som har mindre. Man tycks trösta sig med att de skattepengar som kommer in i alla fall i högre utsträckning används för dem som har de lägsta inkomsterna, i form av olika bidrag.
När Sinnemäki i förrgår presenterade hur de gröna framöver vill gå vidare med den gröna skatteväxlingen, i form av nya miljöskatter och höjd moms, talade hon visserligen också om en sänkning av skatterna för låginkomstttagare och en liten höjning av skatten på kapitalinkomster. Men de tilltänkta gröna satsningarna för att minska inkomstklyftorna föreföll i alla fall blygsamma med tanke på den utbredda fattigdomen och de djupa klyftorna.
Tack och lov framstår Vänsterns skuggbudget, som också presenterades i förrgår, som betydligt socialare och fräschare. Vänstern föreslår bland annat skatt på kärnbränsle, skatt på handeln med värdepapper, skärpt skatt för dem som förtjänar över 65 000 i året, inklusive dividend och kapitalinkomster och förmögenhetsskatt på förmögenhet över 1 miljon.
De arbetslösas grunddagpenning och arbetsmarknadsstöd, minimidagpengarna för nyblivna föräldrar och de lägsta pensionerna föreslås höjas till 750 euro i månaden. Grundavdraget i kommunalbeskattningen föreslås för nästa år till 3000 euro, men siktet är inställt på att inkomster under 10 000 euro i året ska vara skattefria.
Den tilltänkta enegibeskattningen vill Vänstern skippa och i stället återinföra arbetsgivarnas folkpensionsavgift, som slopades hastigt och lustigt utan några som helst hållbara motiveringar.
En rödgrön skatteväxling är vad vi behöver.
Jag har alltid haft en något ambivalent inställning till miljöskatter. För om de fungerar som det är tänkt, att de alltså bidrar till att minska sådant som är skadligt för miljön, så är det ju minsann ingen betsående skattebas. Och ska vi ha ett samhälle med gemensamt ansvarstagande, och det är ju verkligen det som behövs, då behövs det också skatter.
Jag har också svårt med tanken, att man s.a.s. kan köpa sig fri från miljöskadlig verksamhet: om man bara betalar sina skatter är det ok att gå på i ullstrumporna.
Och sen är det ju detta med den sociala rättvisan och progressionen i beskattningen. Energiskatten drabbar också småinkomsttagare i form av höjda boendekostnader, som de inte så där bara kan välja bort. Och höjden av allt är ju att den nya energiskatten infördes för att täppa till hålet efter slopandet av arbetsgivarnas folkpensionsavgift (det här sägs i finansminsiteriets egen information om budgeten för nästa år).Alltså en direkt överföring av storföretagens utifter på gemene man.
Någonstans förstår man också bland de gröna att det kanske inte är bara ok att sänka skatten för dem med höga inkomster och höja den för dem som har mindre. Man tycks trösta sig med att de skattepengar som kommer in i alla fall i högre utsträckning används för dem som har de lägsta inkomsterna, i form av olika bidrag.
När Sinnemäki i förrgår presenterade hur de gröna framöver vill gå vidare med den gröna skatteväxlingen, i form av nya miljöskatter och höjd moms, talade hon visserligen också om en sänkning av skatterna för låginkomstttagare och en liten höjning av skatten på kapitalinkomster. Men de tilltänkta gröna satsningarna för att minska inkomstklyftorna föreföll i alla fall blygsamma med tanke på den utbredda fattigdomen och de djupa klyftorna.
Tack och lov framstår Vänsterns skuggbudget, som också presenterades i förrgår, som betydligt socialare och fräschare. Vänstern föreslår bland annat skatt på kärnbränsle, skatt på handeln med värdepapper, skärpt skatt för dem som förtjänar över 65 000 i året, inklusive dividend och kapitalinkomster och förmögenhetsskatt på förmögenhet över 1 miljon.
De arbetslösas grunddagpenning och arbetsmarknadsstöd, minimidagpengarna för nyblivna föräldrar och de lägsta pensionerna föreslås höjas till 750 euro i månaden. Grundavdraget i kommunalbeskattningen föreslås för nästa år till 3000 euro, men siktet är inställt på att inkomster under 10 000 euro i året ska vara skattefria.
Den tilltänkta enegibeskattningen vill Vänstern skippa och i stället återinföra arbetsgivarnas folkpensionsavgift, som slopades hastigt och lustigt utan några som helst hållbara motiveringar.
En rödgrön skatteväxling är vad vi behöver.
torsdag 26 augusti 2010
Pukki kaalimaan vartijana
Kaupunginhallituksen kesätauon aikana Hanko julistettiin kriisikunnaksi.
Näin ollen kh:n piti tämän viikon kokouksessa nimetä Hangon edustaja valtiovarainministeriön ja kunnan yhteiseen arviointiryhmään, jolle kuuluu kunta- ja palvelurakenneuudistusta koskevan puitelain mukaan "selvittää kunnan mahdollisuudet turvata asukkailleen lainsäädännön edellyttämät palvelut sekä ryhtyä toimiin palveluiden edellytysten turvaamiseksi" ja sen jälkeen "tekee ehdotuksen kunnan asukkaiden palvelujen turvaamiseksi tarvittavista toimenpiteistä".
Joidenkin hankolaisten mielestä kaupungin taloudelliset ongelmat johtuvat yksinkertaisesti tyhmistä ja tuhlaavista päättäjistä ja/tai liiallisista satamainvestoinneista. Jos asia olisi näin, ongelma olisi hyvin helppoa korjata. Pitäisi vain vaihtaa kaupungin johto ja lopettaa satamainvestoinnit.
Valitettavasti ongelma on monimutkaisempi. Ja vaikka varmasti Hangossakin olisi voitu tehdä asioita toisin ja paremmin, ei voi välttyä kokemuksesta, että tässäkin uhria syyllistetään, niinkuin niin monesti muutenkin tänä päivänä. Valtion politiikasta ollaan ihan hiljaa, vaikka se on tarkoittanut kunnille toisaalta lisää tehtäviä ja menoja ja toisaalta vähemmän tuloja mm. verovähennysten ja puutteellisten indeksikorotusten myötä.
Hangon suhteen valtio on yleisen kurjistamispolitiikan lisäksi rangaissut kaupunkia vielä lisää, lopettamalla lähes kaikki valtion työpaikat jotka täällä ovat olleet. Kun Hangon Rannikkopatteristo lopettettiin v. 2002, luvattiin valtion taholta korvaavia työpaikkoja. Mutta sitä lupausta ei koskaan täytetty, sen sijaan on viety vain lisää valtion työpaikkoja pois, milloin missäkin organisaatiomuutoksessa.
Joten kyllä minusta nyt valitettavasti tuntuu siltä, että pukki on laitettu kaalimaan vartijaksi, kun valtio on tullut kuvioihin mukaan. Ja varsinkin kun kunta-osasto nykyään on valtiovarainministeriön alaisuudessa...
Kaupungin jäseneksi arviointiryhmään valittiin hyvin yksimielisesti kaupunginjohtaja Jouko Mäkinen. Se tekee oloni hieman turvallisemmaksi, Mäkinen on sen runsaan vuoden aikana, jonka hän on Hangossa toiminut, osoittanut olevansa järkevä ja hyvä mies, joka perehtyy kunnolla asioihin eikä mihin tahansa suostu.
Hanko sai nimetä kaksi muutakin henkilöä, joilla on oikeus olla kokouksissa läsnä, ja joista yhden pitää edustaa kaupungin henkilöstöä. Henkilöstön edustajaksi valittiin JHL:n Thomas Dahlström, ja toiseksi "läsnäolijaksi" kaupunginhallituksen pj Jouko Kavander.
Ryhmän puheenjohtajaksi nimetty Rolf Eriksson on hankolaisille tuttu sen jälkeen kun hän joitakin vuosia sitten oli täällä määräaikaisena ja osa-aikaisena perusturvajohtajana. Silloin häneltä odotettiin sosiaali- ja terveydenhuollon tehostamista ja menojen hillitsemistä. Se ei tietenkään ollut niin helppo tehtävä kuin jotkut silloin kuvittelivat, joten tulos ei tainnut vastata odotuksia. Hän ei onneksi ruvennut mitään järjettömiä leikkauslistoja esittämään.
Arviointiryhmällä on aikaa vuoden loppuun.
Näin ollen kh:n piti tämän viikon kokouksessa nimetä Hangon edustaja valtiovarainministeriön ja kunnan yhteiseen arviointiryhmään, jolle kuuluu kunta- ja palvelurakenneuudistusta koskevan puitelain mukaan "selvittää kunnan mahdollisuudet turvata asukkailleen lainsäädännön edellyttämät palvelut sekä ryhtyä toimiin palveluiden edellytysten turvaamiseksi" ja sen jälkeen "tekee ehdotuksen kunnan asukkaiden palvelujen turvaamiseksi tarvittavista toimenpiteistä".
Joidenkin hankolaisten mielestä kaupungin taloudelliset ongelmat johtuvat yksinkertaisesti tyhmistä ja tuhlaavista päättäjistä ja/tai liiallisista satamainvestoinneista. Jos asia olisi näin, ongelma olisi hyvin helppoa korjata. Pitäisi vain vaihtaa kaupungin johto ja lopettaa satamainvestoinnit.
Valitettavasti ongelma on monimutkaisempi. Ja vaikka varmasti Hangossakin olisi voitu tehdä asioita toisin ja paremmin, ei voi välttyä kokemuksesta, että tässäkin uhria syyllistetään, niinkuin niin monesti muutenkin tänä päivänä. Valtion politiikasta ollaan ihan hiljaa, vaikka se on tarkoittanut kunnille toisaalta lisää tehtäviä ja menoja ja toisaalta vähemmän tuloja mm. verovähennysten ja puutteellisten indeksikorotusten myötä.
Hangon suhteen valtio on yleisen kurjistamispolitiikan lisäksi rangaissut kaupunkia vielä lisää, lopettamalla lähes kaikki valtion työpaikat jotka täällä ovat olleet. Kun Hangon Rannikkopatteristo lopettettiin v. 2002, luvattiin valtion taholta korvaavia työpaikkoja. Mutta sitä lupausta ei koskaan täytetty, sen sijaan on viety vain lisää valtion työpaikkoja pois, milloin missäkin organisaatiomuutoksessa.
Joten kyllä minusta nyt valitettavasti tuntuu siltä, että pukki on laitettu kaalimaan vartijaksi, kun valtio on tullut kuvioihin mukaan. Ja varsinkin kun kunta-osasto nykyään on valtiovarainministeriön alaisuudessa...
Kaupungin jäseneksi arviointiryhmään valittiin hyvin yksimielisesti kaupunginjohtaja Jouko Mäkinen. Se tekee oloni hieman turvallisemmaksi, Mäkinen on sen runsaan vuoden aikana, jonka hän on Hangossa toiminut, osoittanut olevansa järkevä ja hyvä mies, joka perehtyy kunnolla asioihin eikä mihin tahansa suostu.
Hanko sai nimetä kaksi muutakin henkilöä, joilla on oikeus olla kokouksissa läsnä, ja joista yhden pitää edustaa kaupungin henkilöstöä. Henkilöstön edustajaksi valittiin JHL:n Thomas Dahlström, ja toiseksi "läsnäolijaksi" kaupunginhallituksen pj Jouko Kavander.
Ryhmän puheenjohtajaksi nimetty Rolf Eriksson on hankolaisille tuttu sen jälkeen kun hän joitakin vuosia sitten oli täällä määräaikaisena ja osa-aikaisena perusturvajohtajana. Silloin häneltä odotettiin sosiaali- ja terveydenhuollon tehostamista ja menojen hillitsemistä. Se ei tietenkään ollut niin helppo tehtävä kuin jotkut silloin kuvittelivat, joten tulos ei tainnut vastata odotuksia. Hän ei onneksi ruvennut mitään järjettömiä leikkauslistoja esittämään.
Arviointiryhmällä on aikaa vuoden loppuun.
söndag 22 augusti 2010
Den politiska hösten kör i gång
Nu är det defintivt slut på sommarvilan i politiken. Den nya partistyrelsen möttes fredag-lördag, och i morgonkväll har stadsstyrelsen möte första gången efter sommarpausen.
