I går och i dag har Hangö skyltat i offentligheten på ett mindre smickrande vis. Radio Vega Västnyland och tidningen Västra Nyland har rapporterat om vad stadens budget för år 2013 innebär för skolorna: återanvändning av utslitna böcker, inklusive övningsböcker, och problem att få skapligt material hopskrapat för de praktiska ämnena.
Det är bra, att det nu lyfts fram hur det förhåller sig. Men jag tycker att det definivt hade varit bättre, om den här verkligheten hade lyfts fram för oss beslutsfattare innan budgeten slogs fast!
Jag var själv med och jobbade fram budgeten i egenskap av stadsstyrelsemedlem. Efter att nämnderna kommit in med de första förslagen till budget för sin sektor var det uppenbart att utgifterna måste fås ner, och sektorförslagen skickades tillbaka till nämnderna för en ny omgång. Om jag inte minns alldeles fel var uppdraget att få ner utgifterna med totalt 1,5 miljoner, vilket i princip fördelades mellan sektorerna i relation till deras procentuella andel av budgeten.
Då vi i stadsstyrelsen gick igenom de nedbantade sektorförslagen, frågade jag för säkerhets skull den ansvarige tjänstemannen för bildningssektorn vad förslaget innebär för vardagen i skolorna. Jag frågade, eftersom jag tycker att skolan är en grundbult för ett jämlikt samhälle, och att det är viktigt att skolan hålls på en nivå, som gör det möjligt att få alla elever att hänga med.
Jag fick till svar, att guldkanten nog försvinner. Att det skulle bli så här knappt som det nu framkommit i fråga om böcker och material framgick absolut inte.
Nu med facit i hand har jag frågat mej själv om jag ändå borde fattat hur det förhöll sig. Men det är faktiskt inte så lätt att läsa ut sånt här ur den klumpsumma som presenterades. Och så utgick jag ju faktiskt i från att jag kan lita på en tjänsteman i ledande ställning. Det har jag upplevt att jag kunnat göra de senaste åren.
Hade jag fått klart för mej hur det skulle bli, hade jag ju gjort allt jag bara kunde för att få bildningssektorns budget höjd till en skaplig nivå. Och det är mycket möjligt att det hade lyckats.
Jag har nu igen fått en erfarenhet jag gärna hade varit utan. Men man lär sig av sina erfarenheter och misstag, och i höstens budgetbehandling kommer jag garanterat att kolla upp vissa saker betydligt grundligare. Och jag är förhoppningsvis inte den enda som gör det.
Jag förutsätter också att den här olyckliga budgetprocessen för bildningssektorns del leder till en bättre beredning av ärendena framöver. Det är politikerna som ska stå för prioriteringarna, och för att de ska kunna göra det, så måste tjänsteinnehavarna i beredningen lägga alla kort på bordet i stället för att göra smygprioriteringar.
torsdag 14 februari 2013
tisdag 23 oktober 2012
Detaljplanering av det allra heligaste
Min insändare om planeringen av parkområdet i Hangö publicerades i Västra Nyland i dag:
"Satsa på småskalighet i planeringen!
Planeringen av det område som omfattar Casinoparken, Tennisparken, Plagen och Parkbergen är nu högaktuell i Hangö. Området är centralt på många sätt: geografiskt, historiskt, turistmässigt och inte minst i hangöbornas medvetande och vardag. Så här gäller det verkligen att tänka efter före.
Översynen av existerande detaljplaner motiverades med behovet av ett visst mått av nybyggnad för att trygga verksamheten vid Casino och på Plagen. Jag blev därför mycket förvånad när jag såg de första planutkasten, där ett tämligen massivt nybygge ritats in mellan tennisplanerna-Plagen och Parkbergen.
Som jag ser det, skulle en byggnad här på ett mycket olyckligt sätt bryta sönder det enhetliga grönområde som nu finns på området, och som är i flitigt bruk. Som det nu är övergår parken så småningom i Parkbergens överraskande mångsidiga natur. Också de som inte längre orkar kliva omkring på Parkbergen har nu en möjlighet till naturupplevelser i området nedanför Parkbergen.
Sedan är det en annan sak ett det förvisso behöver gallras ut en del sly, speciellt i Tennisparken, och att det på Parkbergen behövs bättre framkomlighet på stigarna och bättre skyltning.
Förutom att den uppskissade byggnaden mellan tennisplanerna och Parkbergen skulle söndra ett fungerande grönområde, ser jag också andra faror med det. Även om det ibland kan vara bra med storstilade visioner, tycker jag att man i planeringen av sådana här områden måste se till att man inte tappar markkontakten utan håller sig till en sund vardagsrealism.
Utifrån erfarenheterna med hotelltomten på Fabriksudden - där vi inte ännu vet hur det slutar - tycker jag, att vi noga ska akta oss för att rita in strandnära tomter för mera exklusiva ändamål, som kan intressera alla möjliga bondfångare utan desto mera seriösa avsikter.
Låt oss i stället satsa på vår unika natur och på verksamheter som är så pass småskaliga att de passar in i den!"
Alla viktiga aspekter på planen är det omöjligt att få med i en enda insändare. En sak som tarvar grundlig eftertanke är hurdan typ av byggnation verksamheten vid Casino kunde vara betjänt av. Casino är ju en sommarrestaurang, och nya utrymmen kan därför lätt bli en ytterligare belastning, då det gäller att få ekonomi i verksamheten.
Det har framförts önskemål om utrymmen för inkvartering i samband med restaurangen. Kunde det vara något som hjälper till att förlänga säsongen, och i vilken form och utsträckning borde den i så fall praktiseras? Själv tror jag nog inte på ett allatför vidlyftigt upplägg här heller.
De parkeringsutrymmen som ritats in i dessa första utkast är onödigt stort tilltagna, vilket väl har att göra med det nybygge som ritats in mellan tennisplanerna och Parkbergen. Tar man bort det bygget behövs det inte alls så många parkeringslatser. Att ytbelägga marken mellan tallarna, som ju ska bevaras, med betongstenar kan väl aldrig vara bra för tallarna, även om stenarna är ihåliga!
"Satsa på småskalighet i planeringen!
Planeringen av det område som omfattar Casinoparken, Tennisparken, Plagen och Parkbergen är nu högaktuell i Hangö. Området är centralt på många sätt: geografiskt, historiskt, turistmässigt och inte minst i hangöbornas medvetande och vardag. Så här gäller det verkligen att tänka efter före.
Översynen av existerande detaljplaner motiverades med behovet av ett visst mått av nybyggnad för att trygga verksamheten vid Casino och på Plagen. Jag blev därför mycket förvånad när jag såg de första planutkasten, där ett tämligen massivt nybygge ritats in mellan tennisplanerna-Plagen och Parkbergen.
Som jag ser det, skulle en byggnad här på ett mycket olyckligt sätt bryta sönder det enhetliga grönområde som nu finns på området, och som är i flitigt bruk. Som det nu är övergår parken så småningom i Parkbergens överraskande mångsidiga natur. Också de som inte längre orkar kliva omkring på Parkbergen har nu en möjlighet till naturupplevelser i området nedanför Parkbergen.
