Ansvar och fördelning

Det har talats och skrivits mycket om ansvar de senaste dagarna. Om att alla ska ta sitt ansvar. När statens skulder ska minskas, då ska alla bidra och klara sig med litet mindre än förr.

Statsminister Katainen hade då han redogjorde för resultatet av regeringspartiernas budgetförhandlingar mage att framhålla att de överenskomna åtstramningarna drabbar också honom. Han är en i gänget liksom. Och han fattar säkert inte hur han med det uttalandet skymfar dem som redan nu är tvungna att hushålla med varje cent och ändå inte får ekonomin att gå ihop. När du måste välja mellan att köpa mat och att köpa medicin åt ungen som blivit sjuk till exempel.

Det är symptomatiskt att när det är ekonomiskt dåliga tider och plågorna ska fördelas, lyfter också de borgerliga partierna fram vikten av en jämn och rättvis fördelning. Det här styrde politiken på 1990-talet, då man till och med sänkte det lägsta socialskyddet och lade grunden till det utbredda fattigdomsproblem vi har i dag. Tyvärr var också Vänsterförbundet med om den politiken.

När ekonomin började gå uppåt, var det plötsligt inte viktigt med fördelningen. Man kunde tänka sig, att man kunde börjat med att ta tillbaka de försämringar som rörde de fattigaste. Men icke, det dröjde pinsamt länge innan de värsta försämringarna åtgärdades, och det blev väldigt tydligt, att nedskärningarna ju var ideologiskt betingade.

Att Katainens sexpartiregering gick in och gjorde förbättringar i det lägsta socialskyddet - till exempel det att arbetsmarknadsstödet inte längre är beroende av makens/sambons inkomster - är mot den bakgrunden en verklig prestation. Och den prestationen hade nog inte kommit till, om inte i första hand Vänsterförbundet så grundligt lärt sig sig av sina misstag på 1990 -talet.

För Vänsterförbundet var och är det klart, att det lägsta socialskyddet och de som är hänvisade till det inte tål några nedskärningar. Tvärtom finns där ännu behov av förbättringar, för fattigdom är skadlig och ohälsosam, såväl för dem det gäller som för samhället i stort. Åtstramningarna måste göras där det finns något att strama åt.

Vänsterns medverkan i Katainens regering har under de gångna tre åren inneburit plågsamma kompromisser för partiet. Men så länge man kunnat påvisa att de som har det kämpigast fått det något bättre och inkomstklyftorna minskat i stället för att öka har man kunnat motivera sin medverkan trots allt.

I budgetförhandlingarna i början av den här veckan, lyckades Vänstern i alla fall inte få till stånd ett acceptabelt resultat. Slopade indexförhöjningar av socialskyddet, sänkning av barnbidrag och det inkomstrelaterade arbetslöshetsskyddet, höjda avgifter inom social- och hälsovården, dyrare mediciner mm. för utvecklingen åt ett helt annat håll än det Vänstern arbetar för. För att kunna gå vidare med bevarad självrespekt gällde det då för Vänstern att stå för sin politik och ta konsekvenserna av den. Allt annat hade varit ansvarslöst.

Grundinkomst och flitfällor

Eftersom det nuvarande socialskyddets brister börjar bli så uppenbara,har någon form av grundinkomst börjat framstå som ett seriöst alternativ för allt flera. Också Svensk ungdom har gjort en motion till SFP:s partidag om progressiv negativ inkomstskatt, men de har fått kalla handen av SFP:s partistyrelse och partifullmäktige. Jan-Otto Andersson skrev en insändare om saken och fick svar av Carl Haglund, och i det skedet kände också jag behov av att delta i debatten.

Min insänadre publicerades i dagens Hbl, alltså onsdagen den 5 juni - bloggen tycks ha svårt med datum i dag...

Redaktören hade före publiceringen ändrat på terminologin. Jag och de flesta andra jag vet som jobbar för saken i Finland använder termen grundinkomst, men redaktören hade ändrat det till basinkomst. Hen hade dock uppmärksamt nog gjort undantag för Vänsterförbundets modell, men missade att det också i det aktuella medborgarinitiativet är termen grundinkomst som används i den svenska versionen.

Här kommer då min insändare med mina egna termer och utan de små friseringar som redaktören gjorde på slutet:


I sin insändare om SU:s motion om negativ inkomstbeskattning (Hbl 1.6) lyfter Carl Haglund fram vikten av att minska flitfällorna i socialskyddet.

