Skatt på kapitalet!

Det har skrivits en hel del om Thomas Piketty och hans tankar det senaste året. På Vänsterns fisksoppskalas för en vecka sedan försökte vi sätta oss in i vad det egentligen är som han kommit fram till.

Piketty har gått grundligt till väga och kollat upp statistik om kapital, inkomster och deras fördelning ända från 1800-talet. Att kapitalinkomsterna under senare tider ökat betydligt mera än löneinkomsterna och att inkomstfördelningen överlag blivit mycket ojämnare, det har jag ju vetat förut.

Men att utvecklingen efter en tid av jämnare fördelning kring världskrigen gått så käpprätt och kraftigt i en ojämlik riktning, och att fördelningen nu i många avseenden liknar den på 1800-talet, det hade jag inte klart för mig.

Och skillnaderna bara växer. Avkastningen av kapitalet är större än inkomsterna i stort, och stora kapital ger ännu större avkastning än mindre på grund av möjligheterna till risktagning.

När man betänker att gruppen av dem som inte har möjlighet heller till löneinkomst bara växer, blir bilden ännu dystrare.

Piketty - som ju inte är någon vänsterekonom - föreslår som lösning på problemet en global progressiv förmögenhetsskatt. För mig framstår det som ett vettigt förslag och ett mål värt att sträva till, även om det är allt annat än lätt att få till det i praktiken.

I Finland har vi tyvärr gått åt fel håll i fråga om beskattningen av kapitalet. Förmögenhetsskatten har avskaffats, och på högerhåll arbetar man aktivt för att avskaffa också arvsskatten. Dags för uppryckning, här krävs aktivitet av oss på vänsterhåll!

Vad blir det av social- och hälsovårdsreformen?

Den stora social- och hälsovårdsreformen har varit på gång rätt länge redan. Trots att man under de senaste månaderna kommit överens om upplägget i stort, är det trots allt ännu väldigt oklart vad reformen egentligen kommer att innebära för brukarna av tjänsterna.

Själv har jag hela tiden förhållit mig något ambivalent och skeptisk till reformbestyret. Jag håller med om att ändringar behövs för att social- och hälsovården ska kunna fungera bättre. Men eftersom det avgörande i såväl social- som hälsovården är det som försiggår i mötet mellan klient/patient och personal, tycker jag att man borde haft det som utgångspunkt för reformen i stället för att koncentrera krafterna på hur den organisatoriska ramen borde se ut.

SFP:s Calle Haglund gick i veckan ut med kritik av reformen. Enligt torsdagens Hbl (10.7) dömde han ut reformen, eftersom förvaltning och strukturer var viktigare än människan. Han talade också för att medborgarna borde få en ökad valfrihet. Uttryckta på detta sätt liknar ju hans invändningar mina!

Men då jag bekantar mig närmare med Haglunds tankar, framstår de snarare som diametralt motsatta mina egna. Det som förargar honom är att man nu inte gått in för att separera utförare och beställare, vilket enligt honom skulle ha medfört riktiga upphandlingar med riktiga alternativ, utan i stället gjort beslut som cementerar tjänsteproduktionen inom den offentliga sektorn.

Hans tal om valfrihet inom social- och hälsovården handlar alltså bara om den gamla vanliga borgerliga fixeringen, att det ska finnas mera privata producenter inom vård och omsorg.

För mig innebär valfrihet i fråga social- och hälsovården att invånarna vid behov kan få den hjälp de behöver skräddarsydd i samråd med socialarbetare/läkare och/eller annan personal. Upphandling av vård och omsorg ökar inte möjligheterna till det, utan snarare minskar dem.

Inom hälsovården går det säkert i och för sig bra att göra vissa ingrepp till produkter som köps och säljs. Speciellt inom socialvård och omsorg är det betydligt svårare. Människors situationer och behov kan vara så mångskiftande och följaktligen svåra att reducera till schabloner och produkter.

Och de som närmare bekantat sig med beställar-utförarmodellen, vet att den om någon ökar byråkratin.

Själv är jag övertygad om att det är möjligt och nödvändigt att öka valfriheten för brukarna inom ramen för den offentligt producerade social- och hälsovården.