Sedan är det en annan sak ett det förvisso behöver gallras ut en del sly, speciellt i Tennisparken, och att det på Parkbergen behövs bättre framkomlighet på stigarna och bättre skyltning.
Förutom att den uppskissade byggnaden mellan tennisplanerna och Parkbergen skulle söndra ett fungerande grönområde, ser jag också andra faror med det. Även om det ibland kan vara bra med storstilade visioner, tycker jag att man i planeringen av sådana här områden måste se till att man inte tappar markkontakten utan håller sig till en sund vardagsrealism.
Utifrån erfarenheterna med hotelltomten på Fabriksudden - där vi inte ännu vet hur det slutar - tycker jag, att vi noga ska akta oss för att rita in strandnära tomter för mera exklusiva ändamål, som kan intressera alla möjliga bondfångare utan desto mera seriösa avsikter.
Låt oss i stället satsa på vår unika natur och på verksamheter som är så pass småskaliga att de passar in i den!"
Alla viktiga aspekter på planen är det omöjligt att få med i en enda insändare. En sak som tarvar grundlig eftertanke är hurdan typ av byggnation verksamheten vid Casino kunde vara betjänt av. Casino är ju en sommarrestaurang, och nya utrymmen kan därför lätt bli en ytterligare belastning, då det gäller att få ekonomi i verksamheten.
Det har framförts önskemål om utrymmen för inkvartering i samband med restaurangen. Kunde det vara något som hjälper till att förlänga säsongen, och i vilken form och utsträckning borde den i så fall praktiseras? Själv tror jag nog inte på ett allatför vidlyftigt upplägg här heller.
De parkeringsutrymmen som ritats in i dessa första utkast är onödigt stort tilltagna, vilket väl har att göra med det nybygge som ritats in mellan tennisplanerna och Parkbergen. Tar man bort det bygget behövs det inte alls så många parkeringslatser. Att ytbelägga marken mellan tallarna, som ju ska bevaras, med betongstenar kan väl aldrig vara bra för tallarna, även om stenarna är ihåliga!
söndag 2 september 2012
Hotell eller inte? Om politik och magkänsla.
Vård, omsorg och skola. Jobb och utkomst. Det är frågor som är viktiga i alla kommuner, såväl inför valen som mellan valen. Viktiga är de också i Hangö, men det som av alla frågor att döma mest intresserar hangöborna nu är hotellprojektet på Fabriksudden. Jag känner mej därför manad att här föra fram min syn på saken.
Det är min tredje period i fullmäktige som nu håller på att löpa ut. Under i stort sett hela den tiden har det varit aktuellt med något hotellprojekt. Och i åratal före det. Det har funnits behov av ett större hotell, och staden har haft utmärkta hotelltomter att erbjuda, men alla tidigare planer har stupat på finansieringen. Den stora utmaningen för ett hotell modell större i Hangö är ju att klara av vintersäsongen.
I någon av de tidigare hotellplanerna har det också ingått en ordentlig simhall för Hangöborna i projektet. Simhallen är ett annat evighetsprojekt, som hittills inte kunnat förverkligas.
När Hjallis Harkimo för så där tre år sen dök upp i Hangö och var intresserad av att lägga i gång ett hotellprojekt i Hangö, hade jag redan för egen del kommit fram till att vi i Hangö måste byta koncept vad gäller hotell och inkvartering.
Vi det laget höll den gamla polisstationen på Boulevarden redan på att göras om till hotell, och renoveringen av hotell Regatta var på gång. Det här var en märkbar förbättring av det tidigare läget, då Hangö inte haft ett enda skapligt hotell. Jag kom till att det faktiskt vore fiffigare att också i fortsättningen satsa på flera mindre inkvarteringsställen i stället för på ett stort hotell.
Men Hjallis hade då redan hunnit få vissa herrar i ledningen intresserade av sitt projekt. Och jag fastnade också på kroken. Tänkte att Hjallis är så pass businessman att han inte lägger i gång något som inte lönar sig. Och så lyckades jag kanske också tänka att han som seglare har en viss känsla för Hangö. Jag slöt mig alltså till den övriga stadsstyrelsen, som sedermera enhälligt föreslog för fullmäktige att avtalen om det tredelade projektet skulle godkännas.
Själv hade jag inte träffat Hjallis personligen, innan han redogjorde för sitt projekt inför styrelse och fullmäktige i december 2009. Då kände jag starkt att jag tyckte hjärtligt illa om Harkimo som person. När han fick en fråga, som inte ens var särskilt kritisk, utan mera i stilen "kunde man möjligen tänka sej.." borde han ju rimligtvis ha kunnat kosta på sej att titta intresserat på den som frågade och sedan förklara hur han såg på det. Men icke! Han stod och tittade omkring sej, åtminstone inte på den som talade, och med en min som sade typ "allt fan ska man nu måsta höra på också".
Och jag, som redan gjort mitt beslut i själva saken, tänkte, att här röstas nu inte om Harkimos person, utan om det här hotellprojektet.
Det som jag framför allt lärt mej av den här affären är: Birgitta, lita mera på din magkänsla! Jag vet ju, att även om jag röstat mot, därför att jag kände att den här mannen kan man verkligen inte lita på, så hade det inte räddat Hangö från honom och hans projekt, men jag hade varit mera i harmoni med mej själv.
För sommaren 2011, när första delen av projektet, dvs bostadshuset vid Regattastranden höll på att byggas, så drog sej Hjallis ur hela projektet, som såldes vidare till byggaren Quattrogroup.
I våras när det enligt avtalet började bli dags att ta itu med bygget av hotellet på Fabriksudden, lade Quattrogroup i stället in en ansökan om att i stället för ett traditionellt hotell få bygga ett bostadshotell med hotellrummen placerade i sju olika hus och så ett hus för de gemensamma funktionerna: reception, service, restaurang och spa.
När ärendet kom till stadsstyrelsebehandling i juni, var jag och många andra oroade för att det nu blir bostäder i stället för hotell också på Fabriksudden. Den första reaktionen hos många var att detta är kontraktsbrott, så bryt avtalet och låt dem betala betala för avtalsbrottet!
Det blev dock snart tämligen klart att det skulle bli en lång och svår och dyr och osäker process för staden att försöka få de ändrade planerna förklarade som kontraktsbrott. Avtalets formuleringar utesluter inte bostadshotell, och gällande detaljplan öppnar för byggande av hotell, bostadshotell och byggnader för badinrättning på det aktuella området.
Röster höjde också för att bostadshotell utan vidare är det bästa, om man vill ha till exempel barnfamiljer till Hangö.
Orsaken till den enhälliga bordläggningen i stadsstyrelsen i juni var närmast osäkerheten om i hur stor utsträckning bostäderna faktiskt kommer att vara tillgängliga för uthyrning.