Ett av argumenten för negativ inkomstbeskattning/medborgarlön/grundinkomst, vad man nu vill kalla det, är de facto just att det alltid lönar sig att ta emot ett arbete. Haglund uppger sig dock ha principiella invändningar mot medborgarlön utan att närmare redogöra för vilka de är.

För egen del får jag kalla kårar av ordet ”flitfällor”, eftersom det var den stora flitfällejakten på 1990-talet som innebar början till det grundmurade fattigdomsproblem vi har i dag. Man sänkte då det lägsta socialskyddet, eftersom det ansågs för lätt att leva på det.

Själv har jag med åren blivit allt mera övertygad om att vi i dagens samhälle verkligen behöver en grundinkomst.

Fasta heltidsanställningar har allt mera fått stryka på foten för snuttjobb och deltidsanställningar. Många arbetslösa stängs ut också från det mest minimala arbetslöshetsskyddet. Utkomststödet klarar inte av att hjälpa alla som inte på annat sätt får tillräckligt med inkomster för att klara sig.

Jobbet som socialombudsman har gett otaliga erfarenheter som får grundinkomsten att framstå som ett bättre alternativ än det nuvarande minimisocialskyddet.

Vänsterförbundet har utarbetat en egen grundinkomstmodell, som man kan bekanta sig med på vår hemsida (www.vanstern.fi.

Som bäst samlas det ju också namn som stöd för ett medborgarinitiativ om införande av grundinkomst. Bakom initiativet står en bred medborgarrörelse, och insamlingen pågår till slutet av juli, så för den som vill vara med och stöda börjar det bli brått att skriva på.

Hankolaista debattia

Hangonlehti ilmestyy vain kerran viikossa, joten siinä ei kovin herkästi synny debattia yleisön osastolla. Viime viikkojen aikana siinä on kuitenkin käyty ideologista keskustelua, johon minäkin koin pakottavaa tarvetta osallistua, kun Kokooumuksen taholta alettiin kirjoittaa äärivasemmistosta ja sen näkemyksistä. Alla oleva teksti julkaistiin 14.3.


Äärimmäisyydet löytyvät muualta

Risto Alén kirjoitti viime Hangonlehdessä (7.3.) äärivasemmistosta ja tarkoitti sillä ilmeisesti Vasemmistoliittoa. On kuitenkin niin, että jos Vasemmistoliitto sanotaan äärivasemmistoksi, silloin pitää Kokoomus vastaavasti sanoa äärioikeistoksi.

Minusta Kokoomus ei kuitenkaan kuulu äärioikeistoon. Äärioikeistoa edustavat täällä Suomessa aivan muut tahot, niin kuin esim. Suomen Vastarintaliike.

Eikä Vasemmistoliitto ole äärivasemmistoa. Hieman huvittaa se, että melko usein valitetaan siitä, että kaikki puolueet, Vasemmistoliitto siis mukaan lukien, ovat ihan samaa mössöä, vaikka sitten taas aina välillä joku haukkuu Vasemmistoliittoa äärivasemmistoksi...

Alénin väite vasemmistolaisten mielipiteistä tuntuu sekin vieraalta. Vasemmisto ei varmasti kiellä hyvinvoinnin aineellista perustaa, mutta kohtuus kaikessa! Oikeiston taholta on usein kuultu, että hyvinvointi pitää luoda, ennen kuin se voidaan jakaa. Vasemmisto taas pitää resurssien mahdollisimman tasa-arvoista jakamista itseisarvona, joka yleensä lisää ihmisten hyvinvointia ja edistää yhteiskunnan elinvoimaa ja toimivuutta. Vasemmistoliiton voimassa oleva toimenpideohjelma onkin nimeltään ”Rikkaus lisääntyy jakamalla”.

Uusliberalistinen talouspolitiikka tähtää valtiollisen sääntelyn minimointiin ja mahdollisimman vapaisiin markkinoihin. Tällainen järjestelmä voi varmasti toimia hyvinkin tehokkaasti niiden näkökulmasta, joilla on paljon resursseja hallussaan, kun taas köyhien kokemukset kertovat jostain aivan muusta. Eri asemassa olevilla on eri intressit ja tavoitteet, ja tehokkuus liittyy tiiviisti tavoitteisiin.