Mitt tal på 1 maj - vappupuheeni

Jag talade i morse vi de rödas grav i Hangö. Så här talade jag:

Bästa kamrater, hyvät toverit

Sisällissodan ajat olivat käsittämättömän kovat. Sen jälkeen suomalainen yhteiskunta on kehittynyt - tai sitä on kehitetty - tavalla, josta toverit, joiden muistoa tänään kunnioitamme,vain voivat uneksia.

Mutta valitettavasti työväenliikkeen kamppailu ei ole käynyt tarpeettomaksi.

Viime vuosikymmenten aikana moni asia on mennyt väärään suuntaan, ja eriarvoisuus kasvaa monessa suhteessa. Eurokriisi ja sen ratkaisutavat ovat pahentaaneet ongelmia.

Arbetslivet är sådant att det inte finns rum för alla, och för att duga ska du helst vara i toppenskick. Storföretagen har som ett mål i sig att minska antalet anställda. Det går knappt en dag utan nya bud om s.k. samarbetsförhandlingar. T.o.m. statliga företag försöker få sin personal via bemanningsföretag.

Samtidigt som många mänskor, inte minst yngre, har väldigt svårt att komma in på arbetsmarknaden,funderas det nu på allvar över om arbetslösa borde tvingas till ytterligare motprestationer för det socialskydd de får.

On todellakin silmiinpistävää, että nyt - niinkuin 1990-luvun laman aikana - nostetaan esille yksilön vastuuta, vaikka kyseessä on nimenomaan yhteiskunnallinen ongelma. Sosiaaliturvalla eläminen on kaikkea muuta kuin helppoa ja vapaata tämän päivän Suomessa.

Ja kun ihmiset eivät voi hyvin tällaisessa työelämässä ja yhteiskunnassa, heillä todetaan olevan mielenterveysongelma ja lääkityksen tarve, sen sijaan että huomio kiinnitettäisiin yhteiskunnallisiin kysymyksiin.

Friheten i vårt samhälle gäller först och främst kapitalkretsarna, som i dagens värld har hela jorden som spelplan. För att trygga arbetarnas rättigheter och miljön krävs internationella spelregler, och där går storföretagen definitivt inte i bräschen.

Min generation lärde sig i skolan, att slaveriet har upphävts för länge sedan. Men i själva verket krävs det i dag medvetenhet och aktivitet av oss som konsumenter för att vi inte ska köpa t.ex. kläder som tillverkats under slavliknande förhållanden.

Mikä tulee julkiseen sektoriin, pääomapiireillä on sen suhteen aivan erilaiset intressit kuin meillä. Ne haluavat tehdä sillä bisnestä, ja voitot viedään sitten sinne, missä halvimmalla päästään.

Tämä on tullut esille myös EU:n ja USA:n välillä tekeillä olevien vapaakauppasopimusneuvottelujen suhteen. Joillakin on tavoitteena helpottaa yritysten mahdollisuuksia päästä kiinni julksiin hankintoihin Atlantin toisella puolella. Ja tietysti tähtäävät siihen, että iso osa julkisista palveluista olisi kaupan.

Också annars är det viktigt att lyfta fram förhandlingarna om frihandelsavtalet mellan EU och USA. Där har skisserats upp ett förslag om ett speciellt skiljedomstolsförfarande för fall, där företag känner sig snuvade på konfekten på grund av att ett land strängerat sin lagstiftning om till exempel arbetarnas eller konsumenternas rättigheter eller miljöskydd. Här finns verkligen behov av en större öppenhet och bredare demokratisk diskussion.

Eli nyt on ajankohtaisempaa kuin koskaan aikaisemmin rakentaa solidaarisuutta ja tasa-arvoa ihmisten välille yli kaikkien rajojen. Näin kunnioitamme parhaiten hiedän muoistoaan, joiden takia olemme tänään täällä.

Proletärer i alla länder, förena er, var det en som skrev för länge sen. Men det är högaktuellt i dag, då vi verkligen behöver solidaritet och jämlikhet mänskor emellan, över alla gränser. Det är också bästa sättet att hedra minnet av dem som vi i dag kommit hit för att tänka på.

