onsdag 12 december 2018

Ryhmäpuheenvuro Hangon kaupungin talousarviosta 11.12.18


Vid fullmäktiges budgetmöte i går höll jag Vänsterns gruppanförande. För ovanlighetens skull höll jag det enbart på finska. Här kommer det:

Talousarviokäsittelyssä oli tänä vuonna vähän erikoisia liikkeitä. Talousarvio-ohjeiden mukaan laaditussa budjetissa oli kerta kaikkiaan liikaa menoja tuloihin nähden, joten lautakuntia pyydettiin tekemään uudet esitykset tämän vuoden menotason pohjalta.

Tästä sektorit selvisivät sinänsä ihaltavalla tavalla. Huolta jää kuitenkin budjetin realistisuudesta. Tämä koskee varsinkin vanhustenhuoltoa. Budjettikirjasta ilmenee, että siitä huolimatta että vanhusten määrä kasvaa, tarkoitus on vähentää sekä tehostetun palveluasumisen paikkoja että kotihoidon asiakasmääriä.

Hangossa ei ole aikaisemmin laihdutettu prosenttimääriä valtakunnallisten ohjeiden mukaisesti, minkä verran vanhuksia pitäisi olla missäkin palvelussa; tehostetussa palveluasumisessa ja kotihoidossa. Ehkä juuri sen takia olemme täällä viime vuoteen saakka selvitty ilman jatkuvaa katastrofitilannetta. Kiitos tästä kuuluu tietysti myös kaikille työlleen antautuneille työntekijöille.

Suomessa kuitenkin tunnetusti ja tutkitusti on vähemmän henkilökuntaa vanhustenhuollossa kuin muissa pohjoismaissa. Tämä koskee varsinkin kotihoitoa.
Vasemmiston valtuustoryhmä haluaa korostaa, että talousarviokuri ei saa olla niin pyhä, että vanhuksia sen takia jätetään heitteille, niinkuin voi käydä jos tätä budjettia noudatetaan väkisin.

Emme kuitenkaan tee mitään muutosehdotusta talousarvioon, koska tarve ei ole aivan helposti hahmoteltavissa, mutta edellytämme, että lautakunta palaa asiaan, kun tarvetta on.

Valtion rooli on tärkeää niin vanhustenhuollon kuin koko kuntatalouden suhteen. Valitettavasti nykyisen hallituksen fokus on kuitenkin ollut enemmän veroalennuksissa ja palvelujen yksityistämisessä kuin julkisen sektorin vahvistamisessa.

Valtion rooli on vahva myös mitä tulee työllistämiseen. Valitettavasti siinä suunnassa on nykyään keskitytty antamaan sanktioita työttömille. Olen melko varma siitä, että jos sen sijaan satsattaisiin vaikkapa kunnon perustuloon, se voisi saada monta pientä ihmettä aikaan Hangossakin, kun sanktioiden sijaan lisättäisiin työmarkkinatuella elävien turvallisuutta ja mahdollisuuksia päästä elämässään eteenpäin.

Hangossa joudumme nyt kuitenkin pärjäämään niillä eväilä mitä on. Tämä tarkoittaa sitä, että meidän pitää tehdä kiinteää yhteistyötä yli kaikkien sektorirajojen työttömyyden ja niin sanottujen sakkomaksujen vähentämiseksi.

Muutenkin tarvitsemme hyvää dialogia niin sektoreiden sisällä kuin välillä eikä vähiten viranhaltijajohdon ja luottamushenkilöiden välillä. Parantakaamme sitä!

torsdag 25 oktober 2018

Aurorahemmet


När jag i morse fick besked om att Aurorahemmets styrelse beslutat upphöra med serviceboendeverksamheten vid Aurorahemmet i Hangö kände jag stor sorg, besvikelse och ilska.