I bolagsordningarna för bostadshotellhusen kommer att ingå en klausul om att bostäderna måste hyras ut åtminstone en viss del av tiden. Bolagsordningar kan visserligen ändras, men det framstod också klart att de som driver wellness-delen nog har ett stort intresse av att hotellrummen hyrs ut. Eftersom det är frågan om standardiserade rum, är jag också övertygad om att folk med pengar och råd att köpa dessa bostäder inte nöjer sej med så spartanskt boende i längre tider, den vidunderliga platsen och utsikten till trots. Förmöget folk brukar dessutom vara angelägna om att hålla koll på utgifter och inkomster, så varför låta bostaden stå tom om man kan hyra ut den..
I den nu aktuella versionen finns det också med en simhall, i motsats till Hjallis' version. Inte särskilt stor, men i alla fall, och den skulle ju vara öppen för hangöborna. (I något skede gav jag upp hoppet om att få en simhall till Hangö, och tänkte att vi gör alla hangöbor till vinterbadare...)
Jag tycker egentligen också, att det passar bättre in med flera mindre hus än med en stor hotellbyggnad där på udden. De tidigare skisser jag såg av Hjallis' hotell var inte något arkitektoniskt underverk precis.
Och så tänkte jag litet cyniskt, att ifall hotellverksamheten sedan inte bär sig, utan går omkull, så går det bättre att hitta ny användning för de mindre husen än för ett stort hotell, som skulle riskera att bli ett nytt Ljungbo..
Jag gav alltså grönt ljus för bostadshotellprojektet. Vi röstade i stadsstyrelsen, men omröstningen gällde inte huruvida detta är bättre eller sämre än tidigare hotellversion, även om det ofta framställts så i offentligheten. Vi röstade om huruvida det skulle föras till fullmäktige för ställningstagande eller inte.
Eftersom jag vill värna om demokratin, skulle jag i och för sig gärna fört saken till fullmäktige. Men när också de som ville föra ärendet dit för avgörande var av den åsikten att den nya versionen är bättre, vilket också majoriteten av fullmäktigemedlemmarna enligt vad jag erfarit också tycker, röstade jag för att det räcker med behandling i stadsstyrelsen, som ju ansvarar för verkställandet av stadens beslut. En fullmäktigebehandling skulle desutom öppna för besvär och långvariga och dyra processer för staden, uppenbarligen till ingen nytta, men till stor skada för staden.
När jag nu en gång håller på, vill jag ännu påpeka ett par saker, som verkar oklara för rätt många. Quattrogroup slipper inte till Drottningberg för att bygga bostäder, innan det är klart att det blir hotell på Fabriksudden. Och Fabriksuddens stränder kommer att vara tillgängliga för allmänheten också efter att hotellplanerna förhoppningsvis förverkligats. De fina klipporna ute på udden kommer också att finnas kvar och vara tillgängliga.
I bästa fall kan det här ännu bli ganska bra för Hangö och hangöborna. I sämsta fall blir det ännu ett i raden av havererade hotellprojekt. Och i så fall är det nog verkligen hög tid för oss alla att tänka i nya banor angående hotell och inkvartering.
Det är min tredje period i fullmäktige som nu håller på att löpa ut. Under i stort sett hela den tiden har det varit aktuellt med något hotellprojekt. Och i åratal före det. Det har funnits behov av ett större hotell, och staden har haft utmärkta hotelltomter att erbjuda, men alla tidigare planer har stupat på finansieringen. Den stora utmaningen för ett hotell modell större i Hangö är ju att klara av vintersäsongen.
I någon av de tidigare hotellplanerna har det också ingått en ordentlig simhall för Hangöborna i projektet. Simhallen är ett annat evighetsprojekt, som hittills inte kunnat förverkligas.
När Hjallis Harkimo för så där tre år sen dök upp i Hangö och var intresserad av att lägga i gång ett hotellprojekt i Hangö, hade jag redan för egen del kommit fram till att vi i Hangö måste byta koncept vad gäller hotell och inkvartering.
Vi det laget höll den gamla polisstationen på Boulevarden redan på att göras om till hotell, och renoveringen av hotell Regatta var på gång. Det här var en märkbar förbättring av det tidigare läget, då Hangö inte haft ett enda skapligt hotell. Jag kom till att det faktiskt vore fiffigare att också i fortsättningen satsa på flera mindre inkvarteringsställen i stället för på ett stort hotell.
Men Hjallis hade då redan hunnit få vissa herrar i ledningen intresserade av sitt projekt. Och jag fastnade också på kroken. Tänkte att Hjallis är så pass businessman att han inte lägger i gång något som inte lönar sig. Och så lyckades jag kanske också tänka att han som seglare har en viss känsla för Hangö. Jag slöt mig alltså till den övriga stadsstyrelsen, som sedermera enhälligt föreslog för fullmäktige att avtalen om det tredelade projektet skulle godkännas.
Själv hade jag inte träffat Hjallis personligen, innan han redogjorde för sitt projekt inför styrelse och fullmäktige i december 2009. Då kände jag starkt att jag tyckte hjärtligt illa om Harkimo som person. När han fick en fråga, som inte ens var särskilt kritisk, utan mera i stilen "kunde man möjligen tänka sej.." borde han ju rimligtvis ha kunnat kosta på sej att titta intresserat på den som frågade och sedan förklara hur han såg på det. Men icke! Han stod och tittade omkring sej, åtminstone inte på den som talade, och med en min som sade typ "allt fan ska man nu måsta höra på också".
Och jag, som redan gjort mitt beslut i själva saken, tänkte, att här röstas nu inte om Harkimos person, utan om det här hotellprojektet.
Det som jag framför allt lärt mej av den här affären är: Birgitta, lita mera på din magkänsla! Jag vet ju, att även om jag röstat mot, därför att jag kände att den här mannen kan man verkligen inte lita på, så hade det inte räddat Hangö från honom och hans projekt, men jag hade varit mera i harmoni med mej själv.
För sommaren 2011, när första delen av projektet, dvs bostadshuset vid Regattastranden höll på att byggas, så drog sej Hjallis ur hela projektet, som såldes vidare till byggaren Quattrogroup.
I våras när det enligt avtalet började bli dags att ta itu med bygget av hotellet på Fabriksudden, lade Quattrogroup i stället in en ansökan om att i stället för ett traditionellt hotell få bygga ett bostadshotell med hotellrummen placerade i sju olika hus och så ett hus för de gemensamma funktionerna: reception, service, restaurang och spa.
När ärendet kom till stadsstyrelsebehandling i juni, var jag och många andra oroade för att det nu blir bostäder i stället för hotell också på Fabriksudden. Den första reaktionen hos många var att detta är kontraktsbrott, så bryt avtalet och låt dem betala betala för avtalsbrottet!
Det blev dock snart tämligen klart att det skulle bli en lång och svår och dyr och osäker process för staden att försöka få de ändrade planerna förklarade som kontraktsbrott. Avtalets formuleringar utesluter inte bostadshotell, och gällande detaljplan öppnar för byggande av hotell, bostadshotell och byggnader för badinrättning på det aktuella området.
Röster höjde också för att bostadshotell utan vidare är det bästa, om man vill ha till exempel barnfamiljer till Hangö.
Orsaken till den enhälliga bordläggningen i stadsstyrelsen i juni var närmast osäkerheten om i hur stor utsträckning bostäderna faktiskt kommer att vara tillgängliga för uthyrning.