Ansvar och fördelning

Det har talats och skrivits mycket om ansvar de senaste dagarna. Om att alla ska ta sitt ansvar. När statens skulder ska minskas, då ska alla bidra och klara sig med litet mindre än förr.

Statsminister Katainen hade då han redogjorde för resultatet av regeringspartiernas budgetförhandlingar mage att framhålla att de överenskomna åtstramningarna drabbar också honom. Han är en i gänget liksom. Och han fattar säkert inte hur han med det uttalandet skymfar dem som redan nu är tvungna att hushålla med varje cent och ändå inte får ekonomin att gå ihop. När du måste välja mellan att köpa mat och att köpa medicin åt ungen som blivit sjuk till exempel.

Det är symptomatiskt att när det är ekonomiskt dåliga tider och plågorna ska fördelas, lyfter också de borgerliga partierna fram vikten av en jämn och rättvis fördelning. Det här styrde politiken på 1990-talet, då man till och med sänkte det lägsta socialskyddet och lade grunden till det utbredda fattigdomsproblem vi har i dag. Tyvärr var också Vänsterförbundet med om den politiken.

När ekonomin började gå uppåt, var det plötsligt inte viktigt med fördelningen. Man kunde tänka sig, att man kunde börjat med att ta tillbaka de försämringar som rörde de fattigaste. Men icke, det dröjde pinsamt länge innan de värsta försämringarna åtgärdades, och det blev väldigt tydligt, att nedskärningarna ju var ideologiskt betingade.

Att Katainens sexpartiregering gick in och gjorde förbättringar i det lägsta socialskyddet - till exempel det att arbetsmarknadsstödet inte längre är beroende av makens/sambons inkomster - är mot den bakgrunden en verklig prestation. Och den prestationen hade nog inte kommit till, om inte i första hand Vänsterförbundet så grundligt lärt sig sig av sina misstag på 1990 -talet.

För Vänsterförbundet var och är det klart, att det lägsta socialskyddet och de som är hänvisade till det inte tål några nedskärningar. Tvärtom finns där ännu behov av förbättringar, för fattigdom är skadlig och ohälsosam, såväl för dem det gäller som för samhället i stort. Åtstramningarna måste göras där det finns något att strama åt.

Vänsterns medverkan i Katainens regering har under de gångna tre åren inneburit plågsamma kompromisser för partiet. Men så länge man kunnat påvisa att de som har det kämpigast fått det något bättre och inkomstklyftorna minskat i stället för att öka har man kunnat motivera sin medverkan trots allt.

I budgetförhandlingarna i början av den här veckan, lyckades Vänstern i alla fall inte få till stånd ett acceptabelt resultat. Slopade indexförhöjningar av socialskyddet, sänkning av barnbidrag och det inkomstrelaterade arbetslöshetsskyddet, höjda avgifter inom social- och hälsovården, dyrare mediciner mm. för utvecklingen åt ett helt annat håll än det Vänstern arbetar för. För att kunna gå vidare med bevarad självrespekt gällde det då för Vänstern att stå för sin politik och ta konsekvenserna av den. Allt annat hade varit ansvarslöst.

Grundinkomst och flitfällor

Eftersom det nuvarande socialskyddets brister börjar bli så uppenbara,har någon form av grundinkomst börjat framstå som ett seriöst alternativ för allt flera. Också Svensk ungdom har gjort en motion till SFP:s partidag om progressiv negativ inkomstskatt, men de har fått kalla handen av SFP:s partistyrelse och partifullmäktige. Jan-Otto Andersson skrev en insändare om saken och fick svar av Carl Haglund, och i det skedet kände också jag behov av att delta i debatten.

Min insänadre publicerades i dagens Hbl, alltså onsdagen den 5 juni - bloggen tycks ha svårt med datum i dag...

Redaktören hade före publiceringen ändrat på terminologin. Jag och de flesta andra jag vet som jobbar för saken i Finland använder termen grundinkomst, men redaktören hade ändrat det till basinkomst. Hen hade dock uppmärksamt nog gjort undantag för Vänsterförbundets modell, men missade att det också i det aktuella medborgarinitiativet är termen grundinkomst som används i den svenska versionen.