Besvikelsen gällde också mej själv och det faktum att jag inte fick till ett bra motförslag vid stadsstyrelsens möte i måndags. Det skulle inte gått igenom, men åtminstone hade jag på det sättet fått min syn på saken dokumenterad i protokollet.

Ärendet i stadsstyrelsen gällde Aurorahemmets ansökan om bidrag för ett projekt, där man i samarbete med staden skulle utveckla Aurorahemmet till en plats för sådana äldre, som inte klarar sig med vanlig hemvård och ändå inte är i behov av plats på ett resurserat serviceboende.

Saken var aktuell redan i fjol. Det bidrag på 80 000 euro, som stadsstyrelsen föreslog för stadsfullmäktige, förvandlades i fullmäktige till ett lån på ett år efter en tämligen jämn omröstning. Det lånet ville man från Auroras sida nu få omvandlat till bidrag eller förlängt. Dessutom anhöll man om att staden för innevarande år skulle ersätta Aurorahemmet med 7050 euro per boende för dem som fått sin vård på Aurora och därmed inte belastat stadens hemvård.

Denna anhållan togs upp till behandling i stadsstyrelsen första gången 1.10. Då var deras styrelseordförande med på mötet och presenterade projektet. Diskussionen efteråt gick i en positiv anda. Stadsdirektören föreslog i alla fall bordläggning, eftersom han ville att vi skulle få höra också vad social- och hälsovårdens och äldreomsorgens ledande tjänsteinnehavare har att säga om saken.

Jag borde kanske ha anat ugglor i mossen redan då. Och varför i all världen kunde de inte vara på plats samtidigt som Auroras representanter?!

Vid måndagens fortsatta behandling hade stadsdirektören ännu inte kommit med något beslutsförslag. Men grundtrygghetsdirektören lade fram sin syn på Aurora-projektet och förhöll sig mycket negativ. Från stadens äldreomsorg har man velat att Aurorahemmet inte har någon som helst personal på natten, utan att de boende som behöver hjälp under natten i stället skulle kunna vända sig till hemvården.

Det är i och för sig inget dåligt förslag. Kruxet är bara den stora krisen inom stadens hemvård med bristande personalresurser mm som följd. På natten har det varit bara en hemvårdare i jobb och antalet ställen att besöka har kunnat överstiga 20. Då är det ju inte särskilt överraskande att man för Aurorahemmets del inte varit beredd att helt slopa sin nattpersonal i nuläget, då en del av de boende faktiskt börjar vara i det skicket att de är i behov av ett resurserat serviceboende.

Det är inget nytt att ledningen inom stadens social- och hälsovård förhåller sig negativt till Aurorahemmet, det nya i måndags var att man meddelade sin beredskap att ta hand om dem som beöver en ny plats att vara på, ifall Aurorahemmet läggs ner. Det meddelades också att största delen av de några som ännu bor kvar på Aurora har ansökt om plats på resurserat serviceboende inom staden och ett par av dem har redan beviljats en plats, även om den ännu inte finns för dem att tillgå i praktiken.

Redan ett bra tag har det varit svårt för Aurorahemmet att få nya boare, det har tyvärr varit en naturlig följd av det osäkra läget i fråga om den fortsatta verksamheten. Nu vid mötet fick jag en stark känsla av att man från stadens sida nu dessutom gått in för att tömma Aurorahemmet.

Diskussionen som följde präglades nu av en helt annan ton än vid det föregående mötet. Inställningen till Aurora var allmänt mycket njuggare. När stadsdirektören äntligen kom med sitt förslag gick det ut på att lånetiden för det i fjol beviljade lånet förlängs med ett år och därtill uttrycktes en önskan om att tillsammans med stiftelsen utveckla verksamheten för att möjliggöra en fortsättning för Aurorahemmet under nya former. Det blev också stadsstyrelsens beslut.

I går kväll möttes alltså styrelsen för Aurorahemmet och beslöt att avsluta verksamheten. Jag har stor förståelse för deras beslut, men är sorgsen över att det gick så här.

