Underbara kvinnor till vänster

Jag har tillbringat veckoslutet i många underbara kvinnors sällskap.

Det handlar förstås om Vänsterkvinnornas 20-årsjubileum. Jubiléet hade kombinerats med deras riksomfattande möte som hålls vart tredje år, och som bland annat väljer styrelse. Det blev ett stort och intressant paket med möte, dagsfest och kvällsfest - och mera möte.

Där fanns kvinnor i alla åldrar och av alla modeller. Där var mycket sak och sakkunskap,och också mycket känsla, kultur och humor. Tarja Halonen hade skickat sin hälsning och en stilig blombukett. Raija Julkunen höll ett tänkvärt tal om hur jämställdheten utvecklats under de senaste decennierna. Och en förkyld Paavo Arhinmäki framförde partiets hälsning och talade för 6+6+6-modellen, innan han gick hem och lade sig under filten.

Kvällsfesten i Kirjas sal bjöd på ett verkligt roligt och högklassigt program med improvisationsteater, sång och musik förutom god mat och dryck och trevligt sällskap. Jag råkade hamna bredvid en kvinna i min ålder som bara för något år sedan blev medveten om att hon från sin pappas sida hade Ålandsrötter (Kökarsrötter för att vara exakt)från ett par generationer tillbaka. Det gav förstås en extra krydda åt vårt annars också givande samtal.

Min insats på själva mötet bestod närmast i förslag till ändring av de utkast till ställningstagande om den fattigdom som alltför många äldre kvinnor och alltför många barn upplever i dagens samhälle. Båda ställningstagandena blev mycket bättre efter ett dygns bearbetning. De kan läsas på finska på "http://www.vasemmistonaiset.fi/ajankohtaista.html"

Det var meningen att mötet också skulle ta ställning till feminismen. Minna Sirnö, som slutar som taleskvinna för Vänsterkvinnorna vid årsskiftet, pekade på det märkliga faktum, att medan var och varannan man i politiken i Sverige kallar sig feminist, så vågar inte ens alla kvinnor göra det i Finland! Ställningstagandet om feminismen blev hänskjutet till styrelsen för bearbetning.

Själv har jag aldrig haft svårt att kalla mej feminist. Om jag inte hade så många andra uppgifter, så skulle jag också gärna gå aktivt med i Vänsterkvinnornas arbete. Men det gälller nog för mej nu att prioritera Landsstyrelsen. Och det finns ju tack och lov så många andra kvinnor som vill och kan ställa upp i Valtikka, som Vänsterkvinnornas styrelse kallas. Saila Ruuth, som sina unga år till trots länge varit aktivt med, valdes enhälligt till ny taleskvinna efter Minna.

En av de bilder från veckoslutet som jag länge kommer att kunna se för min inre syn är när Anna-Liisa Jokinen, veteran i rörelsen, tillsammans med många andra steg upp och dansade under flickbandet the Abilitys oemotståndliga musik på dagsfesten. Den bilden säger mer än många ord om Vänsterkvinnorna.

Ansiosidonnaista päivärahaa saavat eivät ole etuoikeutettuja

Osmo Soininvaara on kirjoittanut uuden kirjan suomalaisesta sosiaaliturvasta ja Sata-komitean työstä. Heikki Hiilamo kirjoitti siitä arvion Hesariin, missä hän ylisti sekä kirjaa että Soinivaaraa taivaisiin.

Jutun otsikoksi oli laitettu "Vasemmisto jakoi kansan kahtia", ja siinä taas kerran tuotiin vahvasti esille, että Sata-komitean epäonnistuminen perusturvan korottamisen suhteen oli ay-liikkeen syytä. Jos ay-liike vain suostuisi purkamaan työttömien perus- ja ansioturvan kytköstä, perusturvaa voitaisiin korottaa ja köyhyysongelma ratkaista...

Hiilamon kirja-arvio sai aikaan keskustelua lehden palstoilla. Kun luin miten ansiosidonnaista päivärahaa saavia työttömiä kuvattiin, jonkinlaisena yhteiskunnan ylempänä kastina, en voinut olla osallistumatta keskusteluun.

Tässä kirjoitukseni, joka julkaistiin eilen:

"Outi Alanko-Kahiluoto (HS Mielipide 12.11.) varoitti suomalaista ay-liikettä pikkuporvarillisesta omaan etuun käpertymisestä ja ihanteellisuuden puutteesta, mutta näytti samalla, miten vihreät ovat käpertyneet kuvitelmiinsa työttömien todellisuudesta.

Ansiosidonnaista työttömyyspäivärahaa saavat eivät todellakaan ole etuoikeutettua kastia. He ovat itse asiassa ainoita työttömiä, joilla on kohtuulliset edellytykset selvitä työttömyydestä ilman taloudellisia ja muita katastrofeja edes sen ajan, jolloin he saavat ansiosidonnaista työttömyysturvaa.