Här kommer då min insändare med mina egna termer och utan de små friseringar som redaktören gjorde på slutet:


I sin insändare om SU:s motion om negativ inkomstbeskattning (Hbl 1.6) lyfter Carl Haglund fram vikten av att minska flitfällorna i socialskyddet.

Ett av argumenten för negativ inkomstbeskattning/medborgarlön/grundinkomst, vad man nu vill kalla det, är de facto just att det alltid lönar sig att ta emot ett arbete. Haglund uppger sig dock ha principiella invändningar mot medborgarlön utan att närmare redogöra för vilka de är.

För egen del får jag kalla kårar av ordet ”flitfällor”, eftersom det var den stora flitfällejakten på 1990-talet som innebar början till det grundmurade fattigdomsproblem vi har i dag. Man sänkte då det lägsta socialskyddet, eftersom det ansågs för lätt att leva på det.

Själv har jag med åren blivit allt mera övertygad om att vi i dagens samhälle verkligen behöver en grundinkomst.

Fasta heltidsanställningar har allt mera fått stryka på foten för snuttjobb och deltidsanställningar. Många arbetslösa stängs ut också från det mest minimala arbetslöshetsskyddet. Utkomststödet klarar inte av att hjälpa alla som inte på annat sätt får tillräckligt med inkomster för att klara sig.

Jobbet som socialombudsman har gett otaliga erfarenheter som får grundinkomsten att framstå som ett bättre alternativ än det nuvarande minimisocialskyddet.

Vänsterförbundet har utarbetat en egen grundinkomstmodell, som man kan bekanta sig med på vår hemsida (www.vanstern.fi.

Som bäst samlas det ju också namn som stöd för ett medborgarinitiativ om införande av grundinkomst. Bakom initiativet står en bred medborgarrörelse, och insamlingen pågår till slutet av juli, så för den som vill vara med och stöda börjar det bli brått att skriva på.

Hankolaista debattia

Hangonlehti ilmestyy vain kerran viikossa, joten siinä ei kovin herkästi synny debattia yleisön osastolla. Viime viikkojen aikana siinä on kuitenkin käyty ideologista keskustelua, johon minäkin koin pakottavaa tarvetta osallistua, kun Kokooumuksen taholta alettiin kirjoittaa äärivasemmistosta ja sen näkemyksistä. Alla oleva teksti julkaistiin 14.3.


Äärimmäisyydet löytyvät muualta

Risto Alén kirjoitti viime Hangonlehdessä (7.3.) äärivasemmistosta ja tarkoitti sillä ilmeisesti Vasemmistoliittoa. On kuitenkin niin, että jos Vasemmistoliitto sanotaan äärivasemmistoksi, silloin pitää Kokoomus vastaavasti sanoa äärioikeistoksi.

Minusta Kokoomus ei kuitenkaan kuulu äärioikeistoon. Äärioikeistoa edustavat täällä Suomessa aivan muut tahot, niin kuin esim. Suomen Vastarintaliike.

Eikä Vasemmistoliitto ole äärivasemmistoa. Hieman huvittaa se, että melko usein valitetaan siitä, että kaikki puolueet, Vasemmistoliitto siis mukaan lukien, ovat ihan samaa mössöä, vaikka sitten taas aina välillä joku haukkuu Vasemmistoliittoa äärivasemmistoksi...

Alénin väite vasemmistolaisten mielipiteistä tuntuu sekin vieraalta. Vasemmisto ei varmasti kiellä hyvinvoinnin aineellista perustaa, mutta kohtuus kaikessa! Oikeiston taholta on usein kuultu, että hyvinvointi pitää luoda, ennen kuin se voidaan jakaa. Vasemmisto taas pitää resurssien mahdollisimman tasa-arvoista jakamista itseisarvona, joka yleensä lisää ihmisten hyvinvointia ja edistää yhteiskunnan elinvoimaa ja toimivuutta. Vasemmistoliiton voimassa oleva toimenpideohjelma onkin nimeltään ”Rikkaus lisääntyy jakamalla”.