Aurorahemmet fick sin början med ett testamente och har i decennier drivits av en icke vinstdrivande stiftelse. Länge var avgifterna så låga, att det inte behövdes någon väldigt stor pension för att klara av dem. Hangö stads socialnämnd beviljade också ett månatligt bidrag. Det var efter omfattande reparationer på huset (installering av hiss mm.) som avgifterna måste höjas rejält, vilket gjorde att en vanlig pension inte längre räckte till för att betala dem.

Stadens understöd till Aurora avslutades år 2016 med motiveringen att det var lagstridigt att understöda en privat aktör. Vad jag förstått är det dock inte lagstridigt att understöda en icke vinstdrivande organisation inom social- och hälsovården, men det bör skötas på ett sätt som gör det möjligt för alla som har sådan verksamhet i kommunen kan ansöka om bidragen. Aurorahemmet fungerade vid den tiden som resurserat serviceboende, och då staden hade en upphandling om det resurserade serviceboendet på kommande, meddelade man sin villighet att delta i upphandlingen. Eftersom såväl deras priser som service var konkurrenskraftiga skulle de haft goda möjligheter att klara sig i konkurrensen. Men staden valde att lägga upp kriterierna så att Aurorahemmet inte kunde delta.

Det här ledde av förståeliga skäl till en mer eller mindre konstant kris för Aurorahemmets del. Staden har kommit med en del krishjälp och fattat beslut om ett samarbetsprojekt mellan staden och Aurorahemmet för att ändra det till ett hemvårdsbaserat serviceboende. Något verkligt samarbete på jämlika premisser verkar det i alla fall inte ha varit fråga om utan snarare diktat från stadens tjänstemäns sida.

Jag tycker det är helt galet att man inte tagit till vara den resurs som Aurorahemmet kunnat vara för äldreomsorgen i Hangö! Mycket verkar vara galet också i fråga om stadens egen äldreomsorg, speciellt hemvården har varit i kris det senaste året. Det kan i och för sig sägas om många kommuner i Finland, där hemvården överlag har mindre resurser än i övriga nordiska länder. Men det gör inte Hangös problem mindre verkliga. Extra problematiskt är att äldreomsorgens ledning tyvärr verkar vara mera en del av problemet än av lösningen.













tisdag 1 maj 2018

1 maj 2018

I år höll jag talet vid 1 maj-uppvaktningen vid de rödas grav i Hangö.

Med tanke på allt regn som utlovats hade jag sett till att hålla talet kort.




Hyvät toverit – bästa kamrater!


Viime vuonna vietimme Suomen 100-vuotisjuhlaa, mottona oli ”yhdessä”.

Tänä vuonna on kulunut 100 vuotta siitä kun Suomess käytiin sisällissotaa.

I bakgrunden fanns djupa sociala klyftor och eländiga förhållanden för torpare och för arbetare såväl på landet som i städerna.

Sota oli julma, eivätkä julmuudet loppuivat edes sodan loppuessa. Suurin osa sodan uhreista kuoli punaisille pystytetyillä vankileireillä, joista moni oli keskitysleirin kaltainen, esim. Tammisaaressa sijaitseva leiri.

Historien skrivs alltid av segraren, också i fråga om vårt inbördeskrig. Först efter flera decennier vidgades bilden, början kom väl med Väinö Linnas romaner.

Viime vuosien aikana on tutkittu aika lailla punavankien oloja ja kohtaloita. Tulokset kertovat epäinhimillisistä oloista ja saavat useimmat meistä ajattelemaan, että tällaista ei saa koskaan enää tapahtua.

Även om det är bra och nödvändigt att se bakåt, så räcker det inte. För att detta inte ska hända igen måste vi se till att de sociala klyftorna mellan mänskor i det här landet inte växer sig för stora. Att vi kan vara tillsammans på riktigt, inte bara när det är jubileumsår.

