Stimulans, sysselsättning och social rättvisa!

I det här riksdagsvalet är jag inte uppställd, men jag är förstås aktivt med och gör valarbete. Vi har ingen hangökandidat i det här valet, och eftersom Hangö en gång för alla befinner sig i periferin av Nylands valkrets, så är det inte alltför ofta vi har besök av de nyländska vänsterkandidaterna här. Så när vi är ute och bjuder hangöborna på plättar och politik, får jag i alla fall diskutera politik och föra fram Vänsterns linje. (Och en hel del hangöbor tycks förresten ta för givet att jag är kandidat i det här valet också.)

Den höga arbetslösheten är något som bekymrar dem som besöker vårt tält och Vänsterns konkreta program för att minska den med hjälp av offentliga investeringar i infrastruktur, mögelhusreparationer, förmånliga bostäder, forskning och produktutveckling mm. får mycket positiv genklang. Det är något helt annat än andra partiers nedskärningslistor.

Nedskärningsfronten tycks visserligen äntligen börja krackelera, det hörs spridda toner från olika partier om att nedskärningslistor inte är det enda saliggörande. (Men inte från Samlingspartiet eller SFP förstås.) Och redan ett bra tag har ju många ekonomiska experter talat för att det behövs stimulansåtgärder i ekonomin.

Till och med Anders Borg, moderaten som var finansminister i Reinfeldts regering, och som tillsammasa med Juhana Vartiainen på Stubbs uppdrag gjorde en utredning om den finländska ekonomin, har efteråt konstaterat att statsskulden inte är det stora problemet i Finland. Som det största problemet har han i stället nämnt den brist på förtroende som råder i samhället här.

Själv tycker jag väl att det största problemet är den höga arbetslösheten, men jag tycker i alla fall att Borg verkligen har en viktig poäng i detta om bristen på förtroende. Vi är väl många som på många sätt upplevt att den allmänna atmosfären så småningom rört sig från förtroende till misstroende, allt eftersom klyftorna ökat, men det var för mig en överraskning, att en Borg skulle påtala det.

Fast Borg talade ju inte om klyftorna, bara om bristen på förtroende. Att han noterade saken tänker jag kan ha att göra med det faktum att man i Sverige åtgärdade den ekonomiska krisen på 1990-talet på ett annat sätt än man gjorde i Finland. I Sverige satsade man betydligt mera på att sysselsätta folk än vi gjorde här, där arbetslösheten läts växa till ett långtidsarbetslöshetsproblem.

För ett par veckor sedan var jag på ett ekonomiseminarium ordnat av European Left i Helsingfors. En av inledarna var den tidigare isländska finansministern Steingrimur Sigfusson, som betonade att det viktiga är att fördela bördan rätt, när man skall reda upp nationens ekonomiska problem. Island slog vakt om den sociala rättvisan då de tacklade sin ekonomiska kris, och framstår nu som det land som bäst klarat krisen.

Så nu gäller det för oss i Finland att framför allt skapa jobb åt de arbetslösa i stället för att cementera deras arbetslöshet och utsatthet. Det minskar utgifterna för arbetslöshetsskyddet, ökar skatteinkomsterna och ökar också välfärden och känslan av förtroende för och i samhället.

Och i de här ekonomiska sammanhangen skadar det minsann inte heller att komma ihåg att skatteparadisen far iväg med lika mycket pengar som hälsovården i hela Europa kostar...