Uusliberalistinen talouspolitiikka tähtää valtiollisen sääntelyn minimointiin ja mahdollisimman vapaisiin markkinoihin. Tällainen järjestelmä voi varmasti toimia hyvinkin tehokkaasti niiden näkökulmasta, joilla on paljon resursseja hallussaan, kun taas köyhien kokemukset kertovat jostain aivan muusta. Eri asemassa olevilla on eri intressit ja tavoitteet, ja tehokkuus liittyy tiiviisti tavoitteisiin.

Uusliberalistisen talouspolitiikan harjoittaminen1990-luvun laman yhteydessä johti köyhyyden kasvattamiseen Suomessa. Kun talous laman jälkeen taas lähti kasvuun, minimisosiaaliturva jätettiin tarkoituksella korottamatta. Köyhyysongelma on edelleen mittava, myös täällä Hangossa, ja se lienee tärkeänä osasyynä myös kasvavaan lastensuojelun tarpeeseen. Köyhyyden vähentäminen tai lieventäminen voisi ilmeisesti olla hyvää ennaltaehkäisevää lastensuojelua, palatakseni aiheeseen, josta tämä ideologinen keskustelu alun perin lähti liikkeelle.

Birgitta Gran
Hangon Vasemmiston pj

Jag känner mej lurad!

I går och i dag har Hangö skyltat i offentligheten på ett mindre smickrande vis. Radio Vega Västnyland och tidningen Västra Nyland har rapporterat om vad stadens budget för år 2013 innebär för skolorna: återanvändning av utslitna böcker, inklusive övningsböcker, och problem att få skapligt material hopskrapat för de praktiska ämnena.

Det är bra, att det nu lyfts fram hur det förhåller sig. Men jag tycker att det definivt hade varit bättre, om den här verkligheten hade lyfts fram för oss beslutsfattare innan budgeten slogs fast!

Jag var själv med och jobbade fram budgeten i egenskap av stadsstyrelsemedlem. Efter att nämnderna kommit in med de första förslagen till budget för sin sektor var det uppenbart att utgifterna måste fås ner, och sektorförslagen skickades tillbaka till nämnderna för en ny omgång. Om jag inte minns alldeles fel var uppdraget att få ner utgifterna med totalt 1,5 miljoner, vilket i princip fördelades mellan sektorerna i relation till deras procentuella andel av budgeten.

Då vi i stadsstyrelsen gick igenom de nedbantade sektorförslagen, frågade jag för säkerhets skull den ansvarige tjänstemannen för bildningssektorn vad förslaget innebär för vardagen i skolorna. Jag frågade, eftersom jag tycker att skolan är en grundbult för ett jämlikt samhälle, och att det är viktigt att skolan hålls på en nivå, som gör det möjligt att få alla elever att hänga med.

Jag fick till svar, att guldkanten nog försvinner. Att det skulle bli så här knappt som det nu framkommit i fråga om böcker och material framgick absolut inte.

Nu med facit i hand har jag frågat mej själv om jag ändå borde fattat hur det förhöll sig. Men det är faktiskt inte så lätt att läsa ut sånt här ur den klumpsumma som presenterades. Och så utgick jag ju faktiskt i från att jag kan lita på en tjänsteman i ledande ställning. Det har jag upplevt att jag kunnat göra de senaste åren.

Hade jag fått klart för mej hur det skulle bli, hade jag ju gjort allt jag bara kunde för att få bildningssektorns budget höjd till en skaplig nivå. Och det är mycket möjligt att det hade lyckats.

Jag har nu igen fått en erfarenhet jag gärna hade varit utan. Men man lär sig av sina erfarenheter och misstag, och i höstens budgetbehandling kommer jag garanterat att kolla upp vissa saker betydligt grundligare. Och jag är förhoppningsvis inte den enda som gör det.

Jag förutsätter också att den här olyckliga budgetprocessen för bildningssektorns del leder till en bättre beredning av ärendena framöver. Det är politikerna som ska stå för prioriteringarna, och för att de ska kunna göra det, så måste tjänsteinnehavarna i beredningen lägga alla kort på bordet i stället för att göra smygprioriteringar.