Vid partistyrelsens möte var diskussionen livlig och andan god. Riksdagsvalet, som plötsligt känns så mycket närmare efter sommaren, var naturligtvis i fokus. Vi diskuterade också det småföretagarprogram, som partiet håller på att utarbeta. Någon talade om småföretagarna som dagens backstugusittare, och det ligger något i jämförelsen. Och så uttalade vi oss om pensionsåldern, en fråga där EK cyklar vidare på sina villovägar och kräver en allt högre pensionsålder i stället för att kräva av sina medlemmar att de gör något åt den erbarmliga arbetslivskvalitet som sliter ut folk i förtid.
Stadsstyrelsens lista för morgonkvällen är lång som nödåret, och där finns också stora frågor. En sak på listan gjorde mej i alla fall riktigt glad. Enligt beredningens förslag skulle stadsstyrelsen ändra ståndpunkt i fråga om det gamla uthuset invid friluftsleden på Skogsnäset.
När saken var uppe till beslut i början av sommaren fick jag inget stöd för mitt förslag att godkänna ansökan om att det kulturhistoriskt värdefulla uthuset skulle bevaras, trots att det nu låg på parkområde. Ägarna till uthuset håller på och rustar upp torpet det hör till med stor sakkunskap och hade erbjudit sig att rusta upp också uthuset, som de i alla fall förklarade sig villiga att överlåta till staden för att införas i sjöbodsregistret. Och denna värdefulla gåva till hangöborna ville alla andra i stadsstyrelsen tacka nej till, eftersom en privat bastu i närheten för något år sedan rivits på stadens försorg på grund av att den låg i vägen för friluftsleden!
Jag har väl sällan och aldrig upplevt Hangö stadsstyrelse som så förstockad som då. Jag skrev en insändare om saken i somras i de lokala bladen, och jag fick mycket positiv feedback på den. Jag hoppas nu innerligen att de övriga i stadsstyrelsen klarar av att ändra sig på basen av den nya beredningen.
På morgonkvällens lista finns också hyreshusbolaget och utredningsförfarandet i anledning av att Hangö utlysts till kriskommun, båda verkligt stora och svåra frågor, som kommer att prägla det närmaste året i politiken. Jag återkommer till dem efter mötet.
Vid partistyrelsens möte var diskussionen livlig och andan god. Riksdagsvalet, som plötsligt känns så mycket närmare efter sommaren, var naturligtvis i fokus. Vi diskuterade också det småföretagarprogram, som partiet håller på att utarbeta. Någon talade om småföretagarna som dagens backstugusittare, och det ligger något i jämförelsen. Och så uttalade vi oss om pensionsåldern, en fråga där EK cyklar vidare på sina villovägar och kräver en allt högre pensionsålder i stället för att kräva av sina medlemmar att de gör något åt den erbarmliga arbetslivskvalitet som sliter ut folk i förtid.
Stadsstyrelsens lista för morgonkvällen är lång som nödåret, och där finns också stora frågor. En sak på listan gjorde mej i alla fall riktigt glad. Enligt beredningens förslag skulle stadsstyrelsen ändra ståndpunkt i fråga om det gamla uthuset invid friluftsleden på Skogsnäset.
När saken var uppe till beslut i början av sommaren fick jag inget stöd för mitt förslag att godkänna ansökan om att det kulturhistoriskt värdefulla uthuset skulle bevaras, trots att det nu låg på parkområde. Ägarna till uthuset håller på och rustar upp torpet det hör till med stor sakkunskap och hade erbjudit sig att rusta upp också uthuset, som de i alla fall förklarade sig villiga att överlåta till staden för att införas i sjöbodsregistret. Och denna värdefulla gåva till hangöborna ville alla andra i stadsstyrelsen tacka nej till, eftersom en privat bastu i närheten för något år sedan rivits på stadens försorg på grund av att den låg i vägen för friluftsleden!
Jag har väl sällan och aldrig upplevt Hangö stadsstyrelse som så förstockad som då. Jag skrev en insändare om saken i somras i de lokala bladen, och jag fick mycket positiv feedback på den. Jag hoppas nu innerligen att de övriga i stadsstyrelsen klarar av att ändra sig på basen av den nya beredningen.
På morgonkvällens lista finns också hyreshusbolaget och utredningsförfarandet i anledning av att Hangö utlysts till kriskommun, båda verkligt stora och svåra frågor, som kommer att prägla det närmaste året i politiken. Jag återkommer till dem efter mötet.
onsdag 11 augusti 2010
Finansministerns fagra fattigdomssnack
Finansminister Katainen verkar ha naturlig fallenhet för fagert tal. I dag har samlingspartiets minstergrupp mötts i Vasa. Därifrån har svenska Yle rapporterat, att Katainen formulerat samlingspartiets krav för att medverka i den regering som bildas efter riksdagsvalet. De är att inkomstskatten inte höjs och att stöden till de allra fattigaste inte skärs ner.
Det låter ju säkert väldigt bra i mångas öron. Omtanke om alla liksom.
Men de facto är ju stöden till de allra fattigaste nu så låga, att det är omöjligt att klara sig på dem. Att de inte sänks innebär trots allt bara fortsatta plågor för dem som det gäller. Stöden måste höjas ju! Det borde ha gjorts för länge sen. Nästa möjlighet är i budgeten för nästa år, och för nästa regering bör det vara en av de viktigaste uppgifterna att få till stånd ett anständigt socialskydd också för de fattigaste.
Och för finansieringens och rättvisans skull bör stora inkomster, inklusive kapitalinkomster, beskattas mera.
Det låter ju säkert väldigt bra i mångas öron. Omtanke om alla liksom.
Men de facto är ju stöden till de allra fattigaste nu så låga, att det är omöjligt att klara sig på dem. Att de inte sänks innebär trots allt bara fortsatta plågor för dem som det gäller. Stöden måste höjas ju! Det borde ha gjorts för länge sen. Nästa möjlighet är i budgeten för nästa år, och för nästa regering bör det vara en av de viktigaste uppgifterna att få till stånd ett anständigt socialskydd också för de fattigaste.
Och för finansieringens och rättvisans skull bör stora inkomster, inklusive kapitalinkomster, beskattas mera.
torsdag 8 juli 2010
Med partikongressen i ryggen
Det är redan ett par-tre veckor sedan Vänstern höll sin kongress i Jyväskylä. Tiden närmast efter kongressen var för min del i alla fall så fylld av arbete, att det inte blev tid och ork över för att sätta sej ner och reflektera över den gångna kongressen. Den ekonomiska krisen ger en socialombudsman mera jobb, och extra snårigt blir det inför semestern. Men nu är jag i alla fall ledig!
Jag är väldigt glad över att jag kan ta semester samtidigt som det är paus i mötesrumban. Det skulle inte kännas särskilt ledigt att vara tvungen att springa på möte var och varannan kväll. Men politiken är ju i alla fall mitt mesta fritidsintresse, så det är absolut inget jag undviker att tänka på under semestern. Tvärtom är det ju då man har bättre tid att faktiskt tänka.
Partikongressen i Jyväskylä var den fjärde partikongressen för min del (dvs. den fjärde ordinarie, sen var det ju också den extraordinarie kongressen efter Suvi-Annes avhopp).
Hur en partikongress utfaller har naturligtvis väldigt mycket med kvaliteten på de praktiska arrangemangen och ledningen av kongressen att göra. Vi är många som minns det pinsamma schabblet i Åbo 2004, då målprogrammet inte hann behandlas i sin helhet, innan kongressdeltagarna måste ge sig iväg till tåget... Men varje kongress återspeglar också det allmänna klimatet i samhället och inom partiet.
Så när stämningen på årets kongress allmänt har betecknats som god och glad, säger det samtidigt något om stämningen inom partiet nu. Det politiska målprogrammet för åren 2010-2015, som utarbetats genom en grundlig process och som fick sin slutliga utformning på kongressen, lyfter fram vänsterns alternativ mycket klarare och tydligare än på länge. Det samhälle vi lever i har blivit alltför hårt och grymt för alltför många mänskor, nu är det verkligen dags att styra utvecklingen åt ett bättre och vettigare håll!
Partikongressen hade nu 300 delegater mot 500 tidigare. Jag tror att det bidrog till att hålla kongressen mera samlad, och att delegaterna, som nu varit tvungna att konkurrera om platserna, var mera motiverade än tidigare.
Partistyrelsen hade föreslagit att kongressen i fortsättningen skulle sammankallas varannat år. Det gick i alla fall inte igenom, det blev inte ens omröstning om saken. Orsaken till att man vill håll kvar treårsperioden handlar helt enkelt om knappa resurser. Också med minskat antal delegater innebär en partikongress stora kostnader och också mycket arbete med förberedelserna - arbete som samtidigt behöver sättas på annan utveckling av partiarbetet och på val.
Iögonenfallande på årets kongress var andelen unga bland delegaterna. Också på svenskt håll har det skett en generationsväxling, och det märktes också i Jyväskylä.
Och i fråga om det svenska kan jag ännu konstatera, att det på vår partikongress i motsats till vissa andra inte fanns någon motion som gick ut på att försvaga svenskans ställning. Tvärtom godkändes i målprogrammet enhälligt ett par punkter som är ägnade att trygga servicen för finlandssvenskarna.
Den fråga som väckte de starkaste känslorna var pälsdjursnäringens vara eller inte vara. Omröstningsresultatet var också mycket jämnt, men den här gången var det i motsats till senast motståndarna som segrade. Kravet på övergångstid och kompensation mm. uppfattades tydligen inte som någon kompromiss av pälsnäringens förespråkare, som hyste och hyser stark oro för att en förlust av arbetsplatser inom pälsdjursnäringen inte kan kompenseras på annat håll. Den oron måste naturligtvis tas på allvar.
Inställningen tll kärnkraft delar däremot inte längre partiet alls såsom tidigare. De som förespråkar utveckling av förnybar energi och motsätter sig kärnkraft är i absolut majoritet, vilket ju också märktes i riksdagens omröstning om de nya kärnkraftverken för en vecka sedan. Men tyvärr valde majoriteten i de flesta andra partier att fortsättningsvis gå in för den förlegade och farliga kärnkraften, så det gick som det gick i omröstningen.
Men i alla fall: trots att vägen mot en bättre värld ännu minsann är full av hinder, så känns det som om partikongressen innebar ett ordentligt steg framåt och det nya målprogrammet ger bra verktyg för arbetet. Det gör jobbet roligare.
Men först till stranden!
Jag är väldigt glad över att jag kan ta semester samtidigt som det är paus i mötesrumban. Det skulle inte kännas särskilt ledigt att vara tvungen att springa på möte var och varannan kväll. Men politiken är ju i alla fall mitt mesta fritidsintresse, så det är absolut inget jag undviker att tänka på under semestern. Tvärtom är det ju då man har bättre tid att faktiskt tänka.
Partikongressen i Jyväskylä var den fjärde partikongressen för min del (dvs. den fjärde ordinarie, sen var det ju också den extraordinarie kongressen efter Suvi-Annes avhopp).
Hur en partikongress utfaller har naturligtvis väldigt mycket med kvaliteten på de praktiska arrangemangen och ledningen av kongressen att göra. Vi är många som minns det pinsamma schabblet i Åbo 2004, då målprogrammet inte hann behandlas i sin helhet, innan kongressdeltagarna måste ge sig iväg till tåget... Men varje kongress återspeglar också det allmänna klimatet i samhället och inom partiet.
Så när stämningen på årets kongress allmänt har betecknats som god och glad, säger det samtidigt något om stämningen inom partiet nu. Det politiska målprogrammet för åren 2010-2015, som utarbetats genom en grundlig process och som fick sin slutliga utformning på kongressen, lyfter fram vänsterns alternativ mycket klarare och tydligare än på länge. Det samhälle vi lever i har blivit alltför hårt och grymt för alltför många mänskor, nu är det verkligen dags att styra utvecklingen åt ett bättre och vettigare håll!
Partikongressen hade nu 300 delegater mot 500 tidigare. Jag tror att det bidrog till att hålla kongressen mera samlad, och att delegaterna, som nu varit tvungna att konkurrera om platserna, var mera motiverade än tidigare.
Partistyrelsen hade föreslagit att kongressen i fortsättningen skulle sammankallas varannat år. Det gick i alla fall inte igenom, det blev inte ens omröstning om saken. Orsaken till att man vill håll kvar treårsperioden handlar helt enkelt om knappa resurser. Också med minskat antal delegater innebär en partikongress stora kostnader och också mycket arbete med förberedelserna - arbete som samtidigt behöver sättas på annan utveckling av partiarbetet och på val.