Uusliberalistisen talouspolitiikan harjoittaminen1990-luvun laman yhteydessä johti köyhyyden kasvattamiseen Suomessa. Kun talous laman jälkeen taas lähti kasvuun, minimisosiaaliturva jätettiin tarkoituksella korottamatta. Köyhyysongelma on edelleen mittava, myös täällä Hangossa, ja se lienee tärkeänä osasyynä myös kasvavaan lastensuojelun tarpeeseen. Köyhyyden vähentäminen tai lieventäminen voisi ilmeisesti olla hyvää ennaltaehkäisevää lastensuojelua, palatakseni aiheeseen, josta tämä ideologinen keskustelu alun perin lähti liikkeelle.

Birgitta Gran
Hangon Vasemmiston pj

Jag känner mej lurad!

I går och i dag har Hangö skyltat i offentligheten på ett mindre smickrande vis. Radio Vega Västnyland och tidningen Västra Nyland har rapporterat om vad stadens budget för år 2013 innebär för skolorna: återanvändning av utslitna böcker, inklusive övningsböcker, och problem att få skapligt material hopskrapat för de praktiska ämnena.

Det är bra, att det nu lyfts fram hur det förhåller sig. Men jag tycker att det definivt hade varit bättre, om den här verkligheten hade lyfts fram för oss beslutsfattare innan budgeten slogs fast!

Jag var själv med och jobbade fram budgeten i egenskap av stadsstyrelsemedlem. Efter att nämnderna kommit in med de första förslagen till budget för sin sektor var det uppenbart att utgifterna måste fås ner, och sektorförslagen skickades tillbaka till nämnderna för en ny omgång. Om jag inte minns alldeles fel var uppdraget att få ner utgifterna med totalt 1,5 miljoner, vilket i princip fördelades mellan sektorerna i relation till deras procentuella andel av budgeten.

Då vi i stadsstyrelsen gick igenom de nedbantade sektorförslagen, frågade jag för säkerhets skull den ansvarige tjänstemannen för bildningssektorn vad förslaget innebär för vardagen i skolorna. Jag frågade, eftersom jag tycker att skolan är en grundbult för ett jämlikt samhälle, och att det är viktigt att skolan hålls på en nivå, som gör det möjligt att få alla elever att hänga med.

Jag fick till svar, att guldkanten nog försvinner. Att det skulle bli så här knappt som det nu framkommit i fråga om böcker och material framgick absolut inte.

Nu med facit i hand har jag frågat mej själv om jag ändå borde fattat hur det förhöll sig. Men det är faktiskt inte så lätt att läsa ut sånt här ur den klumpsumma som presenterades. Och så utgick jag ju faktiskt i från att jag kan lita på en tjänsteman i ledande ställning. Det har jag upplevt att jag kunnat göra de senaste åren.

Hade jag fått klart för mej hur det skulle bli, hade jag ju gjort allt jag bara kunde för att få bildningssektorns budget höjd till en skaplig nivå. Och det är mycket möjligt att det hade lyckats.

Jag har nu igen fått en erfarenhet jag gärna hade varit utan. Men man lär sig av sina erfarenheter och misstag, och i höstens budgetbehandling kommer jag garanterat att kolla upp vissa saker betydligt grundligare. Och jag är förhoppningsvis inte den enda som gör det.

Jag förutsätter också att den här olyckliga budgetprocessen för bildningssektorns del leder till en bättre beredning av ärendena framöver. Det är politikerna som ska stå för prioriteringarna, och för att de ska kunna göra det, så måste tjänsteinnehavarna i beredningen lägga alla kort på bordet i stället för att göra smygprioriteringar.

Detaljplanering av det allra heligaste

Min insändare om planeringen av parkområdet i Hangö publicerades i Västra Nyland i dag:

"Satsa på småskalighet i planeringen!

Planeringen av det område som omfattar Casinoparken, Tennisparken, Plagen och Parkbergen är nu högaktuell i Hangö. Området är centralt på många sätt: geografiskt, historiskt, turistmässigt och inte minst i hangöbornas medvetande och vardag. Så här gäller det verkligen att tänka efter före.