I bolagsordningarna för bostadshotellhusen kommer att ingå en klausul om att bostäderna måste hyras ut åtminstone en viss del av tiden. Bolagsordningar kan visserligen ändras, men det framstod också klart att de som driver wellness-delen nog har ett stort intresse av att hotellrummen hyrs ut. Eftersom det är frågan om standardiserade rum, är jag också övertygad om att folk med pengar och råd att köpa dessa bostäder inte nöjer sej med så spartanskt boende i längre tider, den vidunderliga platsen och utsikten till trots. Förmöget folk brukar dessutom vara angelägna om att hålla koll på utgifter och inkomster, så varför låta bostaden stå tom om man kan hyra ut den..
I den nu aktuella versionen finns det också med en simhall, i motsats till Hjallis' version. Inte särskilt stor, men i alla fall, och den skulle ju vara öppen för hangöborna. (I något skede gav jag upp hoppet om att få en simhall till Hangö, och tänkte att vi gör alla hangöbor till vinterbadare...)
Jag tycker egentligen också, att det passar bättre in med flera mindre hus än med en stor hotellbyggnad där på udden. De tidigare skisser jag såg av Hjallis' hotell var inte något arkitektoniskt underverk precis.
Och så tänkte jag litet cyniskt, att ifall hotellverksamheten sedan inte bär sig, utan går omkull, så går det bättre att hitta ny användning för de mindre husen än för ett stort hotell, som skulle riskera att bli ett nytt Ljungbo..
Jag gav alltså grönt ljus för bostadshotellprojektet. Vi röstade i stadsstyrelsen, men omröstningen gällde inte huruvida detta är bättre eller sämre än tidigare hotellversion, även om det ofta framställts så i offentligheten. Vi röstade om huruvida det skulle föras till fullmäktige för ställningstagande eller inte.
Eftersom jag vill värna om demokratin, skulle jag i och för sig gärna fört saken till fullmäktige. Men när också de som ville föra ärendet dit för avgörande var av den åsikten att den nya versionen är bättre, vilket också majoriteten av fullmäktigemedlemmarna enligt vad jag erfarit också tycker, röstade jag för att det räcker med behandling i stadsstyrelsen, som ju ansvarar för verkställandet av stadens beslut. En fullmäktigebehandling skulle desutom öppna för besvär och långvariga och dyra processer för staden, uppenbarligen till ingen nytta, men till stor skada för staden.
När jag nu en gång håller på, vill jag ännu påpeka ett par saker, som verkar oklara för rätt många. Quattrogroup slipper inte till Drottningberg för att bygga bostäder, innan det är klart att det blir hotell på Fabriksudden. Och Fabriksuddens stränder kommer att vara tillgängliga för allmänheten också efter att hotellplanerna förhoppningsvis förverkligats. De fina klipporna ute på udden kommer också att finnas kvar och vara tillgängliga.
I bästa fall kan det här ännu bli ganska bra för Hangö och hangöborna. I sämsta fall blir det ännu ett i raden av havererade hotellprojekt. Och i så fall är det nog verkligen hög tid för oss alla att tänka i nya banor angående hotell och inkvartering.
torsdag 2 augusti 2012
Små nära ting
Semestern närmar sig sitt slut och jag använder de sista lediga dagarna till att reda upp papper och hushåll. Den här dagen bjöd på sol och jag passade på att tvätta en matta, och det gjorde jag förstås vid den nya tvättplatsen i Hangöby hamn.
Det var i december 2008 vid behandlingen av 2009 års investeringsbudget jag fick igenom en kläm om att det ska byggas en tvättplats för mattor på land.
Jag var inte den första som förde fram saken, det hade gjorts initiativ om möjlighet att tvätta mattor på land redan före mitt intåg i fullmäktige år 2000. Frågan hade i alla fall inte prioriterats tillräckligt högt för att någonsin komma med i budgetförslaget för följande år, utan man hade nöjt sej med planeringsanslag i ekonomiplanen för något av de påföljande åren. Och följande år hade projektet skuffats fram igen.
Då för fyra år sedan hade vi inom Vänsterförbundet definitivt fått nog av det eviga framflyttandet. I Hangö om någonstans är vi beroende av Östersjön och måste därför måna om den. De mattbryggor som fanns på flera ställen i Hangö gav ställvis upphov till synbara förändringar i vattenmiljön i den vik där de var belägna.
Vägen från fullmäktigebeslut till färdig tvättplats blev i alla fall av olika orsaker lång och krokig. Men efter alla krokar och dröjsmål kunde den äntligen tas i bruk i början av sommaren i år. Den var väl i princip färdig redan i fjol, men eftersom någon del fattades, fick vi vackert vänta ett år till..
Men nu är tvättplatsen alltså i funktion och har uppenbarligen varit i flitig användning. Själv är jag väldigt nöjd med hur den fungerar, och det tycks andra också vara av kommentarerna att döma.
En intressant följd av den nya tvättplatsen tycks vara att könsfördelningen på mattbryggan blir jämnare. Jag har aldrig tidigare sett så många män tvätta mattor, ibland har de manliga mattvättarna faktiskt varit i majoritet. Beror det månne på nyfikenhet på det tekniska eller på den bekvämare arbetsställningen?
Diskussionerna om det kommunala handlar i dag väldigt ofta om ansträngd kommunal ekonomi, kommunsammanslagningar och organisering av de kommunala tjänsterna och annat som kan vara ganska svårgripbart. Men egentligen handlar ju kommunalpolitiken om helt konkreta och vardagsnära projekt.
Det var i december 2008 vid behandlingen av 2009 års investeringsbudget jag fick igenom en kläm om att det ska byggas en tvättplats för mattor på land.
Jag var inte den första som förde fram saken, det hade gjorts initiativ om möjlighet att tvätta mattor på land redan före mitt intåg i fullmäktige år 2000. Frågan hade i alla fall inte prioriterats tillräckligt högt för att någonsin komma med i budgetförslaget för följande år, utan man hade nöjt sej med planeringsanslag i ekonomiplanen för något av de påföljande åren. Och följande år hade projektet skuffats fram igen.
Då för fyra år sedan hade vi inom Vänsterförbundet definitivt fått nog av det eviga framflyttandet. I Hangö om någonstans är vi beroende av Östersjön och måste därför måna om den. De mattbryggor som fanns på flera ställen i Hangö gav ställvis upphov till synbara förändringar i vattenmiljön i den vik där de var belägna.
Vägen från fullmäktigebeslut till färdig tvättplats blev i alla fall av olika orsaker lång och krokig. Men efter alla krokar och dröjsmål kunde den äntligen tas i bruk i början av sommaren i år. Den var väl i princip färdig redan i fjol, men eftersom någon del fattades, fick vi vackert vänta ett år till..
Men nu är tvättplatsen alltså i funktion och har uppenbarligen varit i flitig användning. Själv är jag väldigt nöjd med hur den fungerar, och det tycks andra också vara av kommentarerna att döma.
En intressant följd av den nya tvättplatsen tycks vara att könsfördelningen på mattbryggan blir jämnare. Jag har aldrig tidigare sett så många män tvätta mattor, ibland har de manliga mattvättarna faktiskt varit i majoritet. Beror det månne på nyfikenhet på det tekniska eller på den bekvämare arbetsställningen?