Iögonenfallande på årets kongress var andelen unga bland delegaterna. Också på svenskt håll har det skett en generationsväxling, och det märktes också i Jyväskylä.
Och i fråga om det svenska kan jag ännu konstatera, att det på vår partikongress i motsats till vissa andra inte fanns någon motion som gick ut på att försvaga svenskans ställning. Tvärtom godkändes i målprogrammet enhälligt ett par punkter som är ägnade att trygga servicen för finlandssvenskarna.
Den fråga som väckte de starkaste känslorna var pälsdjursnäringens vara eller inte vara. Omröstningsresultatet var också mycket jämnt, men den här gången var det i motsats till senast motståndarna som segrade. Kravet på övergångstid och kompensation mm. uppfattades tydligen inte som någon kompromiss av pälsnäringens förespråkare, som hyste och hyser stark oro för att en förlust av arbetsplatser inom pälsdjursnäringen inte kan kompenseras på annat håll. Den oron måste naturligtvis tas på allvar.
Inställningen tll kärnkraft delar däremot inte längre partiet alls såsom tidigare. De som förespråkar utveckling av förnybar energi och motsätter sig kärnkraft är i absolut majoritet, vilket ju också märktes i riksdagens omröstning om de nya kärnkraftverken för en vecka sedan. Men tyvärr valde majoriteten i de flesta andra partier att fortsättningsvis gå in för den förlegade och farliga kärnkraften, så det gick som det gick i omröstningen.
Men i alla fall: trots att vägen mot en bättre värld ännu minsann är full av hinder, så känns det som om partikongressen innebar ett ordentligt steg framåt och det nya målprogrammet ger bra verktyg för arbetet. Det gör jobbet roligare.
Men först till stranden!
måndag 14 juni 2010
Förvånande?
I helgen hölls hela tre partikongresser och alla tycks ha debatterat svenskans ställning i något avseende.
Att samlingspartiets kongress röstade genom en motion om att slopa den obligatoriska undervisningen i svenska tycks ha överraskat SFP-kretsarna.
Själv upplever jag snarare att beslutet är helt i linje med samlingspartiets politik i stort: business framför allt! Man lägger snäva nyttoaspekter på allt, inklusive socialpolitiken och flyktingpolitiken,så varför skulle inte samma gälla för synen på svenskan?
I dagens globala kapitalism är kunskaper i svenska säkert inte samma garanti för framgång som de var någon gång tidigare. Och om man nu har den egna nyttan som främsta rättesnöre, så är det väl egentligen inte så konstigt att man vill frigöra sig från gammalmodigheter som upplevs som onödiga hinder på vägen till framgång...
Det som däremot förvånar mig är att man inom SFP inte alls tycks se att den allmänna politik man i fråga om ekonomi och samhälle bedriver i regeringen tillsammans med samlingspartiet faktiskt bäddar för att svenskan hamnar på undantag. SFP slår larm bara när svenska intressen kommer i kläm, men inte annars(fast i viss utsträckning också i fråga om invandringspolitiken, det ska medges). Men när arbetslösa och andra fattiga utsätts för en behandling som näst intill fråntar dem mänskovärdet, då reagerar inte SFP.
Svenskans ställning är viktig för oss, men för att den ska kunna tryggas behövs nog en helt annan regeringspolitik än den vi har i dag, en politik som syftar till social rättvisa överlag!
Att samlingspartiets kongress röstade genom en motion om att slopa den obligatoriska undervisningen i svenska tycks ha överraskat SFP-kretsarna.
Själv upplever jag snarare att beslutet är helt i linje med samlingspartiets politik i stort: business framför allt! Man lägger snäva nyttoaspekter på allt, inklusive socialpolitiken och flyktingpolitiken,så varför skulle inte samma gälla för synen på svenskan?
I dagens globala kapitalism är kunskaper i svenska säkert inte samma garanti för framgång som de var någon gång tidigare. Och om man nu har den egna nyttan som främsta rättesnöre, så är det väl egentligen inte så konstigt att man vill frigöra sig från gammalmodigheter som upplevs som onödiga hinder på vägen till framgång...
Det som däremot förvånar mig är att man inom SFP inte alls tycks se att den allmänna politik man i fråga om ekonomi och samhälle bedriver i regeringen tillsammans med samlingspartiet faktiskt bäddar för att svenskan hamnar på undantag. SFP slår larm bara när svenska intressen kommer i kläm, men inte annars(fast i viss utsträckning också i fråga om invandringspolitiken, det ska medges). Men när arbetslösa och andra fattiga utsätts för en behandling som näst intill fråntar dem mänskovärdet, då reagerar inte SFP.
Svenskans ställning är viktig för oss, men för att den ska kunna tryggas behövs nog en helt annan regeringspolitik än den vi har i dag, en politik som syftar till social rättvisa överlag!
torsdag 20 maj 2010
Dags att bygga upp!
I går kväll ordnade vi inom Hangö Vänster ett diskussionstillfälle om de kommunala hyresbostäderna. Som inledare hade vi vänsterriksdagsmannen Erkki Virtanen, som före sin riksdagsmannaperiod framgångsrikt verkade som VD för det kommunala hyreshusbolaget i Kuopio.
Gårdagskvällen var väldigt vacker och varm, så det var utan vidare klart att vi inte hade några stora skaror att vänta. De som kom var desto mera intresserade, och Erkki gjorde inte de närvarande besvikna.
Det är naturligtvis klart att erfarenheter från Kuopio inte direkt kan överföras till Hangö, men Erkki förde nog fram en hel del tankar och principer som vore värda att beakta i Hangö också.
En sak, som kom att framstå som väldigt tydlig för mej i går, är att de kommunala hyresbostäderna i Hangö närmast framstått som ett nödvändigt ont, en börda staden har att dras med. Det har egentligen inte varit någon hjärtesak eller huvudsak för någon; inte för bolagets disponent, inte för dess styrelse och inte för stadens övriga politiker och tjänsteinnehavare.
En av de saker Erkki mest betonade var vikten av att hyreshusbolaget har en egen anställd personal- alltifrån disponent till städare, som helhjärtat går in för att möjliggöra ett bra boende för hyresgästerna, och att man har boendekommittéer i varje hus.
Eftersom vi inte var så många i publiken, var det lätt att diskutera. Och inom Hangö Vänster kommer vi att spinna vidare på tankarna i akt och mening att göra det möjligt att hitta en uppåtgående spiral för Hangö hyreshus!
Gårdagskvällen var väldigt vacker och varm, så det var utan vidare klart att vi inte hade några stora skaror att vänta. De som kom var desto mera intresserade, och Erkki gjorde inte de närvarande besvikna.
Det är naturligtvis klart att erfarenheter från Kuopio inte direkt kan överföras till Hangö, men Erkki förde nog fram en hel del tankar och principer som vore värda att beakta i Hangö också.
En sak, som kom att framstå som väldigt tydlig för mej i går, är att de kommunala hyresbostäderna i Hangö närmast framstått som ett nödvändigt ont, en börda staden har att dras med. Det har egentligen inte varit någon hjärtesak eller huvudsak för någon; inte för bolagets disponent, inte för dess styrelse och inte för stadens övriga politiker och tjänsteinnehavare.
En av de saker Erkki mest betonade var vikten av att hyreshusbolaget har en egen anställd personal- alltifrån disponent till städare, som helhjärtat går in för att möjliggöra ett bra boende för hyresgästerna, och att man har boendekommittéer i varje hus.
Eftersom vi inte var så många i publiken, var det lätt att diskutera. Och inom Hangö Vänster kommer vi att spinna vidare på tankarna i akt och mening att göra det möjligt att hitta en uppåtgående spiral för Hangö hyreshus!
söndag 9 maj 2010
Ydinvoimaa tästä ikuisuuteen?
Eilen kävin Helsingissä osoittamassa mieltäni ydinvoimaa vastaan ja järkevämmän energiapolitiikan puolesta.
Heti kun kuulin mielenosoituksen järjestämisestä, päätin osallistua. Minua todellakin harmittaa ja pelottaa tämän maan nykyinen energiapolitiikka, jossa turvallisuus- ja työllisyysasioista piittaamatta takerrutaan menneen maailman tekniikkaan ja kieltäydytään käyttämästä ja kehittämästä uusia energiamuotoja.
Ja meitä on monta, jotka ajattelevat samoin. Kaikki eivät tietenkään päässeet eilen paikalle; ihmisillä on kaikenlaista tekemistä toukokuisena lauantaina eivätkä ilmatkaan olleet kovin houkuttelevia. Eikä jokainen jaksa uskoa, että mielenosoituksella on merkitystä.
En minäkään kuvittele, että se seikka, osallistunko mielenosoitukseen vaiko en, ratkaisevasti vaikuttaa eduskunnan ydinvoimapäätökseen. Mutta ellei kukaan osoita mieltään, silloin ei ainakaan muutosta tule. Ja minä haluan olla mukana tekemässä sen, mitä suinkin voin.
Kun eilen tulin rautatietorille, koin pienen pettymyksen. Torilla olisi saanut olla vielä enemmän tungosta ja meitä vasemmistolaisia olisi saanut olla enemmän! Tietysti suuresta väkijoukosta on hieman hankalaa löytää tuttunsa, vaikka ovatkin paikalla. Heti kuitenkin löytyi pari muuta hankolaista: vihreitten Riitta Ketelemäki ja Timo Sarojärvi.
Vihreät olivatkin masinoineet joukkonsa laajasti paikalle, puoluejohtoa myöten. Kylläpä osaavat sujuvasti opponoida oman hallituksen politiikkaa! Kun he järjestivät rivensä ennen kulkueen liikkeellelähtöä, tuntui siltä kuin he olisivat voineet jyrätä muut allensa. Pääsin sentään pois alta ja löysin sitten vasemmistonuoret, joiden kanssa oli kivaa kulkea. Vähitellen muitakin vasemmistolaisia löytyi. Ja oli meitä mielenosoittajia kuitenkin lopulta melko paljon, n. 3000!
Perillä eduskuntatalolla kuuntelimme eduskuntaryhmien edustajien puheita. Paavo (Arhinmäki) puhui tietysti hyvin ja kokeili lopuksi vanhoja huudattajan taitojaan. Muut puhujat olivat Erkki Tuomioja, Anne Sinnemäki, Christina Gestrin ja vielä yksi keskustalainen, jonka nimeä en nyt muista.
Eräs toinen ja tunnetumpi keskustalainen oli jollain lailla jatkuvasti tilaisuudessa läsnä, vaikkei henkilökohtaisesti: Mauri Pekkarinen. Hänen ala-arvoinen käyttäytymisensä energia-asioista vastaavana ministerinä on jäänyt vahvasti ihmisten mieleen. "Mauri on tsoukki! Eikä meitä naurata!" oli eilen suosittu huuto.
Illalla kävin vielä Bio Rexissä katsomassa uutta ja palkittua dokumenttielokuvaa Into Eternity, joka kuvaa Olkiluotoon rakennettavaa maailman ensimmäistä ydinjätteen loppusijoitushanketta. Elokuvan on ohjannut tanskalainen Michael Madsen, joka Skypen välityksellä osallistui keskusteluun, jota elokuvanäytöksen jälkeen käytiin.
Elokuva nostaa hyvin esille ydinjätteisiin liittyvät moraaliset kysymykset ja pitkän aikaperspektiivin. Jätteiden suhteen ei ole kysymys pelkästään tekniikasta; vaikka löytyisikin niin turvallinen loppusijoituspaikka että sen ulkopuolelle ei pääsisi vahingollista säteilyä, miten voimme varmistaa että tulevat sukupolvet eivät vahingossa tai uteliaisuudesta lähde loppusijoitusta avaamaan?
Säteilyvaaraa on ainakin 100.000 vuotta, ehkä enemmän. Jos yritämme ajatella vastaavaa aikaa taaksepäin, huomaamme miten valtavasta aikajänteestä on kysymys. Miten ihmeessä me voimme varmistaa viestin perillemenon noin pitkän ajan jälkeen?? Madsenin elokuvasta käy ilmi, ettemme pystykään sitä varmistamaan. Joten meillä on valtava ongelma jo olemassa olevien ydinvoimaloiden jätteiden säilyttämisessä. Miten joku vielä haluaa tätä ongelmaa kasvattaa uusilla reaktoreilla??!