Översynen av existerande detaljplaner motiverades med behovet av ett visst mått av nybyggnad för att trygga verksamheten vid Casino och på Plagen. Jag blev därför mycket förvånad när jag såg de första planutkasten, där ett tämligen massivt nybygge ritats in mellan tennisplanerna-Plagen och Parkbergen.

Som jag ser det, skulle en byggnad här på ett mycket olyckligt sätt bryta sönder det enhetliga grönområde som nu finns på området, och som är i flitigt bruk. Som det nu är övergår parken så småningom i Parkbergens överraskande mångsidiga natur. Också de som inte längre orkar kliva omkring på Parkbergen har nu en möjlighet till naturupplevelser i området nedanför Parkbergen.

Sedan är det en annan sak ett det förvisso behöver gallras ut en del sly, speciellt i Tennisparken, och att det på Parkbergen behövs bättre framkomlighet på stigarna och bättre skyltning.

Förutom att den uppskissade byggnaden mellan tennisplanerna och Parkbergen skulle söndra ett fungerande grönområde, ser jag också andra faror med det. Även om det ibland kan vara bra med storstilade visioner, tycker jag att man i planeringen av sådana här områden måste se till att man inte tappar markkontakten utan håller sig till en sund vardagsrealism.

Utifrån erfarenheterna med hotelltomten på Fabriksudden - där vi inte ännu vet hur det slutar - tycker jag, att vi noga ska akta oss för att rita in strandnära tomter för mera exklusiva ändamål, som kan intressera alla möjliga bondfångare utan desto mera seriösa avsikter.

Låt oss i stället satsa på vår unika natur och på verksamheter som är så pass småskaliga att de passar in i den!"

Alla viktiga aspekter på planen är det omöjligt att få med i en enda insändare. En sak som tarvar grundlig eftertanke är hurdan typ av byggnation verksamheten vid Casino kunde vara betjänt av. Casino är ju en sommarrestaurang, och nya utrymmen kan därför lätt bli en ytterligare belastning, då det gäller att få ekonomi i verksamheten.

Det har framförts önskemål om utrymmen för inkvartering i samband med restaurangen. Kunde det vara något som hjälper till att förlänga säsongen, och i vilken form och utsträckning borde den i så fall praktiseras? Själv tror jag nog inte på ett allatför vidlyftigt upplägg här heller.

De parkeringsutrymmen som ritats in i dessa första utkast är onödigt stort tilltagna, vilket väl har att göra med det nybygge som ritats in mellan tennisplanerna och Parkbergen. Tar man bort det bygget behövs det inte alls så många parkeringslatser. Att ytbelägga marken mellan tallarna, som ju ska bevaras, med betongstenar kan väl aldrig vara bra för tallarna, även om stenarna är ihåliga!

Hotell eller inte? Om politik och magkänsla.

Vård, omsorg och skola. Jobb och utkomst. Det är frågor som är viktiga i alla kommuner, såväl inför valen som mellan valen. Viktiga är de också i Hangö, men det som av alla frågor att döma mest intresserar hangöborna nu är hotellprojektet på Fabriksudden. Jag känner mej därför manad att här föra fram min syn på saken.

Det är min tredje period i fullmäktige som nu håller på att löpa ut. Under i stort sett hela den tiden har det varit aktuellt med något hotellprojekt. Och i åratal före det. Det har funnits behov av ett större hotell, och staden har haft utmärkta hotelltomter att erbjuda, men alla tidigare planer har stupat på finansieringen. Den stora utmaningen för ett hotell modell större i Hangö är ju att klara av vintersäsongen.

I någon av de tidigare hotellplanerna har det också ingått en ordentlig simhall för Hangöborna i projektet. Simhallen är ett annat evighetsprojekt, som hittills inte kunnat förverkligas.

När Hjallis Harkimo för så där tre år sen dök upp i Hangö och var intresserad av att lägga i gång ett hotellprojekt i Hangö, hade jag redan för egen del kommit fram till att vi i Hangö måste byta koncept vad gäller hotell och inkvartering.

Vi det laget höll den gamla polisstationen på Boulevarden redan på att göras om till hotell, och renoveringen av hotell Regatta var på gång. Det här var en märkbar förbättring av det tidigare läget, då Hangö inte haft ett enda skapligt hotell. Jag kom till att det faktiskt vore fiffigare att också i fortsättningen satsa på flera mindre inkvarteringsställen i stället för på ett stort hotell.