Nykyinen hallituksemme on kuitenkin valitettavasti ryhtynyt politiikkaan, joka pelottavalla tavalla lisäävät taloudellisia ja sosiaalisia eroja.

Joitakin ihmisryhmiä on myös aikaisempaa selvemmin alettu pitää vähempiarvoisina ihmisinä.

Se koskee esim. työttömiä, jotka erilaisten ”aktiivimallien” myötä nyt pannaan kohtuuttomiin tilanteisiin, koska heitä pidetään laiskoina.

Det gäller till exempel arbetslösa, som nu genom olika ”aktivmodeller” försätts i oskäliga situationer, utifrån föreställningen att de är lata.

Det gäller asylsökande, som söker sig till vårt land för att undkomma fasor som de vi hade här för 100 år sedan, men som snabbt avfärdas som bekvämlighetssökande.

Det gäller på något sätt också åldringar. Deras värde hyllas visserligen ännu i festtalen, men praktiken visar att huvudsaken i fråga om omsorgen om dem är att den är billig, inte att den är bra.

Turvataksemme se, että voimme täällä Suomessa toimia yhdessä demokraattisella tavalla on ihan välttämätöntä pitää huolta siitä, että resurssit jaetaan tasaisemmin kuin tänä päivänä. Se koskee varsinkin työn ja tulojen jakamista.

För att trygga det att vi i Finland kan fungera tillsammans på ett demokratiskt vis, är det absolut nödvändigt att se till att resurserna fördelas jämnare än i dag. Det gäller speciellt fördelningen av arbetet och inkomsterna.

Tässä asiassa nimenomaan koko vasemmistoliikkeen on oltava aloitteellinen, luova ja aikaansaava. Se on myös paras tapa kunnioittaa luokkasodan uhrien muistoa.

I de hr frågorna är det uttryckligen Vänsterrörelsen i sin helhet som måste vara initiativrik och kreativ och få saker till stånd. Det är också bästa sättet att hedra minnet av offren för klasskriget.

söndag 25 mars 2018

Puheenvuoroni puoluevaltuustossa 24.3.2018

Bästa kamrater,

sattuneista syistä minulla on nyt tarvetta pysähtyä ja katsoa ajassa taaksepäin. Olen 16 vuotta toiminut sosiaali- ja myös potilasasiamiehenä joissakin kunnissa ja sitä ennen pitkään sosiaalityöntekijänä eri paikoissa.

1980-luvulla sosiaali- ja muuta lainsäädäntöä kehitettiin niin, että elämä voisi olla kaikille parempaa.

Sosiaalilainsäädäntöä ei sinänsä ole heikennetty, mutta soveltamisessa on selvä ero; lainsäädännön ja käytännön väliin on tullut nykyajan kamreerimainen ote, pitää "säästää". Voi vaatia työntekijältä suurta rohkeutta pitää kiinni siitä, mitä ammattietiikka vaatisi.

Sosiaaliturvan ja työllisyyspolitiikan suhteen logiikka on selvästi muuttunut. Ei ole enää kysymys siitä, miten kaikille voitaisiin turvata työ ja toimeentulo, vaan ongelmaa pidetään ihmisten yksilöllisenä ongelmana ja mietitään sitä, miten nämä holtittomat ja kurittomat työttömät saataisiin kuriin.

Me kansalaiset olemme nykyään kaikkea muuta kuin samanarvoisia.

Kun Juho Saaren ryhmä esitteli työnsä, ymmärsin että Sipilä oli nostanut esille palvelujen merkitystä, kun tuotiin esille ettei rahaa ole uudistuksiin laittaa. Mutta ei palvelujakaan paranneta ilman rahaa.