Diskussionerna om det kommunala handlar i dag väldigt ofta om ansträngd kommunal ekonomi, kommunsammanslagningar och organisering av de kommunala tjänsterna och annat som kan vara ganska svårgripbart. Men egentligen handlar ju kommunalpolitiken om helt konkreta och vardagsnära projekt.
torsdag 28 juni 2012
Välkommen på fisksoppskalas i Nagu 21.7 kl 12
Inom den finlandssvenska vänstern finns en tradition av fisksoppskalas. Den har legat nere ett tag, men i sommar är det dags igen. Lördagen den 21 juli blir det kalas i Nagu. Vi bjuder på politik, musik, soppa och samvaro.
Som tema för diskussionerna har vi valt regionutveckling och grundinkomst. Regionpolitiken har hamnat i skymundan i detta centraliseringens tidevarv, och i landsstyrelsen tycker vi att det är hög tid att lyfta fram den. Grundinkomsten igen har på sistone diskuterats flitigt och fått nya anhängare allteftersom bristerna i det nuvarande socialskyddssystemet blivit allt tydligare för allt flera. Vi vill förstås dra vårt strå till stacken för att öka medvetenheten om problematiken.
Våra inledare Li Andersson och Hannu Katajmäki kan sin sak och är dessutom bra på att föra fram den. Tillsammans med en debattglad publik bäddar det för intressanta och bra diskussioner. Och naturligtvis finns det många möjligheter till inspirerande samtal också utanför de schemalagda diskussionerna.
Så här ser programmet för dagen ut:
12.00 Välkomstord
Birgitta Gran, ordf. för VF:s landsstyrelse
Nina Söderlund, ordf. för VF i Pargas
12.10 En lokalbaserad stat
Hannu Katajamäki,
professor vid Vasa universitet,
inleder diskussionen om regionutveckling
13.30 Fisksoppa, skärgårdsbröd och kaffe
14.30 Dags för grundinkomst?
Inledning Li Andersson,
ordf. för Vänsterunga
c.kl 17 Musik med Väinö Grön
Kalaset går av stapeln på restaurang L'Escale, adress Nagu strand 4.
Och OBS!vi börjar en timme tidigare än vad som tidigare meddelats i olika förhandspuffar.
Vi ses i Nagu!
Som tema för diskussionerna har vi valt regionutveckling och grundinkomst. Regionpolitiken har hamnat i skymundan i detta centraliseringens tidevarv, och i landsstyrelsen tycker vi att det är hög tid att lyfta fram den. Grundinkomsten igen har på sistone diskuterats flitigt och fått nya anhängare allteftersom bristerna i det nuvarande socialskyddssystemet blivit allt tydligare för allt flera. Vi vill förstås dra vårt strå till stacken för att öka medvetenheten om problematiken.
Våra inledare Li Andersson och Hannu Katajmäki kan sin sak och är dessutom bra på att föra fram den. Tillsammans med en debattglad publik bäddar det för intressanta och bra diskussioner. Och naturligtvis finns det många möjligheter till inspirerande samtal också utanför de schemalagda diskussionerna.
Så här ser programmet för dagen ut:
12.00 Välkomstord
Birgitta Gran, ordf. för VF:s landsstyrelse
Nina Söderlund, ordf. för VF i Pargas
12.10 En lokalbaserad stat
Hannu Katajamäki,
professor vid Vasa universitet,
inleder diskussionen om regionutveckling
13.30 Fisksoppa, skärgårdsbröd och kaffe
14.30 Dags för grundinkomst?
Inledning Li Andersson,
ordf. för Vänsterunga
c.kl 17 Musik med Väinö Grön
Kalaset går av stapeln på restaurang L'Escale, adress Nagu strand 4.
Och OBS!vi börjar en timme tidigare än vad som tidigare meddelats i olika förhandspuffar.
Vi ses i Nagu!
tisdag 1 maj 2012
1 maj
Min 1 maj började också i år med uppvaktningen vid de rödas grav i Hangö. Jag höll ett litet tal, som du kan läsa här. Talet är på båda inhemska, helt enligt den lokala kutymen.
Hyvät toverit - Bästa kamrater
I dag hedrar vi minnet av de kamrater som stupade för sin övertygelse 1918.
Det bästa sättet att göra det på är nog att fortsätta kampen för en rättvisare värld. För trots att mycket av det kamraterna kämpade för 1918 har blivit verklighet finns egentligen allt kvar att göra!
Yhteiskunta on tänään hyvin toisenlainen kuin 1918. Vanhat voitot eivät riitä, vaan kamppailu vallasta joutuu käymään aina uudestaan.
Suomalainen yhteiskunta on viime 20 vuoden aikana tehty yhä tasa-arvoisemmaksi. Tuloerot, terveyserot ja monet muut kuilut ovat kasvaneet valtavasti. Nykyisen sinänsä hankalan hallituskoalition aikana on otettu askeleita kohti tasaisempaa jakoa, mutta matkaa on vielä paljon.
Styrkan i det finländska samhället har varit att alla levt i samma värld och nötts mot varandra i gemensamma institutioner. Så är det inte längre. De välbeställda och de fattiga lever i helt olika världar.
Forskare har påvisat, att mänskor mår bättre i samhällen med jämnare inkomstfördelning. Och att med blodsmak i munnen kämpa för att uppnå och hålla kvar en plats i solen är allt annat än hälsosamt. Samma gäller den dagliga överlevnadskampen för dem som hamnat på skuggsidan.
Tyvärr har de instanser som finns för att hjälpa mänskor utvecklats på ett sätt som kan göra de här hjälpinstanserna mera till en del av problemet än av lösningen.
Viime vuoden aikana meitä on järkyttänyt muutama tapaus, jossa ahdingossa oleva ihminen ei ole nähnyt muuta ulospääsyä kuin perheensä surmaaminen. Tätä taustaa vasten on perusteltua pohtia mielenterveys- ja ja muiden palvelujen toimivuutta.
Mutta ehkä meidän pitäisi pohtia ennen kaikkea sitä, miten voisimme muuttaa koko yhteiskuntaa niin, että siitä olisi helpompaa selvitä järki tallella kuin nyt!
Tässä yhteydessä törmää välttämättä globaaliin kaptitalismiin, joka on aikamme pahimpia kulkutauteja.
Det gäller att få styr på det globala kapitalet. Men det går nog att göra saker också i eget land och lokalt, även om det inte går att komma åt allt utan internationella insatser.
Till det mest uppfriskande i den samhälleliga diskussionen i dagens Finland hör diskussionen om grundinkomst, som kommit i gång ordentligt efter en lång paus. Den diskussionen öppnar upp nya perspektiv på samhälle och arbetsliv, och det är skäl för oss alla att ta del av den.
Tidigare generationers kämpar har många gånger gjort det omöjliga möjligt, varför skulle inte vi kunna göra det samma? Låt oss göra 1 maj till de stora tankarnas dag!