Edellisen laman yhteydessä leikattiin ansiosidonnaisen työttömyysturvan määrää ja sen saavuttaminen ja uusiminen tehtiin entistä vaikeammaksi. Yhä harvempi työtön on sen jälkeen saanut ansioturvaa, ja yhä useampi työmarkkinatukea. Köyhyysongelma on kasvanut kasvamistaan.

Kun SATA-komitea ei saanut aikaan työttömien perusturvan korotusta, sitä perusteltiin taloudellisin argumentein. Selitettiin, että korotus olisi ollut liian kallis, koska perus- ja ansioturvan kytkösta ei voitu purkaa.

Kysymys oli kuitenkin poliittisista syistä, ja niihin myös Alanko-Kahiluoto viittasi. Ansioturvan ainakin suhteellinen heikentäminen tuntuu olevan tärkeämpi tavoite kuin perusturvan korottaminen.

Viime laman aikainen puhe kannustinloukuista, jonka varjolla tehtiin kohtalokkaita sosiaaliturvan leikkauksia, näyttää palaavan, vaikka vielä ei ole edes ehditty toipua viimekertaisesta kannustinloukkujen purkamisesta.

On totta, että sosiaaliturvaa pitää kehittä joustavammaksi niin, että esimerkiksi tilapäisen työn vastaanottaminen helpottuu. Tätä ei kuitenkaan tarvitse tehdä niin, että epävarmassa ja heikossa asemassa elävien ihmisten tilannetta heikennetään entisestään."

Det blev ingen social kredit

Bland alla de ärenden som fanns på stadsfullmäktiges lista i veckan har jag behov av att lyfta fram ett.

Det handlar om den motion om social kredit som kristligas Kari Leino gjorde våren 2009 och som nu varit på en extra utlåtanderunda, innan den kom till fullmäktige.

Då grundtrygghetsnämnden konstaterat att ibruktagandet av social kreditgivning i Hangö kräver mera resurser än man nu har tillgång till, föreslog jag i stadsstyrelsen att man skulle undersöka möjligheterna att ordna verksamheten på regional bas. Den gången lyckades jag faktiskt få hela stadsstyrelsen med mej, och det blev remiss för ny beredning.

Grundtrygghetssektorn överlät utredningen på Socialkompetens, som gjorde en förfrågan till kommunerna inom sitt verksamhetsområde. Jag lyckades inte få tag på den person som gjort utredningen, och texten i föredragningslistan är mycket kort och summarisk, men intrycket är nog att utredningen gjorts mycket pro forma, utan att någon på allvar försökt utreda om det skulle finnas förutsättningar att få igång social kreditgivning i den här regionen.

Jag gissar att det handlar om att man överlag inom grundtrygghetssekktorn inom kommunerna upplever att man jobbar på gränsen till sin prestationsförmåga - mera uppgifter och mindre pengar på grund av laman och staten - och därför inte klarar av nya uppdrag. Och då kan det naturligtvis inte lyckas.

Men jag är fortfarande av den åsikten, att social kreditgivning skulle fylla ett behov också i de västnyländska kommunerna. Det kunde till exempel vara ett utmärkt sätt för mänskor som blivit arbetslösa att få sina dyra kortkrediter bortbetalda med en kredit som har villkor de kan klara av.

I och för sig kan också det förebyggande utkomststödet användas för att förebygga skuldproblem. Det hänvisar också grundtrygghetsnämnden till i sin behandling av ärendet. Och det är inte första gången jag hör argumentet, att förebyggande utkomststöd fyller samma uppgift som social kredit, men är mycket billigare och lättare att använda.

Javisst. Men för att det ska fungera krävs det, att man faktiskt använder det också! Och det är inte bara i Hangö man har varit dålig på det. I jobbet har jag märkt, att det inte är ovanligt att socialarbetare och förmånshandläggare inte ens kartlägger vilka andra utgifter mänskor har än dem som utan vidare beaktas i utkomststödsberäkningen, och ännu mindre försöker hjälpa mänskor att hitta lösningar på hur de ska klara av sin ekonomi i praktiken.

Nu gäller det då att komma upp till bevis i fråga om det förebyggande utkomststödet!

Sänk rösträttsåldern!

I veckan har vi haft partistyrelsemöte. Partistyrelsen hade bland annat att ta ställning till rösträttsåldern, som en arbetsgrupp inom justitieministeriet grunnat på. Jag är inte den enda inom Vänstern som tänkt om i fråga om en sänkning av rösträttsåldern, och partistyrelsen kunde nu enhälligt ställa sig bakom en sänkning av rösträttsåldern till 16 år under förutsättning att det samtidigt satsas på demokratifostran i skolorna.

Partistyrelsen slog också fast att om rösträttsåldern sänks, ska det gälla alla val och på riktigt, inte bara kommunalval eller i form av försök med stöd av någon undantagslag.

I fråga om skolans demokratifostran krävs en väsentlig höjning av både kvalitet och kvantitet. Nuläget är mer eller mindre bedrövligt, speciellt inom grundskolan och yrkesskolorna. Och det ska inte bara vara teori för kommande praktik! En väldigt viktigt del av fostran till demokrati är att eleverna har möjlighet att påverka förhållandena i sin skola.