Mielenosoituksen ja elokuvan välissä ehdin sopivasti Ateneumiin katsomaan Caj Bremerin valokuvia, jotka nyt viimeisiä päiviä ovat näytillä. Taitavan valokuvaajan mielenkiintoisia kuvia, suosittelen! Minun ikäiselle näihin valokuviin liittyy tietysti myös aikamoinen määrä nostalgiaa.. Siinä on välillä ihan hyvää levätä.
Heti kun kuulin mielenosoituksen järjestämisestä, päätin osallistua. Minua todellakin harmittaa ja pelottaa tämän maan nykyinen energiapolitiikka, jossa turvallisuus- ja työllisyysasioista piittaamatta takerrutaan menneen maailman tekniikkaan ja kieltäydytään käyttämästä ja kehittämästä uusia energiamuotoja.
Ja meitä on monta, jotka ajattelevat samoin. Kaikki eivät tietenkään päässeet eilen paikalle; ihmisillä on kaikenlaista tekemistä toukokuisena lauantaina eivätkä ilmatkaan olleet kovin houkuttelevia. Eikä jokainen jaksa uskoa, että mielenosoituksella on merkitystä.
En minäkään kuvittele, että se seikka, osallistunko mielenosoitukseen vaiko en, ratkaisevasti vaikuttaa eduskunnan ydinvoimapäätökseen. Mutta ellei kukaan osoita mieltään, silloin ei ainakaan muutosta tule. Ja minä haluan olla mukana tekemässä sen, mitä suinkin voin.
Kun eilen tulin rautatietorille, koin pienen pettymyksen. Torilla olisi saanut olla vielä enemmän tungosta ja meitä vasemmistolaisia olisi saanut olla enemmän! Tietysti suuresta väkijoukosta on hieman hankalaa löytää tuttunsa, vaikka ovatkin paikalla. Heti kuitenkin löytyi pari muuta hankolaista: vihreitten Riitta Ketelemäki ja Timo Sarojärvi.
Vihreät olivatkin masinoineet joukkonsa laajasti paikalle, puoluejohtoa myöten. Kylläpä osaavat sujuvasti opponoida oman hallituksen politiikkaa! Kun he järjestivät rivensä ennen kulkueen liikkeellelähtöä, tuntui siltä kuin he olisivat voineet jyrätä muut allensa. Pääsin sentään pois alta ja löysin sitten vasemmistonuoret, joiden kanssa oli kivaa kulkea. Vähitellen muitakin vasemmistolaisia löytyi. Ja oli meitä mielenosoittajia kuitenkin lopulta melko paljon, n. 3000!
Perillä eduskuntatalolla kuuntelimme eduskuntaryhmien edustajien puheita. Paavo (Arhinmäki) puhui tietysti hyvin ja kokeili lopuksi vanhoja huudattajan taitojaan. Muut puhujat olivat Erkki Tuomioja, Anne Sinnemäki, Christina Gestrin ja vielä yksi keskustalainen, jonka nimeä en nyt muista.
Eräs toinen ja tunnetumpi keskustalainen oli jollain lailla jatkuvasti tilaisuudessa läsnä, vaikkei henkilökohtaisesti: Mauri Pekkarinen. Hänen ala-arvoinen käyttäytymisensä energia-asioista vastaavana ministerinä on jäänyt vahvasti ihmisten mieleen. "Mauri on tsoukki! Eikä meitä naurata!" oli eilen suosittu huuto.
Illalla kävin vielä Bio Rexissä katsomassa uutta ja palkittua dokumenttielokuvaa Into Eternity, joka kuvaa Olkiluotoon rakennettavaa maailman ensimmäistä ydinjätteen loppusijoitushanketta. Elokuvan on ohjannut tanskalainen Michael Madsen, joka Skypen välityksellä osallistui keskusteluun, jota elokuvanäytöksen jälkeen käytiin.
Elokuva nostaa hyvin esille ydinjätteisiin liittyvät moraaliset kysymykset ja pitkän aikaperspektiivin. Jätteiden suhteen ei ole kysymys pelkästään tekniikasta; vaikka löytyisikin niin turvallinen loppusijoituspaikka että sen ulkopuolelle ei pääsisi vahingollista säteilyä, miten voimme varmistaa että tulevat sukupolvet eivät vahingossa tai uteliaisuudesta lähde loppusijoitusta avaamaan?
Säteilyvaaraa on ainakin 100.000 vuotta, ehkä enemmän. Jos yritämme ajatella vastaavaa aikaa taaksepäin, huomaamme miten valtavasta aikajänteestä on kysymys. Miten ihmeessä me voimme varmistaa viestin perillemenon noin pitkän ajan jälkeen?? Madsenin elokuvasta käy ilmi, ettemme pystykään sitä varmistamaan. Joten meillä on valtava ongelma jo olemassa olevien ydinvoimaloiden jätteiden säilyttämisessä. Miten joku vielä haluaa tätä ongelmaa kasvattaa uusilla reaktoreilla??!
Mielenosoituksen ja elokuvan välissä ehdin sopivasti Ateneumiin katsomaan Caj Bremerin valokuvia, jotka nyt viimeisiä päiviä ovat näytillä. Taitavan valokuvaajan mielenkiintoisia kuvia, suosittelen! Minun ikäiselle näihin valokuviin liittyy tietysti myös aikamoinen määrä nostalgiaa.. Siinä on välillä ihan hyvää levätä.
tisdag 4 maj 2010
På väg mot partikongressen
Nu är det avgjort vem som representerar det nyländska distriktet på Vänsterförbundets partikongress i juni. Nedan distriktets pressmeddelande om resultatet av medlemsomröstningen.
Trevligt att kvinnorna klarade sig så bra. VF har ju i många sammanhang tyvärr framstått som gubbdominerat i överkant. Men nu är det förnyelse på gång, vi har fått med en hel del yngre aktiva av båda könen.
Och naturligtvis är jag glad och nöjd också över det egna resultatet.
Uudenmaan Vasemmisto äänesti vilkkaasti:
Naisten johdolla Jyväskylän puoluekokoukseen
Vasemmistoliiton Uudenmaan piiritoimikunta vahvisti Uudenmaan puoluekokousedustajien valinnan 3.5.2010 pidetyssä kokouksessaan. Naiset menestyivät hyvin jäsenäänestyksessä: Ehdokkaista naisia oli vajaa puolet (46 %), mutta valituista selvä enemmistö (62 %). Yhteensä Uudeltamaalta lähtee 29 edustajaa puoluekokoukseen.
Jäsenäänestys järjestettiin Uudellamaalla kolmessa vaaliyhtymässä. Äänioikeutettuja oli yhteensä 667. Äänestysprosentit eri vaaliyhtymissä olivat seuraavat: Vantaa 61,3 %, Länsi-Uusimaa 57,9 % ja Itä- ja Keski-Uusimaa 63,8 %.
Espoossa jäsenäänestystä ei tarvittu, vaan puoluekokousedustajiksi tulivat suoraan valituiksi Elisabeth Andersson, Jukka Karhula ja Aija Typpö.
Vantaalta valittiin yhteensä kahdeksan puoluekokousedustajaa. Ykköseksi kipusi valtuustoryhmän ja piirijärjestön puheenjohtaja Kati Tyystjärvi (697 ääntä, 16 ykkössijaa), vaikka toiseksi tullut Teija Asara-Laaksonen (653 ääntä, 31 ykkössijaa) päihittikin hänet selvästi ykkösäänten määrässä. Muut vantaalaiset edustajat ovat Eero Väätäinen (649), Matti Holopainen (401), Tuula Saastamoinen (375), Loviisa Itäkannas (354) ja Teemu Hiilinen (349). Ensimmäinen varaedustaja on Liisa Kaikula (345).
Itä- ja Keski-Uudenmaalta valittiin yhdeksän edustajaa. Ykkönen oli piirijärjestön varapuheenjohtaja Saila Ruuth Porvoosta (652 ääntä, 8 ykkössijaa), vaikka hänelläkin ykkössijoja oli selvästi vähemmän kuin toiseksi tulleella hyvinkääläisellä Juhani Kouhialla (632 ääntä, 22 ykkössijaa). Seuraavat edustajat ovat Pirjo Hämäläinen Hyvinkäältä (521), Pia Lohikoski Keravalta (490), Leena Tuomisto Nurmijärveltä (482), Hannu Toikkanen Nurmijärveltä (452), Maarit Uusikumpu Järvenpäästä (426), Nina Laine-Tuominen Hyvinkäältä (372) ja Seppo Noro Tuusulasta (361). Ensimmäisellä varasijalla on Antero Harju Järvenpäästä(352).
Länsi-Uudenmaan osuus Uudenmaan edustajista on myös yhdeksän. Ensimmäiselle sijalle tuli TUL:n kehittämisjohtaja Sari Virta Vihdistä (795 ääntä, 25 ykkössijaa) ja toiseksi puoluehallituksen jäsen, Birgitta Gran Hangosta (666 ääntä, 16 ykkössijaa). Muut edustajat ovat Erkki Ollakka Karkkilasta (617), Johanna Puranen Nummi-Pusulasta (588), Veikko Kauppinen Raaseporista (558), Saara Reiman Lohjalta (555), Marja-Leena Siltakoski Raaseporista (510), Jukka Siltala Lohjalta (472) ja Kari Hujanen Kirkkonummelta (471). Ensimmäisellä varasijalla on Risto Sintonen Karkkilasta (394).
Trevligt att kvinnorna klarade sig så bra. VF har ju i många sammanhang tyvärr framstått som gubbdominerat i överkant. Men nu är det förnyelse på gång, vi har fått med en hel del yngre aktiva av båda könen.
Och naturligtvis är jag glad och nöjd också över det egna resultatet.
Uudenmaan Vasemmisto äänesti vilkkaasti:
Naisten johdolla Jyväskylän puoluekokoukseen
Vasemmistoliiton Uudenmaan piiritoimikunta vahvisti Uudenmaan puoluekokousedustajien valinnan 3.5.2010 pidetyssä kokouksessaan. Naiset menestyivät hyvin jäsenäänestyksessä: Ehdokkaista naisia oli vajaa puolet (46 %), mutta valituista selvä enemmistö (62 %). Yhteensä Uudeltamaalta lähtee 29 edustajaa puoluekokoukseen.
Jäsenäänestys järjestettiin Uudellamaalla kolmessa vaaliyhtymässä. Äänioikeutettuja oli yhteensä 667. Äänestysprosentit eri vaaliyhtymissä olivat seuraavat: Vantaa 61,3 %, Länsi-Uusimaa 57,9 % ja Itä- ja Keski-Uusimaa 63,8 %.
Espoossa jäsenäänestystä ei tarvittu, vaan puoluekokousedustajiksi tulivat suoraan valituiksi Elisabeth Andersson, Jukka Karhula ja Aija Typpö.
Vantaalta valittiin yhteensä kahdeksan puoluekokousedustajaa. Ykköseksi kipusi valtuustoryhmän ja piirijärjestön puheenjohtaja Kati Tyystjärvi (697 ääntä, 16 ykkössijaa), vaikka toiseksi tullut Teija Asara-Laaksonen (653 ääntä, 31 ykkössijaa) päihittikin hänet selvästi ykkösäänten määrässä. Muut vantaalaiset edustajat ovat Eero Väätäinen (649), Matti Holopainen (401), Tuula Saastamoinen (375), Loviisa Itäkannas (354) ja Teemu Hiilinen (349). Ensimmäinen varaedustaja on Liisa Kaikula (345).
Itä- ja Keski-Uudenmaalta valittiin yhdeksän edustajaa. Ykkönen oli piirijärjestön varapuheenjohtaja Saila Ruuth Porvoosta (652 ääntä, 8 ykkössijaa), vaikka hänelläkin ykkössijoja oli selvästi vähemmän kuin toiseksi tulleella hyvinkääläisellä Juhani Kouhialla (632 ääntä, 22 ykkössijaa). Seuraavat edustajat ovat Pirjo Hämäläinen Hyvinkäältä (521), Pia Lohikoski Keravalta (490), Leena Tuomisto Nurmijärveltä (482), Hannu Toikkanen Nurmijärveltä (452), Maarit Uusikumpu Järvenpäästä (426), Nina Laine-Tuominen Hyvinkäältä (372) ja Seppo Noro Tuusulasta (361). Ensimmäisellä varasijalla on Antero Harju Järvenpäästä(352).
