Solidariteten som drivkraft

Min dator har pajat och går inte att få liv i, fast den var bara tvåochetthalvt år! Sådant kommer aldrig passligt, men speciellt inte nu, när det händer så mycket i politiken och är så mycket som ska kollas och som ska skrivas! Och valkampanjen som ska planeras och skötas!

Jag har kandiderat i riksdagsval förr. Första gången blev jag överraskad över att jag blev tillfrågad, sedan över att jag svarade ja och till sist över att jag märkte att jag faktiskt ville till riksdagen. Den här gången är min kandidatur ingen överraskning, vare sig för mig eller för någon annan.

Och jag vill verkligen fortfarande till riksdagen. Politiken i det här landet behöver en total kursändring, med siktet inställt på ett jämlikare samhälle, inte vidgade klyftor som nu. I det här arbetet vill jag vara med. Med de erfarenheter av såväl kommunal- som rikspolitik som jag skaffat mig under de tolv år som gått sedan min första riksdagsvalskampanj, vågar jag till och med påstå att jag skulle bli en bra riksdagsledamot.

Tom Berglund, (ö)känd kolumnist i Hbl och till vardags professor vid Svenska handelshögskolan, har sina egna kriterier för vem som blir en bra representant i riksdagen. I sin kolumn i torsdags skrev han bl.a.: "Tvärtom skulle det vara oroväckande att ha landets högsta beslutande organ besatt med driftiga personer som ställt upp av andra skäl än att de upplever att de får tillräckligt betalt av oss andra skattebetalare."

De som ställer upp för att få en bra lön bedriver högst antagligen en högerpolitik som är helt i enlighet med herr Berglunds intressen. Men tydligen tror han också på att strävan till ekonomisk vinning som främsta drivkraft är det enda rätta och sunda i sammanhang som sammanhang.

Själv tänker jag ibland, att det vore lika så bra att alla dessa som måste ha orimligt stora löner och bonusar för att sköta sitt jobb och inte försvinna utomlands, faktiskt skulle dra iväg nånstans långt bort. Så skulle vi andra, vi som sätter värde också på annat i livet, få bättre möjlighet att bygga upp ett skapligare samhälle än det vi nu har.

Susanna Alakoski uttryckte det så bra i sin artikel i nyaste Ny Tid (ett fantastiskt nummer med arbetarlitteratur som tema - läs det!), att jag inte kan låta bli att citera henne.

Så här skrev Alakoski: "Ett civiliserat solidariskt samhälle bygger på tanken att man inte måste, utan att man vill dela med sig. Och det är den delen av den solidariska tanken som högern aldrig kan förstå på djupet. Den att man skiter i mer pengar i plånboken om det innebär att vännen, grannen, systern, pappa, mamma också får det litet bättre."