Första valdebatten

Valarbetet håller på och rullar i gång. I morgon är det dags för den första paneldiskussionen för min del inför riksdagsvalet. Som tema gäller språk, skola, hälsa, miljö, företagande och framtida samarbete i huvudstadsregionen.

Debatten går av stapeln i Alberga i Esbo, närmare bestämt Thorstorp, Gamla landsvägen 12. Debatten börjar kl 18, och förutom mej finns det i panelen representanter för SFP, SDP, De Gröna och Samlingspartiet. Det är Sfp som ordnat debatten, och de har för säkerhets skull en extra debattör i panelen, som dras av Pär Stenbäck.

Jag ser fram emot att få diskutera politik igen och hoppas på en debatt värd namnet. Det enda som stör mej, är att jag gick och fick flunsa, som nu är i hostskedet. Det kan bli jobbigt i värsta fall.

Kom gärna och ställ upp i publiken om du har möjlighet!

Solidariteten som drivkraft

Min dator har pajat och går inte att få liv i, fast den var bara tvåochetthalvt år! Sådant kommer aldrig passligt, men speciellt inte nu, när det händer så mycket i politiken och är så mycket som ska kollas och som ska skrivas! Och valkampanjen som ska planeras och skötas!

Jag har kandiderat i riksdagsval förr. Första gången blev jag överraskad över att jag blev tillfrågad, sedan över att jag svarade ja och till sist över att jag märkte att jag faktiskt ville till riksdagen. Den här gången är min kandidatur ingen överraskning, vare sig för mig eller för någon annan.

Och jag vill verkligen fortfarande till riksdagen. Politiken i det här landet behöver en total kursändring, med siktet inställt på ett jämlikare samhälle, inte vidgade klyftor som nu. I det här arbetet vill jag vara med. Med de erfarenheter av såväl kommunal- som rikspolitik som jag skaffat mig under de tolv år som gått sedan min första riksdagsvalskampanj, vågar jag till och med påstå att jag skulle bli en bra riksdagsledamot.

Tom Berglund, (ö)känd kolumnist i Hbl och till vardags professor vid Svenska handelshögskolan, har sina egna kriterier för vem som blir en bra representant i riksdagen. I sin kolumn i torsdags skrev han bl.a.: "Tvärtom skulle det vara oroväckande att ha landets högsta beslutande organ besatt med driftiga personer som ställt upp av andra skäl än att de upplever att de får tillräckligt betalt av oss andra skattebetalare."

De som ställer upp för att få en bra lön bedriver högst antagligen en högerpolitik som är helt i enlighet med herr Berglunds intressen. Men tydligen tror han också på att strävan till ekonomisk vinning som främsta drivkraft är det enda rätta och sunda i sammanhang som sammanhang.

Själv tänker jag ibland, att det vore lika så bra att alla dessa som måste ha orimligt stora löner och bonusar för att sköta sitt jobb och inte försvinna utomlands, faktiskt skulle dra iväg nånstans långt bort. Så skulle vi andra, vi som sätter värde också på annat i livet, få bättre möjlighet att bygga upp ett skapligare samhälle än det vi nu har.

Susanna Alakoski uttryckte det så bra i sin artikel i nyaste Ny Tid (ett fantastiskt nummer med arbetarlitteratur som tema - läs det!), att jag inte kan låta bli att citera henne.

Så här skrev Alakoski: "Ett civiliserat solidariskt samhälle bygger på tanken att man inte måste, utan att man vill dela med sig. Och det är den delen av den solidariska tanken som högern aldrig kan förstå på djupet. Den att man skiter i mer pengar i plånboken om det innebär att vännen, grannen, systern, pappa, mamma också får det litet bättre."

Skrämmande hårt

har vårt samhälle blivit, detta Katainens fantastiska välfärdssamhälle. Jag märker det alla dagar i jobbet, och i nyheterna slår det också emot en.

Som nu detta, att minister Holmlunds arbetsgrupp faktiskt föreslår förbud mot tiggeri. Hur man än lindar in det diskriminerande i förslaget med snack om att det gäller alla, är det alldeles klart att arbetsgruppen inte ens hade blivit tillsatt, om det inte varit för de romska tiggarna.

Förr om åren tycker jag att de som ställde sig avvisande till att ta emot flyktingar åtminstone pratade om att hjälpa folk i deras hemländer, även om de nu inte gjorde något för det heller. Men nu talar man ju inte ens om det. Bort med dem bara!

Sättet som romerna behandlats på runtom i Europa de senaste tiderna har många gånger fått mig att tänka på fascismen. Hur börjar den? Hur började den senast? Vad är det som pågår nu?

Tack och lov har den holmlundska arbetsgruppens förslag stött på en hel del motstånd i offentligheten och också inom regeringen, där Sfp och De gröna sätter emot.

Vänsterförbundets riksdagsgrupp har naturligtvis klart tagit avstånd från förslaget och deklarerat att fattigdom inte får kriminaliseras.