Länsi-Uudenmaan osuus Uudenmaan edustajista on myös yhdeksän. Ensimmäiselle sijalle tuli TUL:n kehittämisjohtaja Sari Virta Vihdistä (795 ääntä, 25 ykkössijaa) ja toiseksi puoluehallituksen jäsen, Birgitta Gran Hangosta (666 ääntä, 16 ykkössijaa). Muut edustajat ovat Erkki Ollakka Karkkilasta (617), Johanna Puranen Nummi-Pusulasta (588), Veikko Kauppinen Raaseporista (558), Saara Reiman Lohjalta (555), Marja-Leena Siltakoski Raaseporista (510), Jukka Siltala Lohjalta (472) ja Kari Hujanen Kirkkonummelta (471). Ensimmäisellä varasijalla on Risto Sintonen Karkkilasta (394).
lördag 1 maj 2010
1 maj
Sedan många år börjar min 1 maj med uppvaktningen vid de rödas grav här i Hangö. I år var vi glädjande nog litet flera än vi varit de senaste åren, det ruggiga vädret till trots. Jag var en av talarna, den andra var Jaana Pulkkinen.
Som vanligt hade jag inte skrivit mitt tal ord för ord, men jag talade ungefär så här:
"Hyvät toverit - Bästa kamrater
På den tiden de kamrater vi i dag hedrar minnet av kämpade sin kamp var klassgränserna betydligt klarare än nu. I dag är skillnaderna långtifrån utplånade - tvärtom växer de på nytt - men de är inte lika tydliga som då. Och kanske på grund av det, i kombination med den vilja att vara på det vinnande laget som i dag gör sig gällande, är det många som i dag röstar mot sina intressen, röstar på högern i stället för på arbetarpartierna.
Kun on seurannut tämän kevään työehtosopimusneuvotteluja on ollut pelottavaa huomata miten nopeita ollaan niin yleisön joukossa kuin julkisudessa tuomitsemaan työntekijöiden oikeutettuja vaatimuksia.
Ensimmäisenä esimerkkinä ahtaajien lakko. Puhuttiin paljon siitä, miten huikeita tappioita se suomalaiselle teollisuudelle tuottaa. - Nyt sitten kun ahtaajat ovat töissä, pitäisi kai syntyä huikeita voittoja, mutta en ole kyllä niistä kuullut puhuttavan... Ja Suomen matalasta irtisanomissuojasta ei puhuttu kovinkaan paljon.
Sekä ahtaajien lakossa että sen jälkeisissä lakoissa on lakkorikkurien hankinnasta tehty suorastaan urheilulaji.
Högern och arbetsgivarkretsarna framställer sig ofta som laglighetens försvarare, men trots det anser man det som helt lämpligt att syssla med systematiskt strejkbryteri i fråga om helt lagliga strejker!
Vasemmistonuorten kamppanja "Ilmianna pomosi" on talven aikana saanut runsaasti palautetta nuorilta. Näyttää siltä, että nuorten tietämättömyyttä työehdoista käytetään hyväksi.
Samma kretsar - alltså högern och arbetsgivarförbunden - vill också gärna framstå som moderna och framåt, trots att man i fråga om socialpolitiken delvis gått tillbaka till 1800-talet och i fråga om energipolitiken verkligen inte vågar ge sig in på det nya. Men nu försöker man tydligen också skrota åttatimmarsdagen.
Elintarviketeollisuuden työnantajapuolen työaikavaatimusten toteuttaminen olisi reipas askel satasen vuotta taaksepäin.
Tämän päivän globaalimaailman talouspolitiikka on monimutkainen. On ymmärrettävää, että jotkut menevät perussuomalaisten yksinkertaistavaan lankaan.
Ellemme me nyt rupea ja pysty kansantajuisemmin esittelemään perusasioita ja mieluiten myös vaihtoehtoista talouspolitiikkaa, silloin käy huonosti, eikä pelkästään meille, vaan yhteiskunnalle kokonaisuudessaan.
Mutta, toverit, tänään on vappu. Kaikesta huolimatta - hyvää vappua!
Glad 1 maj!"
Vappujuhlaa ei ole enää moneen vuoteen järjestetty Hangossa. Silloin ennen vanhaan juhlan järjesti SAK:n paikallisjärjestö. Ohjelma rakentui silloin muualta tulleiden ja melko kalliiden esiintyjien varaan, joten perinteen lopettaminen johtui käsittääkseni taloudellisista syistä.
Koska työväen yhteiseen vapunviettoon minusta kuitenkin päitäisi kuulua myös iloista juhlaa, olen viime vuoden aikana yrittänyt ehdottaa jonkinlaista juhlaa, joka perustuisi enemmän yhdessäoloon kuin kalliiseen ohjelmaan. Tänä vuonna se ei vielä onnistunut, mutta keskustelu, jota tänä aamuna kunniakäynnin jälkeen kävin joidenkin paikallisten toimijoiden kanssa, antoi uskoa siihen, etteä se ensi vuonna voisi onnistuakin. Pitää vaan jaksaa tässäkin asiassa olla tarpeeksi pitkäjänteinen...
Som vanligt hade jag inte skrivit mitt tal ord för ord, men jag talade ungefär så här:
"Hyvät toverit - Bästa kamrater
På den tiden de kamrater vi i dag hedrar minnet av kämpade sin kamp var klassgränserna betydligt klarare än nu. I dag är skillnaderna långtifrån utplånade - tvärtom växer de på nytt - men de är inte lika tydliga som då. Och kanske på grund av det, i kombination med den vilja att vara på det vinnande laget som i dag gör sig gällande, är det många som i dag röstar mot sina intressen, röstar på högern i stället för på arbetarpartierna.
Kun on seurannut tämän kevään työehtosopimusneuvotteluja on ollut pelottavaa huomata miten nopeita ollaan niin yleisön joukossa kuin julkisudessa tuomitsemaan työntekijöiden oikeutettuja vaatimuksia.
Ensimmäisenä esimerkkinä ahtaajien lakko. Puhuttiin paljon siitä, miten huikeita tappioita se suomalaiselle teollisuudelle tuottaa. - Nyt sitten kun ahtaajat ovat töissä, pitäisi kai syntyä huikeita voittoja, mutta en ole kyllä niistä kuullut puhuttavan... Ja Suomen matalasta irtisanomissuojasta ei puhuttu kovinkaan paljon.
Sekä ahtaajien lakossa että sen jälkeisissä lakoissa on lakkorikkurien hankinnasta tehty suorastaan urheilulaji.
Högern och arbetsgivarkretsarna framställer sig ofta som laglighetens försvarare, men trots det anser man det som helt lämpligt att syssla med systematiskt strejkbryteri i fråga om helt lagliga strejker!
Vasemmistonuorten kamppanja "Ilmianna pomosi" on talven aikana saanut runsaasti palautetta nuorilta. Näyttää siltä, että nuorten tietämättömyyttä työehdoista käytetään hyväksi.
Samma kretsar - alltså högern och arbetsgivarförbunden - vill också gärna framstå som moderna och framåt, trots att man i fråga om socialpolitiken delvis gått tillbaka till 1800-talet och i fråga om energipolitiken verkligen inte vågar ge sig in på det nya. Men nu försöker man tydligen också skrota åttatimmarsdagen.
Elintarviketeollisuuden työnantajapuolen työaikavaatimusten toteuttaminen olisi reipas askel satasen vuotta taaksepäin.
Tämän päivän globaalimaailman talouspolitiikka on monimutkainen. On ymmärrettävää, että jotkut menevät perussuomalaisten yksinkertaistavaan lankaan.
Ellemme me nyt rupea ja pysty kansantajuisemmin esittelemään perusasioita ja mieluiten myös vaihtoehtoista talouspolitiikkaa, silloin käy huonosti, eikä pelkästään meille, vaan yhteiskunnalle kokonaisuudessaan.
Mutta, toverit, tänään on vappu. Kaikesta huolimatta - hyvää vappua!
Glad 1 maj!"
Vappujuhlaa ei ole enää moneen vuoteen järjestetty Hangossa. Silloin ennen vanhaan juhlan järjesti SAK:n paikallisjärjestö. Ohjelma rakentui silloin muualta tulleiden ja melko kalliiden esiintyjien varaan, joten perinteen lopettaminen johtui käsittääkseni taloudellisista syistä.
Koska työväen yhteiseen vapunviettoon minusta kuitenkin päitäisi kuulua myös iloista juhlaa, olen viime vuoden aikana yrittänyt ehdottaa jonkinlaista juhlaa, joka perustuisi enemmän yhdessäoloon kuin kalliiseen ohjelmaan. Tänä vuonna se ei vielä onnistunut, mutta keskustelu, jota tänä aamuna kunniakäynnin jälkeen kävin joidenkin paikallisten toimijoiden kanssa, antoi uskoa siihen, etteä se ensi vuonna voisi onnistuakin. Pitää vaan jaksaa tässäkin asiassa olla tarpeeksi pitkäjänteinen...
tisdag 13 april 2010
Loss från kärnkraften!
Nu har jag gjort slag i saken! Jag har bytt elbolag.
Det är redan länge sen, nångång i fjol, jag första gången hörde om Kraft & Kultur, energibolaget som håller sig med enbart förnybar energi och inte har några försänkningar i kärnkraftsindustrin. Jag blev genast intresserad och tänkte tanken att byta bolag .
Men när det hela tiden fanns en massa andra saker att sköta, så kom det liksom aldrig överst på listan. Jag hör till dem som tycker det känns krångligt att byta el- och telefonbolag och allt vad man numera som privatperson förutsätts konkurrensutsätta. Ibland tänker jag att det är en del av "kapitalistin ovela juoni", att folk ska ha så brått med att jämföra priser för mobilanslutningar att de inte hinner och orkar tänka på hur de stora penningströmmarna rör sig i samhället.
Men efter att ha läst Marit Lundströms artikel om grön el i gårdagens Västis kom jag äntligen till skott. För om jag bara på något sätt kan låta bli att stöda bolag som jobbar med kärnkraft så vill jag göra det. På de papper Fortum skickar mej står det visserligen att den el jag får är grön, men samtidigt är de ju upp till öronen engagerade i kärnkraften.
Det att det till och med finns en möjlighet att det ges tillstånd för att bygga tre nya kärnkraftverk i Finland är ju vansinne i kubik. Fast man på regeringshåll annars i dessa tider talar sig varm för toppforskning och innovationer så har man helt missat i fråga om energipolitiken, där man håller sig på ett primitivt plan och nogsamt undviker att ta lärdom av till exempel professor Peter Lund vid Tekniska högskolan.
Det är redan länge sen, nångång i fjol, jag första gången hörde om Kraft & Kultur, energibolaget som håller sig med enbart förnybar energi och inte har några försänkningar i kärnkraftsindustrin. Jag blev genast intresserad och tänkte tanken att byta bolag .
Men när det hela tiden fanns en massa andra saker att sköta, så kom det liksom aldrig överst på listan. Jag hör till dem som tycker det känns krångligt att byta el- och telefonbolag och allt vad man numera som privatperson förutsätts konkurrensutsätta. Ibland tänker jag att det är en del av "kapitalistin ovela juoni", att folk ska ha så brått med att jämföra priser för mobilanslutningar att de inte hinner och orkar tänka på hur de stora penningströmmarna rör sig i samhället.
Men efter att ha läst Marit Lundströms artikel om grön el i gårdagens Västis kom jag äntligen till skott. För om jag bara på något sätt kan låta bli att stöda bolag som jobbar med kärnkraft så vill jag göra det. På de papper Fortum skickar mej står det visserligen att den el jag får är grön, men samtidigt är de ju upp till öronen engagerade i kärnkraften.
Det att det till och med finns en möjlighet att det ges tillstånd för att bygga tre nya kärnkraftverk i Finland är ju vansinne i kubik. Fast man på regeringshåll annars i dessa tider talar sig varm för toppforskning och innovationer så har man helt missat i fråga om energipolitiken, där man håller sig på ett primitivt plan och nogsamt undviker att ta lärdom av till exempel professor Peter Lund vid Tekniska högskolan.
måndag 29 mars 2010
Katainens kluvna tunga
Rasismdebatten har rasat vidare under den vecka som gått sedan senaste inlägg.
Förra måndagen hade Husis en intervju med Katainen, som igen tydligt visade vilken lömsk politik Samlingspartiet bedriver i fråga om invandrare. Jag kunde inte låta bli att kommentera med en insändare, men det dröjde ända till i dag innan den publicerades. Så här skrev jag:
"Katainen talar med kluven tunga
Jyrki Katainen meddelar sig i Hbl 22.3 var beredd att gå ut och demonstrera mot den växande rasismen. Det låter ju rakryggat och bra.
