Om VNS och HNS

Under veckosluten har jag ofta möjlighet och behov att reda upp papper och tankar i anslutning till den gångna veckans mötesrunda och förbereda mig för följande.

I fredags var det sjukhus för hela slanten; seminarium för VNS-ledningen hela dagen och sedan ännu ett informations- och diskussionstillfälle ordnat av VNKS-Gillet på kvällen, om samarbetet mellan VNS-barnläkarna och bashälsovården. I morgonkväll sätts fokus direkt på slantarna, då har stadsstyrelsen aftonskola om nästa års budget. Och verkligheten i republiken har ju tyvärr blivit sådan att det nästan inte går att tala om det ena (sjukvård) utan att komma in på det andra (pengar).

HNS-vd:n Aki Lindén var med på fredagens seminarium under förmiddagen, han höll också inledningsanförandet. För mig var det första gången jag såg och hörde honom live. Det jag såg och hörde gjorde utan vidare ett gott intryck, han verkar vara en vettig person och inställd på dialog och inte någon som sitter på sina höga hästar.

Men i ett läge när relationen mellan HNS och Västra Nyland efter BB-beslutet kommit att präglas av något som kan karaktäriseras som ömsesidig misstro, krävs det nog hårt arbete av alla inblandade för att få till stånd en äkta dialog.

Nu är det psykiatrin som är på tapeten. När Grigori Joffe, chef för den psykiatriska resultatenheten vid HNS, hade sitt inlägg, hettade det till märkbart i salen.

I och för sig håller väl alla med om att det inom psykiatrin gäller att gå in för en verklig satsning på den öppna vården och en minimering av sjukhusvården, som också den ska finnas nära patienten. Det här är i patienternas intresse, och det är ju det som ska avgöra. För Ekåsens del tillkommer i alla fall en del extra byråkratiska krumelurer i och med den tilltänkta flyttningen av Esbos långvårdspatienter från Ekåsen till Mariefors.

Det skulle gå lättare att förstå om Esbo skulle ta hem sina patienter till Esbo, i stället för att flytta dem till ett annat ställe som är lika eller mera borta från Esbo än Ekåsen. Men Esbo tycks ha sin ståndpunkt klar, och jag har också fått intrycket av att nischandet av Mariefors till ett sjukhus som ansvarar för tung psykiatri och rehablitering är något som pågått en längre tid. Det här är min första period i sjukhusnämnden, så jag har inte följt med de här frågorna på närmare håll så länge, men jag undrar så smått om det kunde sett annorlunda ut, ifall Ekåsen i ett tidigare skede uttryckt intresse för till exempel rättspsykiatrin.

Som det nu är ser jag inga realistiska möjligheter att få ändring i de nuvarande HNS-planerna. Det som det gäller är nu att få till stånd en vettig plan för förverkligandet, och inte minst en tidtabell som är realistisk och mänsklig också med tanke på personalen.

Och här i det sammanhanget vill jag lyfta fram planeringen av den öppenvård vi ska ha här i regionen. För att möjliggöra en minskning av sjukhusvården, så måste det göras både kvantitativa och kvalitativa satsningar på öppenvården. Och jag tänker mig att en del av sjukhuspersonalen verkligen kommer att behövas här. Så med tanke på helheten tror jag faktiskt det är viktigare att börja planera den framtida öppna vården än att börja planera en nybyggnad för den krympta sjukhusvården här i regionen.

När det gäller den psykiatriska öppna vården får man inte heller glömma att socialsektorns medverkan är livsviktig. Många av de psykiatriska patienterna är fattiga med inkomster som är så små, att det ter sig tämligen omöjligt också för friska och raska att klara sej på dem, i synnerhet längre tider. Sånt sliter på hälsan. Bostadförhållandena lämnar också många gånger mycket övrigt att önska.

I fråga om VNS i övrigt uttalade sig Aki Lindén mycket bestämt: sjukhuset ska vara kvar och verksamheten ska vara ungefär sådan som den är i dag.