Virkistävintä suomalaisessa yhteiskunnallisessa keskustelussa viime aikoina on ollut keskustelu perustulosta. Perustulosta keskustellaan nyt laajasti ja vakavasti pitkien aikojen hiljaisuuden jälkeen, ja siitä valmistellaan kansalaislaoitetta.
Aikaisempien sukupolvien toverit ovat monta kertaa tehneet mahdottomasta mahdollisen. Minkä takia me emme pystysisi samaan? Olkoon tämä vappupäivä meille suurten ajatusten päivä!
Hyvää vappua - Glad 1 maj!
Hyvät toverit - Bästa kamrater
I dag hedrar vi minnet av de kamrater som stupade för sin övertygelse 1918.
Det bästa sättet att göra det på är nog att fortsätta kampen för en rättvisare värld. För trots att mycket av det kamraterna kämpade för 1918 har blivit verklighet finns egentligen allt kvar att göra!
Yhteiskunta on tänään hyvin toisenlainen kuin 1918. Vanhat voitot eivät riitä, vaan kamppailu vallasta joutuu käymään aina uudestaan.
Suomalainen yhteiskunta on viime 20 vuoden aikana tehty yhä tasa-arvoisemmaksi. Tuloerot, terveyserot ja monet muut kuilut ovat kasvaneet valtavasti. Nykyisen sinänsä hankalan hallituskoalition aikana on otettu askeleita kohti tasaisempaa jakoa, mutta matkaa on vielä paljon.
Styrkan i det finländska samhället har varit att alla levt i samma värld och nötts mot varandra i gemensamma institutioner. Så är det inte längre. De välbeställda och de fattiga lever i helt olika världar.
Forskare har påvisat, att mänskor mår bättre i samhällen med jämnare inkomstfördelning. Och att med blodsmak i munnen kämpa för att uppnå och hålla kvar en plats i solen är allt annat än hälsosamt. Samma gäller den dagliga överlevnadskampen för dem som hamnat på skuggsidan.
Tyvärr har de instanser som finns för att hjälpa mänskor utvecklats på ett sätt som kan göra de här hjälpinstanserna mera till en del av problemet än av lösningen.
Viime vuoden aikana meitä on järkyttänyt muutama tapaus, jossa ahdingossa oleva ihminen ei ole nähnyt muuta ulospääsyä kuin perheensä surmaaminen. Tätä taustaa vasten on perusteltua pohtia mielenterveys- ja ja muiden palvelujen toimivuutta.
Mutta ehkä meidän pitäisi pohtia ennen kaikkea sitä, miten voisimme muuttaa koko yhteiskuntaa niin, että siitä olisi helpompaa selvitä järki tallella kuin nyt!
Tässä yhteydessä törmää välttämättä globaaliin kaptitalismiin, joka on aikamme pahimpia kulkutauteja.
Det gäller att få styr på det globala kapitalet. Men det går nog att göra saker också i eget land och lokalt, även om det inte går att komma åt allt utan internationella insatser.
Till det mest uppfriskande i den samhälleliga diskussionen i dagens Finland hör diskussionen om grundinkomst, som kommit i gång ordentligt efter en lång paus. Den diskussionen öppnar upp nya perspektiv på samhälle och arbetsliv, och det är skäl för oss alla att ta del av den.
Tidigare generationers kämpar har många gånger gjort det omöjliga möjligt, varför skulle inte vi kunna göra det samma? Låt oss göra 1 maj till de stora tankarnas dag!
Virkistävintä suomalaisessa yhteiskunnallisessa keskustelussa viime aikoina on ollut keskustelu perustulosta. Perustulosta keskustellaan nyt laajasti ja vakavasti pitkien aikojen hiljaisuuden jälkeen, ja siitä valmistellaan kansalaislaoitetta.
Aikaisempien sukupolvien toverit ovat monta kertaa tehneet mahdottomasta mahdollisen. Minkä takia me emme pystysisi samaan? Olkoon tämä vappupäivä meille suurten ajatusten päivä!
Hyvää vappua - Glad 1 maj!
måndag 20 juni 2011
Vänstern i regeringen
Nu är Vänsterförbundet alltså regeringsparti.
Saken stöttes och blöttes grundligt på partifullmäktiges och riksdagsgruppens gemensamma möte i går. I den slutna omröstningen gavs sedan 40 röster för regeringsmedverkan, medan 23 röstade nej och tre röstade blankt.
Före det hade partistyrelsen röstat om sitt förslag till mötet: 11-2 för regeringsmedverkan. Jag röstade för, men det var inget självklart beslut för min del heller. Jag fattade mitt beslut först i tåget på väg till mötet söndagmorgon.
Eftersom förhandlingarna om regeringsprogrammet var mörklagda, och man hade bara allehanda otillförlitliga läckor och rykten att tillgå medan förhandlingarna pågick, gick det inte att bilda sig någon uppfattning om programmet innan det äntligen publicerades på fredagskvällen, och det tog en stund att ta till sig alla 89 sidor.
För min del var det här regeringsprogrammet verkligen inte fördärvat med förväntningar. Men läsandet bjöd på en hel del positiva överraskningar och jag kunde tydligt se att Vänstern satt sina spår i programmet. Jag har läst regeringsprogrammen sedan mitten av 1990-talet, och jämfört med de programmen kan här tydligt förmärkas en kursändring mot en socialare och miljövänligare politik.
Men samtidigt ingår där saker som är svåra att smälta, inte minst minskningen av kommunernas statsandelar. Hur många gånger har jag inte själv i hangöfullmäktige talat om statens bristande ansvarstagande i fråga om kommunernas ekonomi, och så ska man gå och godkänna sånt!
Bland de viktigaste frågorna för mej är grundskyddet. Det var ju faktiskt det sviktande grundskyddet och det växande fattigdomsproblemet som fick mej som socialbyråsoocialarbetare att gå med i politiken på 1990-talet.
Redan tämligen tidigt på fredagskvällen - innan någon rimligtvis faktiskt hunnit läsa programmet - fanns det en hel del som på facebook förklarade att de föreslagna höjningarna av grundskyddet var värda skit och ingenting. Och nej, de avskaffar inte fattigdomen, och de är inte tillräckliga, men de innebär i alla fall ett ordentligt steg framåt.
Det finns de som tycker att alla tillgängliga pengar borde satts på en höjning av utkomststödet i stället för att i första hand satsa på en höjning av grunddagpenningen och arbetsmarknadsstödet. Och, jo, det här skulle gett flera mera pengar i handen, eftersom det för dem som är beroende av utkomststöd är just nivån på utkomststödet som avgör, när högre arbetsmarknadsstöd innebär mindre utkomststöd. Men samtidigt skulle en sådan operation ha inneburit en ännu större skevhet i vårt socialskydd än vad som nu är fallet.