Som mindre rakryggad framstår han tyvärr sedan när han går in på substansen. Där hävdar han indirekt att invandrare tidigare haft bättre sociala förmåner än finländare, när han framhåller att regeringen nu åtgärdat detta.
Jag undrar nu vad Katainen egentligen menar. Mig veterligen har invandrare aldrig haft ett bättre socialskydd än finländare i gemen. Utkomststödet för asylsökande var redan tidigare mindre än utkomststödet för andra i Finland, och från början av februari sänktes det ännu mera.
Däremot kan jag hålla med Katainen om att många finländares rättskänsla blivit sårad. Men det är nog inte invandrarnas förmenta privilegier som i första hand är orsaken till det, även om invandrarna nu blivit ett lämpligt objekt att avreagera sig på.
Orsaken kan snarare sökas i det respektlösa sätt som arbetslösa och andra fattiga behandlats på i åratal, samtidigt som herrar med höga löner och bonusar (men små skatter) har köpt och sålt och lagt ner stora företag med många arbetsplatser till synes lika lättvindligt som vanligt folk flyttar pengar från en ficka till en annan.
För att verkligen komma åt rasismen måste vi nog på allvar åtgärda arbetslösheten och fattigdomen, fagert tal räcker inte långt."
Vore det inte för den fattigdom som grundmurats i samhället sedan förra laman, så skulle det absolut inte finnas en så bra grogrund för sannfinländarnas invandrarfientlighet som det nu finns. Jag kan bra förstå, att folk som känner sig överkörda och sparkade i huvudet kan få för sig att det daltas med invandrarna.
Samlingspartistiska ministrar ska däremot veta bättre, och det gör de ju nog också. Men lika litet som de vill slösa samhällets resurser på att hjälpa inhemska fattiga vill de använda dem för asyl- och flyktingmottagning. Och lättare gå det ju att minska insatserna för en invandring på humana grunder, om den stora allmänheten får bilden av att invandrarna ges bättre sociala förmåner än infödda behövande.
Däremot verkar man inom Samlingspartiet inte ha något emot att det till Finland kommer utländsk arbetskraft som kan utnyttjas billigt. Inga krav på åtstramning och strängare övervakning här inte...
Förra måndagen hade Husis en intervju med Katainen, som igen tydligt visade vilken lömsk politik Samlingspartiet bedriver i fråga om invandrare. Jag kunde inte låta bli att kommentera med en insändare, men det dröjde ända till i dag innan den publicerades. Så här skrev jag:
"Katainen talar med kluven tunga
Jyrki Katainen meddelar sig i Hbl 22.3 var beredd att gå ut och demonstrera mot den växande rasismen. Det låter ju rakryggat och bra.
Som mindre rakryggad framstår han tyvärr sedan när han går in på substansen. Där hävdar han indirekt att invandrare tidigare haft bättre sociala förmåner än finländare, när han framhåller att regeringen nu åtgärdat detta.
Jag undrar nu vad Katainen egentligen menar. Mig veterligen har invandrare aldrig haft ett bättre socialskydd än finländare i gemen. Utkomststödet för asylsökande var redan tidigare mindre än utkomststödet för andra i Finland, och från början av februari sänktes det ännu mera.
Däremot kan jag hålla med Katainen om att många finländares rättskänsla blivit sårad. Men det är nog inte invandrarnas förmenta privilegier som i första hand är orsaken till det, även om invandrarna nu blivit ett lämpligt objekt att avreagera sig på.
Orsaken kan snarare sökas i det respektlösa sätt som arbetslösa och andra fattiga behandlats på i åratal, samtidigt som herrar med höga löner och bonusar (men små skatter) har köpt och sålt och lagt ner stora företag med många arbetsplatser till synes lika lättvindligt som vanligt folk flyttar pengar från en ficka till en annan.
För att verkligen komma åt rasismen måste vi nog på allvar åtgärda arbetslösheten och fattigdomen, fagert tal räcker inte långt."
Vore det inte för den fattigdom som grundmurats i samhället sedan förra laman, så skulle det absolut inte finnas en så bra grogrund för sannfinländarnas invandrarfientlighet som det nu finns. Jag kan bra förstå, att folk som känner sig överkörda och sparkade i huvudet kan få för sig att det daltas med invandrarna.
Samlingspartistiska ministrar ska däremot veta bättre, och det gör de ju nog också. Men lika litet som de vill slösa samhällets resurser på att hjälpa inhemska fattiga vill de använda dem för asyl- och flyktingmottagning. Och lättare gå det ju att minska insatserna för en invandring på humana grunder, om den stora allmänheten får bilden av att invandrarna ges bättre sociala förmåner än infödda behövande.
Däremot verkar man inom Samlingspartiet inte ha något emot att det till Finland kommer utländsk arbetskraft som kan utnyttjas billigt. Inga krav på åtstramning och strängare övervakning här inte...
söndag 21 mars 2010
Skenmanövrar mot rasismen
I dag har vi firat FN:s internationella dag mot rasism. Statsminister Vanhanen har dagen till ära efterlyst nolltolerans mot rasism i samband med nästa riksdagsval. Vad det nu sedan egentligen kan tänkas betyda.
Rasismtemat har uppmärksammats på olika sätt hela den gångna veckan. Kanske det var det som fick Alexander Stubb att anmäla sig till Hesari för att ge den omtalade intervju (HS 19.3), där han lappade på Samlingpartiets hittills snäva inställning med litet positivare ord om invandringen.
Trots de vackra orden om hur invandrare berikar kulturen och så vidare misstänkliggjorde också Stubb i alla fall de asylsökande som kommer till Finland. Han medger enligt artikeln att Finland framstått som ett alltför lockande mål för asylsökande. Men det har man ju då alltså från regeringshåll försökt åtgärda, genom att sänka det utkomststöd som asylsökandena får.
Det verkar som om Stubb och resten i samlingspartiet och alltför många andra faktiskt skulle föreställa sig att de som kommer hit och söker asyl först sitter där hemma i lugn och ro och kalkylerar vart det bäst lönar sig att ta vägen med tanke på socialskydd och annat innan de ger sig iväg. Inte en tanke verkar ägnas åt de förhållanden som får folk att ge sig iväg från sina hemtrakter på vinst och förlust.
Samma logik - att obehöriga av lättja och girighet försöker få åt sig förmåner de egentligen inte borde vara berättigade till - använde sig Samlingspartiet av när det gällde arbetslösa och socialskyddet i samband med förra laman på 1990-talet. Man lyckades då få det lägsta socialskyddet sänkt (med tyvärr så gott som alla andra partiers benägna bistånd), i stället för att faktiskt stöda sysselsättningen, och lade därmed grunden till det stora fattigdomsproblem vi har i Finland i dag.
Och fakta tycks tillmätas lika liten betydelse nu som då. I samma tider som regeringen kom med sitt förslag om att sänka utkomststödet för asylsökande, offentliggjorde inrikesministeriet en utredning som visade att det inte fanns något samband mellan antalet asylsökande i ett land och nivån på det socialskydd som de där beviljas. Men ska det sänkas, så ska det sänkas, vad det sedan än innebär för dem som det drabbar.
Och så är det förstås behändigt för dem som har makten och härligheten att infödda och invandrade fattiga slåss mot varandra i stället för att se att de har gemensamma intressen och på allvar ifrågasätta makthavarnas fasoner...
Rasismtemat har uppmärksammats på olika sätt hela den gångna veckan. Kanske det var det som fick Alexander Stubb att anmäla sig till Hesari för att ge den omtalade intervju (HS 19.3), där han lappade på Samlingpartiets hittills snäva inställning med litet positivare ord om invandringen.
Trots de vackra orden om hur invandrare berikar kulturen och så vidare misstänkliggjorde också Stubb i alla fall de asylsökande som kommer till Finland. Han medger enligt artikeln att Finland framstått som ett alltför lockande mål för asylsökande. Men det har man ju då alltså från regeringshåll försökt åtgärda, genom att sänka det utkomststöd som asylsökandena får.
Det verkar som om Stubb och resten i samlingspartiet och alltför många andra faktiskt skulle föreställa sig att de som kommer hit och söker asyl först sitter där hemma i lugn och ro och kalkylerar vart det bäst lönar sig att ta vägen med tanke på socialskydd och annat innan de ger sig iväg. Inte en tanke verkar ägnas åt de förhållanden som får folk att ge sig iväg från sina hemtrakter på vinst och förlust.
Samma logik - att obehöriga av lättja och girighet försöker få åt sig förmåner de egentligen inte borde vara berättigade till - använde sig Samlingspartiet av när det gällde arbetslösa och socialskyddet i samband med förra laman på 1990-talet. Man lyckades då få det lägsta socialskyddet sänkt (med tyvärr så gott som alla andra partiers benägna bistånd), i stället för att faktiskt stöda sysselsättningen, och lade därmed grunden till det stora fattigdomsproblem vi har i Finland i dag.
Och fakta tycks tillmätas lika liten betydelse nu som då. I samma tider som regeringen kom med sitt förslag om att sänka utkomststödet för asylsökande, offentliggjorde inrikesministeriet en utredning som visade att det inte fanns något samband mellan antalet asylsökande i ett land och nivån på det socialskydd som de där beviljas. Men ska det sänkas, så ska det sänkas, vad det sedan än innebär för dem som det drabbar.
Och så är det förstås behändigt för dem som har makten och härligheten att infödda och invandrade fattiga slåss mot varandra i stället för att se att de har gemensamma intressen och på allvar ifrågasätta makthavarnas fasoner...
måndag 15 mars 2010
Pientä toivoa on...
Tämän illan kapunginhallituksen kokouksen esityslistalla oli kaksi asiaa, johon erityisesti halusin vaikuttaa. Toinen oli kaupungin vuokratalojen kohtalo ja toinen aloite sosiaalisesta luototuksesta.
Esittely vuokrataloasiassa perustui perusturvalautakunnan lausuntoon. Ja perusturvalautakuntahan otti vahvasti kantaa sen puolesta, että vuokra-asuntomme myydään Kunta-asunnoille, niinkuin olen aikaisemmin tässä blogissa tuonut esille. Olen sen jälkeen yrittänyt joitakin kertoja eri yhteyksissä keskustella asiasta muiden puolueiden kunnallispoliitikkojen kanssa, mutta ei ole juurikaan löytynyt keskusteluvalmiutta, tai edes halua kuunnella.
Sen takia pelkäsin etukäteen, että myynti Kunta-asunnoille yritetään runnata läpi väkisin "ainoana vaihtoehtona". Päätösehdotus oli että kaupunginhallitus päättää oikeuttaa kaupunginjohtajan ja kaupunginkamreerin neuvottelemaan Hangon Vuokratalot Oy:n luovttamisesta Kunta-asunnot Oy:lle.
Jo ryhmäkokouksessa, joka on yhteinen demareiden kanssa, huomasin kuitenkin ilokseni, että sieltäkin löytyy nyt halua etsiä muita ratkaisuja asuntoyhtiön pulmiin kuin sen myyminen. Ja kaupunginhallituksen kokouksessa sitten selvisi, että kaupunginjohtaja halusi valtuudet oikeastaan vain selvittää millä ehdoilla Kunta-asunnot olisi valmis tekemään kaupat. Joten ehkä tästä prosessista sittenkin tulee asiallisempi kuin mitä alussa epäilin...
Ja sitten se sosiaalinen luototus. Kristillisten varavaltuutettu teki viime keväänä aloitteen siitä, että Hanko ottaa käyttöön lain mahdollistaman sosiaalisen luototuksen, ja meidänkin ryhmämme sen allekirjoitti. Olen itsekin joskus sosiaaliasiamiehen selvityksessäni vuosia sitten ehdottanut, että länsiuusmaalaiset kunnat ottavat sen käyttöön, mutta silloin se ei johtanut tulokseen. Nyt laman myötä tarve on kasvanut entisestään.
Perusturvaluatkunta päätyi kuitenkin esittämään, että sosiaalista luototusta ei oteta käyttöön. Sitä perusteltiin lähinnä sillä, että se vaatisi sekä henkilö- että raharesursseja, joita nyt ei ole. Katsottiin myös, että ennaltaehkäisevän toimeentulotuen käyttö voi toimia vaihtoehtona, jota on helpompaa toteuttaa.