Men Hjallis hade då redan hunnit få vissa herrar i ledningen intresserade av sitt projekt. Och jag fastnade också på kroken. Tänkte att Hjallis är så pass businessman att han inte lägger i gång något som inte lönar sig. Och så lyckades jag kanske också tänka att han som seglare har en viss känsla för Hangö. Jag slöt mig alltså till den övriga stadsstyrelsen, som sedermera enhälligt föreslog för fullmäktige att avtalen om det tredelade projektet skulle godkännas.

Själv hade jag inte träffat Hjallis personligen, innan han redogjorde för sitt projekt inför styrelse och fullmäktige i december 2009. Då kände jag starkt att jag tyckte hjärtligt illa om Harkimo som person. När han fick en fråga, som inte ens var särskilt kritisk, utan mera i stilen "kunde man möjligen tänka sej.." borde han ju rimligtvis ha kunnat kosta på sej att titta intresserat på den som frågade och sedan förklara hur han såg på det. Men icke! Han stod och tittade omkring sej, åtminstone inte på den som talade, och med en min som sade typ "allt fan ska man nu måsta höra på också".

Och jag, som redan gjort mitt beslut i själva saken, tänkte, att här röstas nu inte om Harkimos person, utan om det här hotellprojektet.

Det som jag framför allt lärt mej av den här affären är: Birgitta, lita mera på din magkänsla! Jag vet ju, att även om jag röstat mot, därför att jag kände att den här mannen kan man verkligen inte lita på, så hade det inte räddat Hangö från honom och hans projekt, men jag hade varit mera i harmoni med mej själv.

För sommaren 2011, när första delen av projektet, dvs bostadshuset vid Regattastranden höll på att byggas, så drog sej Hjallis ur hela projektet, som såldes vidare till byggaren Quattrogroup.

I våras när det enligt avtalet började bli dags att ta itu med bygget av hotellet på Fabriksudden, lade Quattrogroup i stället in en ansökan om att i stället för ett traditionellt hotell få bygga ett bostadshotell med hotellrummen placerade i sju olika hus och så ett hus för de gemensamma funktionerna: reception, service, restaurang och spa.

När ärendet kom till stadsstyrelsebehandling i juni, var jag och många andra oroade för att det nu blir bostäder i stället för hotell också på Fabriksudden. Den första reaktionen hos många var att detta är kontraktsbrott, så bryt avtalet och låt dem betala betala för avtalsbrottet!

Det blev dock snart tämligen klart att det skulle bli en lång och svår och dyr och osäker process för staden att försöka få de ändrade planerna förklarade som kontraktsbrott. Avtalets formuleringar utesluter inte bostadshotell, och gällande detaljplan öppnar för byggande av hotell, bostadshotell och byggnader för badinrättning på det aktuella området.

Röster höjde också för att bostadshotell utan vidare är det bästa, om man vill ha till exempel barnfamiljer till Hangö.

Orsaken till den enhälliga bordläggningen i stadsstyrelsen i juni var närmast osäkerheten om i hur stor utsträckning bostäderna faktiskt kommer att vara tillgängliga för uthyrning.

I bolagsordningarna för bostadshotellhusen kommer att ingå en klausul om att bostäderna måste hyras ut åtminstone en viss del av tiden. Bolagsordningar kan visserligen ändras, men det framstod också klart att de som driver wellness-delen nog har ett stort intresse av att hotellrummen hyrs ut. Eftersom det är frågan om standardiserade rum, är jag också övertygad om att folk med pengar och råd att köpa dessa bostäder inte nöjer sej med så spartanskt boende i längre tider, den vidunderliga platsen och utsikten till trots. Förmöget folk brukar dessutom vara angelägna om att hålla koll på utgifter och inkomster, så varför låta bostaden stå tom om man kan hyra ut den..

I den nu aktuella versionen finns det också med en simhall, i motsats till Hjallis' version. Inte särskilt stor, men i alla fall, och den skulle ju vara öppen för hangöborna. (I något skede gav jag upp hoppet om att få en simhall till Hangö, och tänkte att vi gör alla hangöbor till vinterbadare...)

Jag tycker egentligen också, att det passar bättre in med flera mindre hus än med en stor hotellbyggnad där på udden. De tidigare skisser jag såg av Hjallis' hotell var inte något arkitektoniskt underverk precis.