Det stora problemet i vårt socialskydd är att det lägsta primära socialskyddet, alltså förmånerna vid arbetslöshet, sjukdom, moderskapsledighet etc, är så lågt att mänskor inte kan leva på det utan måste söka utkomststöd för att klara sig. Utkomststödet är ett behovsprövat stöd som är avsett som tillfälligt stöd i krissituationer, men i och med att allt flera arbetslösa är hänvisade till grunddagpenning och arbetsmarknadsstöd, är det numera många långtidsarbetslösa som i åratal är hänvisade till utkomststödet. Det innebär en massa extra månatligt pappersarbete - och kontroll - för såväl hjälpbehövande som för den socialbyråpersonal som ska behandla ansökningarna. Ifall man höjer bara utkomststödet och inte de primära förmånerna växer den del av befolkningen som är långvarigt beroende av utkomststöd. Det skulle dessutom öka kommunernas utgifter för utkomststödet och dessutom medföra ökat behov av personal för behandlingen.
Så även om höjningen av grunddagpenningen/arbetsmarknadsstödet med 100 euro inte är tillräcklig för att befria alla arbetslösa från behovet av att söka utkomststöd för att klara sig, är det i alla fall ett ordentligt steg i rätt riktning. Mycket beror också på den konkreta utformningen av de ändringar i bostadsbidraget som hör till paketet. Inkomstgränserna kommer i alla fall att höjas och självriskerna minskas.
Och det blir ju trots allt också en nivåhöjning av utkomststödets grunddel (= det belopp som beaktas för dagligutgifter) från början av nästa år. Den är på sex procent, vilket innebär c. 25 e/mån till för ensamstående och c. 60 e/mån för en familj med två vuxna och ett barn. För endsamförsörjare blir det en extra förhöjning, som inte ännu fått sin konkreta form.
Det är faktiskt första gången på decennier som det övehuvudtaget gjorts en nivåhöjning utöver indexjusteringen på utkomststödet. När lagen om utkomsttsöd trädde i kraft 1.3.1998 gjordes däremot en tämligen stor nivåsänkning av stödet. Barnens grunddelar sänktes och samtidigt infördes en självrisk på boendeutgifterna. Den sistnämnda avskaffades för något år sedan efter massiva påtryckningar från otaliga medborgarorganisationer - och naturligtvis Vänsterförbundet.
I fråga om beskattningen blev det en större progression även om våra förhandlare inte kunde få till en skattehöjning för de högsta förvärvsinkomsterna. Men skatterna för de lägsta inkomsterna sänks, kapitalskatten höjs till 30 procent och blir dessutom nu ännu litet högre för kapitalinkomster över 50 000 i året, 32 procent. Gränsen för skattefria dividender i olistade bolag sänks från 90 000 till 60 000 euro. Arv över 200 000 euro beskattas enligt 16 procent.
Arbetet för att få bukt med den grå ekonomin kommer att effektiveras betydligt enligt det nya regeringsprogrammet.
En lag om äldreomsorg kommer äntligen att stiftas, och för den får kommunerna extra finansiering. Som motvikt mot de minskade statsandelarna kommer kommunerna också 2012 och 2013 att få fem procent mera än vanligt av samfundsskatterna.
Kommunernas ekonomi påverkas inte bara av inkomsterna, utan naturligtvis också av utgifterna. Enligt det här regeringsprogrammet ska till exempel varje person under 25 år och varje nyutexaminerad under 30 år erbjudas en arbets-, praktik-, studie-, ungdomsverkstads- eller rehabliteringsplast inom tre månader från det han/hon blivit arbetslös. Om det här görs bra, innebär det mindre utgifter för kommunerna. Höjningen av arbetslöshetsskyddet innebär förresten också en sänkning av kommunernas utgifter för utkomststödet.
Förutom statsandelarna till kommunerna var det den tilltänkta EU-politiken som gav upphov till mest tveksamhet och kritik vid gårdagens möte. Många upplevde att partiet genom att godkänna detta regeringsprogram handlar stick i stäv mot det man tidigare deklarerat, under valet och i samband med omröstningarna om stödpaketen i riksdagen.
De skrivningar som ingår i programmet innebär i alla fall förändringar av den hittillsvarande politiken i den riktning som Vänstern förespråkat, bl.a. större ansvar för bankerna och arbete för en finansmarknadsskatt. Paavo hade också fått med en mening som innebär att man inför varje enskilt stödbeslut måste granska huruvida de tilltänkta besluten är motiverade med tanke på medborgarna såväl i Finland som i det land som befinner sig i svårigheter och om det planerade anpassningsprogrammet faktiskt hjälper i frågavarande land att klara sig ur krisen.
En hel del skrivningar i programmet tarvar ännu precisering och konktretisering. Resultatet av den processen skulle alldeles säkert se annorlunda ut, ifall Vänstern lämnat sig utanför regeringen, jämfört med om Vänstern är med och påverkar också fortsättningen. Det var för mej en av de aspekter som vägde tungt för regeringsmedverkan.
Den nuvarande oppositionen är ju inte heller något lockande sällskap precis. Då lockar det rödgröna samarbetet inom den kommande regeringen mera. De gröna, SDP och VF har faktiskt flera platser i riksdagen än de andra regeringspartierna. Litet komiskt är det ju att det rödgröna samarbete som många i olika skeden drömt om blir till i en samlingspartistisk regering...
Valet av ministrar var i alla fall alldeles enhälligt. Och det var roligt att kunna överraska media, som litet fördomsfullt utgått från att Paavo blir trafikminister och Merja Kyllönen kulturminister. Nu blev det tvärtom.
Det jag nu önskar allra mest, är att våra medlemmar och anhängare, också de som är kritiska till regeringsmedverkan, ska gå in för att helhjärtat stöda våra ministrar och deras arbete och inte dra mattan under fötterna på dem med all världens kritik i tid och otid. Vänsterförbundet arbetar fortfarande för precis samma saker som före valet, även om inte allt kunde fås med i regeringsprogrammet!
Saken stöttes och blöttes grundligt på partifullmäktiges och riksdagsgruppens gemensamma möte i går. I den slutna omröstningen gavs sedan 40 röster för regeringsmedverkan, medan 23 röstade nej och tre röstade blankt.
Före det hade partistyrelsen röstat om sitt förslag till mötet: 11-2 för regeringsmedverkan. Jag röstade för, men det var inget självklart beslut för min del heller. Jag fattade mitt beslut först i tåget på väg till mötet söndagmorgon.
Eftersom förhandlingarna om regeringsprogrammet var mörklagda, och man hade bara allehanda otillförlitliga läckor och rykten att tillgå medan förhandlingarna pågick, gick det inte att bilda sig någon uppfattning om programmet innan det äntligen publicerades på fredagskvällen, och det tog en stund att ta till sig alla 89 sidor.
För min del var det här regeringsprogrammet verkligen inte fördärvat med förväntningar. Men läsandet bjöd på en hel del positiva överraskningar och jag kunde tydligt se att Vänstern satt sina spår i programmet. Jag har läst regeringsprogrammen sedan mitten av 1990-talet, och jämfört med de programmen kan här tydligt förmärkas en kursändring mot en socialare och miljövänligare politik.
Men samtidigt ingår där saker som är svåra att smälta, inte minst minskningen av kommunernas statsandelar. Hur många gånger har jag inte själv i hangöfullmäktige talat om statens bristande ansvarstagande i fråga om kommunernas ekonomi, och så ska man gå och godkänna sånt!