Se on totta, että ennaltaehkäisevä toimeentulotuki joissakin tilanteissa ajaa samaa asiaa kuin sosiaalinen luototus - jos kunnat sitä käyttäisivät. Mutta Hanko ei ole ainoa kunta, joka on ollut laiska käyttämään ennaltaehkäisevää toimeentulotukea. Ja vaikka sitä käyttääkin ahkerammin, se ei kuitenkaan millään voi täysin korvata sosiaalista luototusta; toimeentulotuen summat ovat väkisinkin pienempiä kuin ne, mitä voi lainana myöntää.
Olin päätynyt ehdottamaan, että Hanko selvittää mahdollisuuksia yhdessä muiden länsiuusmaalaisten kuntien kanssa ottaa sosiaalinen luototus käyttöön. Sain kannatusta, ja odotin äänestystä. Mutta kaupunginhallitus päätyikin yksimielisesti ehdotukseeni! Joten asiaa ainakin selvitetään vielä, katsotaan sitten miten päästään eteenpäin.
Esittely vuokrataloasiassa perustui perusturvalautakunnan lausuntoon. Ja perusturvalautakuntahan otti vahvasti kantaa sen puolesta, että vuokra-asuntomme myydään Kunta-asunnoille, niinkuin olen aikaisemmin tässä blogissa tuonut esille. Olen sen jälkeen yrittänyt joitakin kertoja eri yhteyksissä keskustella asiasta muiden puolueiden kunnallispoliitikkojen kanssa, mutta ei ole juurikaan löytynyt keskusteluvalmiutta, tai edes halua kuunnella.
Sen takia pelkäsin etukäteen, että myynti Kunta-asunnoille yritetään runnata läpi väkisin "ainoana vaihtoehtona". Päätösehdotus oli että kaupunginhallitus päättää oikeuttaa kaupunginjohtajan ja kaupunginkamreerin neuvottelemaan Hangon Vuokratalot Oy:n luovttamisesta Kunta-asunnot Oy:lle.
Jo ryhmäkokouksessa, joka on yhteinen demareiden kanssa, huomasin kuitenkin ilokseni, että sieltäkin löytyy nyt halua etsiä muita ratkaisuja asuntoyhtiön pulmiin kuin sen myyminen. Ja kaupunginhallituksen kokouksessa sitten selvisi, että kaupunginjohtaja halusi valtuudet oikeastaan vain selvittää millä ehdoilla Kunta-asunnot olisi valmis tekemään kaupat. Joten ehkä tästä prosessista sittenkin tulee asiallisempi kuin mitä alussa epäilin...
Ja sitten se sosiaalinen luototus. Kristillisten varavaltuutettu teki viime keväänä aloitteen siitä, että Hanko ottaa käyttöön lain mahdollistaman sosiaalisen luototuksen, ja meidänkin ryhmämme sen allekirjoitti. Olen itsekin joskus sosiaaliasiamiehen selvityksessäni vuosia sitten ehdottanut, että länsiuusmaalaiset kunnat ottavat sen käyttöön, mutta silloin se ei johtanut tulokseen. Nyt laman myötä tarve on kasvanut entisestään.
Perusturvaluatkunta päätyi kuitenkin esittämään, että sosiaalista luototusta ei oteta käyttöön. Sitä perusteltiin lähinnä sillä, että se vaatisi sekä henkilö- että raharesursseja, joita nyt ei ole. Katsottiin myös, että ennaltaehkäisevän toimeentulotuen käyttö voi toimia vaihtoehtona, jota on helpompaa toteuttaa.
Se on totta, että ennaltaehkäisevä toimeentulotuki joissakin tilanteissa ajaa samaa asiaa kuin sosiaalinen luototus - jos kunnat sitä käyttäisivät. Mutta Hanko ei ole ainoa kunta, joka on ollut laiska käyttämään ennaltaehkäisevää toimeentulotukea. Ja vaikka sitä käyttääkin ahkerammin, se ei kuitenkaan millään voi täysin korvata sosiaalista luototusta; toimeentulotuen summat ovat väkisinkin pienempiä kuin ne, mitä voi lainana myöntää.
Olin päätynyt ehdottamaan, että Hanko selvittää mahdollisuuksia yhdessä muiden länsiuusmaalaisten kuntien kanssa ottaa sosiaalinen luototus käyttöön. Sain kannatusta, ja odotin äänestystä. Mutta kaupunginhallitus päätyikin yksimielisesti ehdotukseeni! Joten asiaa ainakin selvitetään vielä, katsotaan sitten miten päästään eteenpäin.
onsdag 10 mars 2010
Invandrarprogram och föreningsutrymmen
I dag har det för min del varit möten som gällt. Först partistyrelsen i Helsingfors hela dagen och sen fullmäktige på kvällen.
Att partistyrelsens möte var längre än vanligt hade delvis med förberedelserna för sommarens partikongress att göra. Men den fråga som vi ägnade mest tid var nog det invandrarpolitiska program som vi i Vänsterförbundet äntligen håller på att få till. Det är litet i elfte timmen, när invandrarfientligheten gör sig bred i alltför många sammanhang, men bättre sent än aldrig!
Och det var ett bra programförslag som arbetsgruppen under Merja Kyllönens ledning tagit fram. Utgångspunkten är naturligtvis jämlikhetstanken, som är det centrala i allt vänstertänkande. Alla mänskor är lika värda, och det gäller också invandrare. Förutom språkundervisning, utbildning och annat som självklar förväntas ingå i ett sånt här program ägnas också den grå ekonomin ett avsnitt. Den grå ekonomin är ett enormt problem i dagens samhälle, och det är ofta utländsk arbetskraft som utnyttjas.
Programmet får sin slutliga utformning på partifullmäktiges möte i slutet av mars. I det här skedet handlar det om invandrarpolitiken, dvs. hurdan service och hurdana system vi bygger upp för dem som flyttar till Finland av olika orsaker. Senare kommer det att bli också ett invandringspolitiskt program, som handlar om vem som får komma till Finland och på vilka villkor.
Kvällens fullmäktigemöte var av det kortare slaget, vilket ju passade mej bra, efter allt sittande på dagen. Den fråga som väckte diskussion var en motion om tillsättande av en arbetsgrupp för utredning av föreningarnas utrymmesbehov.
Tanken har ju redan ett bra tag varit att staden kan sälja en del av sina många hus som inte är i effektiv användning, dels för att få inkomster av försäljningen, dels för att slippa utgifter för uppvärming och underhåll. Försäljningstanken steg fram med ny kraft under fjolåret, då stadens ekonomi gick i botten.
I flera av de tilltänkta försäljningsobjekten har i alla fall olika lokala föreningar och grupper haft sin verksamhet förlagd, och det är ju inte mer än rimligt att man ser till att de här verksamheterna har tillgång till andra utrymmen och fortsatta verksamhetsmöjligheter innan husen säljs. Och för att resultatet ska bli bra, borde man ju se över de olika föreningarnas behov på en gång i stället för att ta till en nödlösning i gången. Viktigt är också att beakta, att alla föreningar inte har råd att betala dyra hyror.
Det här har vi speciellt inom Vänsterförbundet försökt föra fram i olika sammanhang, men tyvärr med klent resultat. Men i kväll kom vi i alla fall ett steg framåt. Den aktuella motionen med Johannes Runeberg som första undertecknare blev remitterad för ny beredning i stället för att förklaras slutbehandlad.
Fullmäktiges hälsningar till stadsstyrelsen gick ut på att man förutsätter en ordentlig utredning av föreningarnas utrymmesbehov, om det sen görs av en arbetsgrupp eller av en tjänsteinnehavare, och att den tilltänkta lösningen presenteras för fullmäktige då man återkommer med motionen. Omröstningen blev jämn: 18 - 16. Men det räckte!
Att partistyrelsens möte var längre än vanligt hade delvis med förberedelserna för sommarens partikongress att göra. Men den fråga som vi ägnade mest tid var nog det invandrarpolitiska program som vi i Vänsterförbundet äntligen håller på att få till. Det är litet i elfte timmen, när invandrarfientligheten gör sig bred i alltför många sammanhang, men bättre sent än aldrig!
Och det var ett bra programförslag som arbetsgruppen under Merja Kyllönens ledning tagit fram. Utgångspunkten är naturligtvis jämlikhetstanken, som är det centrala i allt vänstertänkande. Alla mänskor är lika värda, och det gäller också invandrare. Förutom språkundervisning, utbildning och annat som självklar förväntas ingå i ett sånt här program ägnas också den grå ekonomin ett avsnitt. Den grå ekonomin är ett enormt problem i dagens samhälle, och det är ofta utländsk arbetskraft som utnyttjas.
Programmet får sin slutliga utformning på partifullmäktiges möte i slutet av mars. I det här skedet handlar det om invandrarpolitiken, dvs. hurdan service och hurdana system vi bygger upp för dem som flyttar till Finland av olika orsaker. Senare kommer det att bli också ett invandringspolitiskt program, som handlar om vem som får komma till Finland och på vilka villkor.
Kvällens fullmäktigemöte var av det kortare slaget, vilket ju passade mej bra, efter allt sittande på dagen. Den fråga som väckte diskussion var en motion om tillsättande av en arbetsgrupp för utredning av föreningarnas utrymmesbehov.
Tanken har ju redan ett bra tag varit att staden kan sälja en del av sina många hus som inte är i effektiv användning, dels för att få inkomster av försäljningen, dels för att slippa utgifter för uppvärming och underhåll. Försäljningstanken steg fram med ny kraft under fjolåret, då stadens ekonomi gick i botten.
I flera av de tilltänkta försäljningsobjekten har i alla fall olika lokala föreningar och grupper haft sin verksamhet förlagd, och det är ju inte mer än rimligt att man ser till att de här verksamheterna har tillgång till andra utrymmen och fortsatta verksamhetsmöjligheter innan husen säljs. Och för att resultatet ska bli bra, borde man ju se över de olika föreningarnas behov på en gång i stället för att ta till en nödlösning i gången. Viktigt är också att beakta, att alla föreningar inte har råd att betala dyra hyror.
Det här har vi speciellt inom Vänsterförbundet försökt föra fram i olika sammanhang, men tyvärr med klent resultat. Men i kväll kom vi i alla fall ett steg framåt. Den aktuella motionen med Johannes Runeberg som första undertecknare blev remitterad för ny beredning i stället för att förklaras slutbehandlad.
Fullmäktiges hälsningar till stadsstyrelsen gick ut på att man förutsätter en ordentlig utredning av föreningarnas utrymmesbehov, om det sen görs av en arbetsgrupp eller av en tjänsteinnehavare, och att den tilltänkta lösningen presenteras för fullmäktige då man återkommer med motionen. Omröstningen blev jämn: 18 - 16. Men det räckte!
måndag 22 februari 2010
Pienituloisia elatusvelvollisia kyykytetään
Tänään Hesarissa oli yleisön osaston kirjoitukseni elatusvelvollisten kyykyttämisestä:
"Kun elatustuki viime keväänä siirrettiin Kelaan, lainsäädäntöä piti tietysti muuttaa. Sanottiin, että kyseessä ovat tuen siirtoon liittyvät teknisiset muutokset. Hämmästykseni oli suuri, kun huomasin, että lain saattaminen "Kela-kuntoon" sittenkin oli tuonut mukaansa sisällöllisiä muutoksia, joilla voi olla pitkälle meneviä seurauksia.
Kysymys on elatusvelvollisen maksukyvyttömyyden määrittelemisestä. Niin aikaisemmassa kuin nykyisessäkin laissa on säädetty, että takautumissaatava on jätettävä perimättä siltä osin kuin elatusavun maksamatta jättäminen on johtunut elatusvelvollisen maksukyvyttömyydestä.
Siinä missä aikaisempi laki jätti kunnan sosiaalilautakunnan harkintaan, voitiinko elatusvelvollista pitää maksukyvyttömänä, nykyinen laki on kovin kaavamainen ja tyly. Sen mukaan "elatusvelvollista pidetään maksukyvyttömänä, jos hänen tulonsa ovat työkyvyttömyydestä, työttömyydestä tai muusta elatusvelvollisesta riippumattomasta syystä elatusavun maksamisen laiminlyönnin ajankohtana olleet enintän 1000 euroa kuukaudessa. Tulorajaa korotetaan 250 eurolla jokaista elatusvelvollisen huollettavan olevaa alle 18-vuotiasta lasta kohti lukuun ottamatta lasta, jolle elatustuki on myönnetty."
Siis 1000 euroa! Sillä pitää siis pystyä maksamaan vuokran (pääkaupunkiseudullakin), lasten tapaamiskulut ja kaikki muut jokapäiväiset menot ja vielä elatusapua!