Ja jotta sosiaalipalvelut voisivat toimia hyvin, muun yhteiskunnan on hoidettava oma osuutensa. Tällä hetkellä yhteiskunta kuitenkin toimii niin, että ihmisiä syrjäytetään kovaa vauhtia. Yksittäisten sosiaalialan työntekijöiden harteille sysätään yhteiskunnallista vastuuta, joka on heille aivan mahdoton tehtävä.

Joten, vaikka perusturvaa ja peruspalveluja pitää parantaa, se ei riitä!

On pakka saada käännettyä koko tämä hullu yhteiskuntakehitys terveellisempään suuntaan.

Omalta osaltani olen ajatellut, että kun nyt olen vähitellen siirtymässä elääkkeelle, ryhdyn tekemään vallankumousta kokopäiväisesti, tässä ei enää riitä mikään osa-aikavallankumous...

måndag 22 januari 2018

Vi behöver en president med värdegaranti



Vi är mitt uppe i ett presidentval och kampanjerna går på högvarv.

Presidentens uppgifter har närmast med utrikes- och säkerhetspolitiken att göra, så det är verkligen viktigt att kolla upp hur de olika presidentkandidaterna anser att den finländska säkerhetspolitiken ska utformas.

Beklagligt ofta inskränks den säkerhetspolitiska diskussionen i det här landet till en fråga om vi ska gå med i Nato eller inte. Och i dag finns en stark tendens att lyfta fram en militär upprustning som garant för freden, om det sedan handlar om Natoanslutning, intensifierat försvarssamarbete inom EU, nyanskaffningar av materiel till försvarsmakten eller allt på en gång.

”Den som önskar fred må bereda sig för krig” lär de romerska krigsherrarna ha sagt för så där tvåtusen år sedan, och citatet lever vidare ännu i dag. Senast jag hörde det var i Yles TV-tent med Merja Kyllönen, som fick sig det till livs, när hon inte snällt ställde upp på det militära upptrappningsscenariet som redaktören målade upp.

Hur det förhöll sig med saken på romartiden har jag svårt att uttala mig om, men i dag gäller det definitivt inte att rusta sig för krig, om man vill ha fred. För att uppnå och upprätthålla fred krävs i ställe ett konsekvent arbete för fred och för sådana förhållanden, som hjälper till att bevara freden.

Det är utifrån det här perspektivet Merja i sin kampanj lyfter fram vikten av att bekämpa klimatförändringen och den växande ojämlikheten mellan mänskor, såväl nationellt i Finland som i ett globalt perspektiv. Klimatkatastrofer, lottlöshet och olidliga förhållanden leder lätt till väpnade konflikter och krig om man inte målmedvetet arbetar för lösningar på fredlig väg.

Jag delar Merjas syn på behovet av ett bredare upplägg i fråga om säkerhetspolitiken. Eftersom hon dessutom under sin tid i politiken, inte minst då hon var trafikminister, visade att hon har mod och kraft att omsätta sina tankar i det praktiska politiska arbetet, så får hon min röst i detta val.


P.S. Förvånansvärt många ur alla politiska läger tycks anse, att Sauli Niinistö skött jobbet så bra att han borde få fortsätta. Också Niinistö har nu försiktigt sagt något om arbete för fred och mot klimatförändringen och kanske till och med något om ökad ojämlikhet i utbildningen. Men mig lurar han inte. Han må nu vara utan partibok i egenskap av president och uppställd av en medborgardelegation, men han har under sin tid i politiken verkat inom Samlingspartiet, som är det parti som systematiskt arbetat för att minska jämlikheten i det finländska samhället.

Det var faktiskt egentligen han som fick mej att bli aktiv i politiken. Som finansminister under 1990-talet föreslog han en självrisk i fråga om boendekostnader i utkomststödet på 20 procent. Han föreslog också, att bibliotekstjänsterna skulle avgiftsbeläggas. Av det blev det inget, och självrisken i utkomststödet blev tack och lov bara sju procent, men det var ju också för mycket. Det här har jag inte glömt, och min röst får han inte!