Och så tänkte jag litet cyniskt, att ifall hotellverksamheten sedan inte bär sig, utan går omkull, så går det bättre att hitta ny användning för de mindre husen än för ett stort hotell, som skulle riskera att bli ett nytt Ljungbo..

Jag gav alltså grönt ljus för bostadshotellprojektet. Vi röstade i stadsstyrelsen, men omröstningen gällde inte huruvida detta är bättre eller sämre än tidigare hotellversion, även om det ofta framställts så i offentligheten. Vi röstade om huruvida det skulle föras till fullmäktige för ställningstagande eller inte.

Eftersom jag vill värna om demokratin, skulle jag i och för sig gärna fört saken till fullmäktige. Men när också de som ville föra ärendet dit för avgörande var av den åsikten att den nya versionen är bättre, vilket också majoriteten av fullmäktigemedlemmarna enligt vad jag erfarit också tycker, röstade jag för att det räcker med behandling i stadsstyrelsen, som ju ansvarar för verkställandet av stadens beslut. En fullmäktigebehandling skulle desutom öppna för besvär och långvariga och dyra processer för staden, uppenbarligen till ingen nytta, men till stor skada för staden.

När jag nu en gång håller på, vill jag ännu påpeka ett par saker, som verkar oklara för rätt många. Quattrogroup slipper inte till Drottningberg för att bygga bostäder, innan det är klart att det blir hotell på Fabriksudden. Och Fabriksuddens stränder kommer att vara tillgängliga för allmänheten också efter att hotellplanerna förhoppningsvis förverkligats. De fina klipporna ute på udden kommer också att finnas kvar och vara tillgängliga.

I bästa fall kan det här ännu bli ganska bra för Hangö och hangöborna. I sämsta fall blir det ännu ett i raden av havererade hotellprojekt. Och i så fall är det nog verkligen hög tid för oss alla att tänka i nya banor angående hotell och inkvartering.

Små nära ting

Semestern närmar sig sitt slut och jag använder de sista lediga dagarna till att reda upp papper och hushåll. Den här dagen bjöd på sol och jag passade på att tvätta en matta, och det gjorde jag förstås vid den nya tvättplatsen i Hangöby hamn.

Det var i december 2008 vid behandlingen av 2009 års investeringsbudget jag fick igenom en kläm om att det ska byggas en tvättplats för mattor på land.

Jag var inte den första som förde fram saken, det hade gjorts initiativ om möjlighet att tvätta mattor på land redan före mitt intåg i fullmäktige år 2000. Frågan hade i alla fall inte prioriterats tillräckligt högt för att någonsin komma med i budgetförslaget för följande år, utan man hade nöjt sej med planeringsanslag i ekonomiplanen för något av de påföljande åren. Och följande år hade projektet skuffats fram igen.

Då för fyra år sedan hade vi inom Vänsterförbundet definitivt fått nog av det eviga framflyttandet. I Hangö om någonstans är vi beroende av Östersjön och måste därför måna om den. De mattbryggor som fanns på flera ställen i Hangö gav ställvis upphov till synbara förändringar i vattenmiljön i den vik där de var belägna.

Vägen från fullmäktigebeslut till färdig tvättplats blev i alla fall av olika orsaker lång och krokig. Men efter alla krokar och dröjsmål kunde den äntligen tas i bruk i början av sommaren i år. Den var väl i princip färdig redan i fjol, men eftersom någon del fattades, fick vi vackert vänta ett år till..

Men nu är tvättplatsen alltså i funktion och har uppenbarligen varit i flitig användning. Själv är jag väldigt nöjd med hur den fungerar, och det tycks andra också vara av kommentarerna att döma.

En intressant följd av den nya tvättplatsen tycks vara att könsfördelningen på mattbryggan blir jämnare. Jag har aldrig tidigare sett så många män tvätta mattor, ibland har de manliga mattvättarna faktiskt varit i majoritet. Beror det månne på nyfikenhet på det tekniska eller på den bekvämare arbetsställningen?

Diskussionerna om det kommunala handlar i dag väldigt ofta om ansträngd kommunal ekonomi, kommunsammanslagningar och organisering av de kommunala tjänsterna och annat som kan vara ganska svårgripbart. Men egentligen handlar ju kommunalpolitiken om helt konkreta och vardagsnära projekt.