Tämä tietysti helpottaa Kelan laskelmien tekoa, mutta elatusvelvollisten laskutehtävästä se kyllä yleensä tekee mahdottoman."
Kyllä me elämme julmaa aikaa, kun tuollainenkin lakipykälä hyväksytään ilman sen kummempaa keskustelua!
Koska laki on suhteellisen uusi - se ei ole vuottakaan vielä ollut voimassa - kovin moni elatusvelvollinen ei varmaan vielä ole kerinnyt päätään siihen lyömään. Takautumissaatavan perimättä jättämistä on nimittäin aikaisemmin yleensä haettu vuodeksi kerrallaan. Mutta näinä työttömyyden aikoina moni elatusvelvollinen tulee pian joutumaan kohtuuttomaan tilanteeseen, ellei tuota lainkohtaa muuteta.
"Kun elatustuki viime keväänä siirrettiin Kelaan, lainsäädäntöä piti tietysti muuttaa. Sanottiin, että kyseessä ovat tuen siirtoon liittyvät teknisiset muutokset. Hämmästykseni oli suuri, kun huomasin, että lain saattaminen "Kela-kuntoon" sittenkin oli tuonut mukaansa sisällöllisiä muutoksia, joilla voi olla pitkälle meneviä seurauksia.
Kysymys on elatusvelvollisen maksukyvyttömyyden määrittelemisestä. Niin aikaisemmassa kuin nykyisessäkin laissa on säädetty, että takautumissaatava on jätettävä perimättä siltä osin kuin elatusavun maksamatta jättäminen on johtunut elatusvelvollisen maksukyvyttömyydestä.
Siinä missä aikaisempi laki jätti kunnan sosiaalilautakunnan harkintaan, voitiinko elatusvelvollista pitää maksukyvyttömänä, nykyinen laki on kovin kaavamainen ja tyly. Sen mukaan "elatusvelvollista pidetään maksukyvyttömänä, jos hänen tulonsa ovat työkyvyttömyydestä, työttömyydestä tai muusta elatusvelvollisesta riippumattomasta syystä elatusavun maksamisen laiminlyönnin ajankohtana olleet enintän 1000 euroa kuukaudessa. Tulorajaa korotetaan 250 eurolla jokaista elatusvelvollisen huollettavan olevaa alle 18-vuotiasta lasta kohti lukuun ottamatta lasta, jolle elatustuki on myönnetty."
Siis 1000 euroa! Sillä pitää siis pystyä maksamaan vuokran (pääkaupunkiseudullakin), lasten tapaamiskulut ja kaikki muut jokapäiväiset menot ja vielä elatusapua!
Tämä tietysti helpottaa Kelan laskelmien tekoa, mutta elatusvelvollisten laskutehtävästä se kyllä yleensä tekee mahdottoman."
Kyllä me elämme julmaa aikaa, kun tuollainenkin lakipykälä hyväksytään ilman sen kummempaa keskustelua!
Koska laki on suhteellisen uusi - se ei ole vuottakaan vielä ollut voimassa - kovin moni elatusvelvollinen ei varmaan vielä ole kerinnyt päätään siihen lyömään. Takautumissaatavan perimättä jättämistä on nimittäin aikaisemmin yleensä haettu vuodeksi kerrallaan. Mutta näinä työttömyyden aikoina moni elatusvelvollinen tulee pian joutumaan kohtuuttomaan tilanteeseen, ellei tuota lainkohtaa muuteta.
söndag 14 februari 2010
Hyresgästerna kan man strunta i?
Under veckan som gick tog grundtrygghetsnämnden i Hangö ställning till framtiden för stadens hyreshus. Av de tre alternativ som husbolaget lagt fram för stadsstyrelsen stannade nämnden för att bolagets alla fastigheter skulle säljas till Kommunbostäder. Av de övriga alternativen avfärdades förslaget om att fem av de bästa husen skulle säljas som dumt (vilket det ju var), medan förslaget att staden skulle föra in mera pengar i bolaget ansågs vara orealistiskt. Håller man sig till de givna alternativen återstår altså Kommunbostäder.
Det som gjorde mej både förvånad och förargad, upprörd och sorgsen, var att grundtrygghetsnämnden i sitt utlåtande inte ens på minsta lilla sätt berörde vad försäljningen av bostäderna skulle innebära för hyresgästerna. Och det ska föreställa grundtrygghetsnämnd! Vilken annan grupp i samhället skulle man behandla på samma sätt?
Jag vet att vår representant i nämnden nog försökte föra fram hyresgästernas perspektiv, men eftersom ingen annan visade något som helst intresse för saken, så avstod hon från vidare förslag.
Själv har jag i jobbet fått höra mycket negativt om Kommunbostäder från såväl hyresgäster som socialarbetare i kommuner som överlåtit sina hyreshus till den hungrigt expanderande firman. När jag märkte att man försöker få Kommunbostäder också till Hangö, kontaktade jag mänskor som hade erfarenhet av bolaget på olika håll i landet; hyresgäster, anställda inom social- och hälsovården, förtroendevalda. Ingen gav kommunbostäder något gott betyg.
Hyrorna är höga och hyresindrivningen oskäligt sträng. Hyran ska betalas den andra i månaden, och klarar man inte det, går saken vidare till Intrum Justitia redan den 15. För något år sedan tog man visserligen i bruk en möjlighet för hyresgästerna att flytta fram hyresbetalningsdagen, ifall till exempel pensionen utbetalas senare i månaden. Tyvärr gjordes också den här möjligheten till en så invecklad och rigid tillställning, att den inte blev en riktig hjälp för dem med små inkomster och kanske också varierande utbetalningsdagar (som till exempel arbetslöshetsdagpengen, som inte kommer regelbundet på ett visst datum varje månad utan varierar av många olika orsaker). Och desutom ska det betalas förseningsränta för tiden mellan den den andra och den framflyttade betalningsdagen!
För den som vill finns de här direktiven att läsa på Kommunbostäders hemsida www.kunta-asunnot.fi . Sidan är enspråkigt finsk, men direktiven om hyresbetalning finns faktiskt på svenska också på hemsidan. Men i övrigt är framtoningen mycket finsk, och på hyresreskontran som finns i Rovaniemi håller man sig inte med någon svensk service.
Kommunbostäder använder sig naturligtvis av hyresgarantier, och storleken lär variera beroende hur lockande eller motbjudande som hyresgäst den presumtiva bostadssökanden ter sig. På flera håll hade man upplevt att hyresgarantierna missbrukas av bolaget. Det kan exempelvis gå till så att när en hyresgäst som hör till dem som har svårt att stå på sej i sammanhanget står i beråd att flytta in i en bostad i dåligt skick, så heter det att det inte finns pengar till reparationer. När så den här hyresgästen flyttar ut, tas sedan hyresgarantin i bruk för att reparera bostaden. Eftersom ingen regelrätt inspektion av bostaden gjorts före inflyttningen, och det inte finns några papper på i hurdant skick den då befann sig, så kan hyresgästen inte bevisa nånting....
Men all den här informationen om hur det funkar i praktiken och allt missnöje, det syns och hörs inte i offentligheten. Det är symptomatiskt, att näs Västis skrev om Kommunbostäder häromveckan, så hade man nog intervjuat stadskamrererna, men inte hyresgästerna. Det kommunalekonomiska perspektivet blir det förhärskande, och ur det perspektivet är det säkert bekvämt och bra att bli av med de problematiska bostäderna. Men stadens hyresbostäder finns väl i alla fall till för att trygga tillgång till bostad och skapliga boendeförhållanden för alla kommuninvånare, också för dem som av olika orsaker inte hänger med i marknadssvängarna. Eller?
Så om man som enda lösning på det lokala hyrehusbolagets dilemma ser en överlåtelse av hela rasket åt Kommunbostäder, så borde man väl åtminstone försöka förhandla fram skapliga villkor också med tanke hyresgästerna! Jag inbillar mej inte att det är lätt, men om ingen kommun någonsin försöker så blir det ju definitivt aldrig någon ändring!
Sista ordet är tack och lov ännu inte sagt i den här affären. Ärendet har inte överhuvudtaget behandlats i stadsstyrelsen. Nu gäller det att jobba hårt och bra för att få till stånd en så vettig lösning som möjligt!
Det som gjorde mej både förvånad och förargad, upprörd och sorgsen, var att grundtrygghetsnämnden i sitt utlåtande inte ens på minsta lilla sätt berörde vad försäljningen av bostäderna skulle innebära för hyresgästerna. Och det ska föreställa grundtrygghetsnämnd! Vilken annan grupp i samhället skulle man behandla på samma sätt?
Jag vet att vår representant i nämnden nog försökte föra fram hyresgästernas perspektiv, men eftersom ingen annan visade något som helst intresse för saken, så avstod hon från vidare förslag.
Själv har jag i jobbet fått höra mycket negativt om Kommunbostäder från såväl hyresgäster som socialarbetare i kommuner som överlåtit sina hyreshus till den hungrigt expanderande firman. När jag märkte att man försöker få Kommunbostäder också till Hangö, kontaktade jag mänskor som hade erfarenhet av bolaget på olika håll i landet; hyresgäster, anställda inom social- och hälsovården, förtroendevalda. Ingen gav kommunbostäder något gott betyg.
Hyrorna är höga och hyresindrivningen oskäligt sträng. Hyran ska betalas den andra i månaden, och klarar man inte det, går saken vidare till Intrum Justitia redan den 15. För något år sedan tog man visserligen i bruk en möjlighet för hyresgästerna att flytta fram hyresbetalningsdagen, ifall till exempel pensionen utbetalas senare i månaden. Tyvärr gjordes också den här möjligheten till en så invecklad och rigid tillställning, att den inte blev en riktig hjälp för dem med små inkomster och kanske också varierande utbetalningsdagar (som till exempel arbetslöshetsdagpengen, som inte kommer regelbundet på ett visst datum varje månad utan varierar av många olika orsaker). Och desutom ska det betalas förseningsränta för tiden mellan den den andra och den framflyttade betalningsdagen!
För den som vill finns de här direktiven att läsa på Kommunbostäders hemsida www.kunta-asunnot.fi . Sidan är enspråkigt finsk, men direktiven om hyresbetalning finns faktiskt på svenska också på hemsidan. Men i övrigt är framtoningen mycket finsk, och på hyresreskontran som finns i Rovaniemi håller man sig inte med någon svensk service.
Kommunbostäder använder sig naturligtvis av hyresgarantier, och storleken lär variera beroende hur lockande eller motbjudande som hyresgäst den presumtiva bostadssökanden ter sig. På flera håll hade man upplevt att hyresgarantierna missbrukas av bolaget. Det kan exempelvis gå till så att när en hyresgäst som hör till dem som har svårt att stå på sej i sammanhanget står i beråd att flytta in i en bostad i dåligt skick, så heter det att det inte finns pengar till reparationer. När så den här hyresgästen flyttar ut, tas sedan hyresgarantin i bruk för att reparera bostaden. Eftersom ingen regelrätt inspektion av bostaden gjorts före inflyttningen, och det inte finns några papper på i hurdant skick den då befann sig, så kan hyresgästen inte bevisa nånting....
Men all den här informationen om hur det funkar i praktiken och allt missnöje, det syns och hörs inte i offentligheten. Det är symptomatiskt, att näs Västis skrev om Kommunbostäder häromveckan, så hade man nog intervjuat stadskamrererna, men inte hyresgästerna. Det kommunalekonomiska perspektivet blir det förhärskande, och ur det perspektivet är det säkert bekvämt och bra att bli av med de problematiska bostäderna. Men stadens hyresbostäder finns väl i alla fall till för att trygga tillgång till bostad och skapliga boendeförhållanden för alla kommuninvånare, också för dem som av olika orsaker inte hänger med i marknadssvängarna. Eller?
Så om man som enda lösning på det lokala hyrehusbolagets dilemma ser en överlåtelse av hela rasket åt Kommunbostäder, så borde man väl åtminstone försöka förhandla fram skapliga villkor också med tanke hyresgästerna! Jag inbillar mej inte att det är lätt, men om ingen kommun någonsin försöker så blir det ju definitivt aldrig någon ändring!
Sista ordet är tack och lov ännu inte sagt i den här affären. Ärendet har inte överhuvudtaget behandlats i stadsstyrelsen. Nu gäller det att jobba hårt och bra för att få till stånd en så vettig lösning som möjligt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