Bland de viktigaste frågorna för mej är grundskyddet. Det var ju faktiskt det sviktande grundskyddet och det växande fattigdomsproblemet som fick mej som socialbyråsoocialarbetare att gå med i politiken på 1990-talet.
Redan tämligen tidigt på fredagskvällen - innan någon rimligtvis faktiskt hunnit läsa programmet - fanns det en hel del som på facebook förklarade att de föreslagna höjningarna av grundskyddet var värda skit och ingenting. Och nej, de avskaffar inte fattigdomen, och de är inte tillräckliga, men de innebär i alla fall ett ordentligt steg framåt.
Det finns de som tycker att alla tillgängliga pengar borde satts på en höjning av utkomststödet i stället för att i första hand satsa på en höjning av grunddagpenningen och arbetsmarknadsstödet. Och, jo, det här skulle gett flera mera pengar i handen, eftersom det för dem som är beroende av utkomststöd är just nivån på utkomststödet som avgör, när högre arbetsmarknadsstöd innebär mindre utkomststöd. Men samtidigt skulle en sådan operation ha inneburit en ännu större skevhet i vårt socialskydd än vad som nu är fallet.
Det stora problemet i vårt socialskydd är att det lägsta primära socialskyddet, alltså förmånerna vid arbetslöshet, sjukdom, moderskapsledighet etc, är så lågt att mänskor inte kan leva på det utan måste söka utkomststöd för att klara sig. Utkomststödet är ett behovsprövat stöd som är avsett som tillfälligt stöd i krissituationer, men i och med att allt flera arbetslösa är hänvisade till grunddagpenning och arbetsmarknadsstöd, är det numera många långtidsarbetslösa som i åratal är hänvisade till utkomststödet. Det innebär en massa extra månatligt pappersarbete - och kontroll - för såväl hjälpbehövande som för den socialbyråpersonal som ska behandla ansökningarna. Ifall man höjer bara utkomststödet och inte de primära förmånerna växer den del av befolkningen som är långvarigt beroende av utkomststöd. Det skulle dessutom öka kommunernas utgifter för utkomststödet och dessutom medföra ökat behov av personal för behandlingen.
Så även om höjningen av grunddagpenningen/arbetsmarknadsstödet med 100 euro inte är tillräcklig för att befria alla arbetslösa från behovet av att söka utkomststöd för att klara sig, är det i alla fall ett ordentligt steg i rätt riktning. Mycket beror också på den konkreta utformningen av de ändringar i bostadsbidraget som hör till paketet. Inkomstgränserna kommer i alla fall att höjas och självriskerna minskas.
Och det blir ju trots allt också en nivåhöjning av utkomststödets grunddel (= det belopp som beaktas för dagligutgifter) från början av nästa år. Den är på sex procent, vilket innebär c. 25 e/mån till för ensamstående och c. 60 e/mån för en familj med två vuxna och ett barn. För endsamförsörjare blir det en extra förhöjning, som inte ännu fått sin konkreta form.
Det är faktiskt första gången på decennier som det övehuvudtaget gjorts en nivåhöjning utöver indexjusteringen på utkomststödet. När lagen om utkomsttsöd trädde i kraft 1.3.1998 gjordes däremot en tämligen stor nivåsänkning av stödet. Barnens grunddelar sänktes och samtidigt infördes en självrisk på boendeutgifterna. Den sistnämnda avskaffades för något år sedan efter massiva påtryckningar från otaliga medborgarorganisationer - och naturligtvis Vänsterförbundet.
I fråga om beskattningen blev det en större progression även om våra förhandlare inte kunde få till en skattehöjning för de högsta förvärvsinkomsterna. Men skatterna för de lägsta inkomsterna sänks, kapitalskatten höjs till 30 procent och blir dessutom nu ännu litet högre för kapitalinkomster över 50 000 i året, 32 procent. Gränsen för skattefria dividender i olistade bolag sänks från 90 000 till 60 000 euro. Arv över 200 000 euro beskattas enligt 16 procent.
Arbetet för att få bukt med den grå ekonomin kommer att effektiveras betydligt enligt det nya regeringsprogrammet.
En lag om äldreomsorg kommer äntligen att stiftas, och för den får kommunerna extra finansiering. Som motvikt mot de minskade statsandelarna kommer kommunerna också 2012 och 2013 att få fem procent mera än vanligt av samfundsskatterna.
Kommunernas ekonomi påverkas inte bara av inkomsterna, utan naturligtvis också av utgifterna. Enligt det här regeringsprogrammet ska till exempel varje person under 25 år och varje nyutexaminerad under 30 år erbjudas en arbets-, praktik-, studie-, ungdomsverkstads- eller rehabliteringsplast inom tre månader från det han/hon blivit arbetslös. Om det här görs bra, innebär det mindre utgifter för kommunerna. Höjningen av arbetslöshetsskyddet innebär förresten också en sänkning av kommunernas utgifter för utkomststödet.
Förutom statsandelarna till kommunerna var det den tilltänkta EU-politiken som gav upphov till mest tveksamhet och kritik vid gårdagens möte. Många upplevde att partiet genom att godkänna detta regeringsprogram handlar stick i stäv mot det man tidigare deklarerat, under valet och i samband med omröstningarna om stödpaketen i riksdagen.
De skrivningar som ingår i programmet innebär i alla fall förändringar av den hittillsvarande politiken i den riktning som Vänstern förespråkat, bl.a. större ansvar för bankerna och arbete för en finansmarknadsskatt. Paavo hade också fått med en mening som innebär att man inför varje enskilt stödbeslut måste granska huruvida de tilltänkta besluten är motiverade med tanke på medborgarna såväl i Finland som i det land som befinner sig i svårigheter och om det planerade anpassningsprogrammet faktiskt hjälper i frågavarande land att klara sig ur krisen.
En hel del skrivningar i programmet tarvar ännu precisering och konktretisering. Resultatet av den processen skulle alldeles säkert se annorlunda ut, ifall Vänstern lämnat sig utanför regeringen, jämfört med om Vänstern är med och påverkar också fortsättningen. Det var för mej en av de aspekter som vägde tungt för regeringsmedverkan.
Den nuvarande oppositionen är ju inte heller något lockande sällskap precis. Då lockar det rödgröna samarbetet inom den kommande regeringen mera. De gröna, SDP och VF har faktiskt flera platser i riksdagen än de andra regeringspartierna. Litet komiskt är det ju att det rödgröna samarbete som många i olika skeden drömt om blir till i en samlingspartistisk regering...
Valet av ministrar var i alla fall alldeles enhälligt. Och det var roligt att kunna överraska media, som litet fördomsfullt utgått från att Paavo blir trafikminister och Merja Kyllönen kulturminister. Nu blev det tvärtom.
Det jag nu önskar allra mest, är att våra medlemmar och anhängare, också de som är kritiska till regeringsmedverkan, ska gå in för att helhjärtat stöda våra ministrar och deras arbete och inte dra mattan under fötterna på dem med all världens kritik i tid och otid. Vänsterförbundet arbetar fortfarande för precis samma saker som före valet, även om inte allt kunde fås med i regeringsprogrammet!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
