Det är redan ett par-tre veckor sedan Vänstern höll sin kongress i Jyväskylä. Tiden närmast efter kongressen var för min del i alla fall så fylld av arbete, att det inte blev tid och ork över för att sätta sej ner och reflektera över den gångna kongressen. Den ekonomiska krisen ger en socialombudsman mera jobb, och extra snårigt blir det inför semestern. Men nu är jag i alla fall ledig!
Jag är väldigt glad över att jag kan ta semester samtidigt som det är paus i mötesrumban. Det skulle inte kännas särskilt ledigt att vara tvungen att springa på möte var och varannan kväll. Men politiken är ju i alla fall mitt mesta fritidsintresse, så det är absolut inget jag undviker att tänka på under semestern. Tvärtom är det ju då man har bättre tid att faktiskt tänka.
Partikongressen i Jyväskylä var den fjärde partikongressen för min del (dvs. den fjärde ordinarie, sen var det ju också den extraordinarie kongressen efter Suvi-Annes avhopp).
Hur en partikongress utfaller har naturligtvis väldigt mycket med kvaliteten på de praktiska arrangemangen och ledningen av kongressen att göra. Vi är många som minns det pinsamma schabblet i Åbo 2004, då målprogrammet inte hann behandlas i sin helhet, innan kongressdeltagarna måste ge sig iväg till tåget... Men varje kongress återspeglar också det allmänna klimatet i samhället och inom partiet.
Så när stämningen på årets kongress allmänt har betecknats som god och glad, säger det samtidigt något om stämningen inom partiet nu. Det politiska målprogrammet för åren 2010-2015, som utarbetats genom en grundlig process och som fick sin slutliga utformning på kongressen, lyfter fram vänsterns alternativ mycket klarare och tydligare än på länge. Det samhälle vi lever i har blivit alltför hårt och grymt för alltför många mänskor, nu är det verkligen dags att styra utvecklingen åt ett bättre och vettigare håll!
Partikongressen hade nu 300 delegater mot 500 tidigare. Jag tror att det bidrog till att hålla kongressen mera samlad, och att delegaterna, som nu varit tvungna att konkurrera om platserna, var mera motiverade än tidigare.
Partistyrelsen hade föreslagit att kongressen i fortsättningen skulle sammankallas varannat år. Det gick i alla fall inte igenom, det blev inte ens omröstning om saken. Orsaken till att man vill håll kvar treårsperioden handlar helt enkelt om knappa resurser. Också med minskat antal delegater innebär en partikongress stora kostnader och också mycket arbete med förberedelserna - arbete som samtidigt behöver sättas på annan utveckling av partiarbetet och på val.
Iögonenfallande på årets kongress var andelen unga bland delegaterna. Också på svenskt håll har det skett en generationsväxling, och det märktes också i Jyväskylä.
Och i fråga om det svenska kan jag ännu konstatera, att det på vår partikongress i motsats till vissa andra inte fanns någon motion som gick ut på att försvaga svenskans ställning. Tvärtom godkändes i målprogrammet enhälligt ett par punkter som är ägnade att trygga servicen för finlandssvenskarna.
Den fråga som väckte de starkaste känslorna var pälsdjursnäringens vara eller inte vara. Omröstningsresultatet var också mycket jämnt, men den här gången var det i motsats till senast motståndarna som segrade. Kravet på övergångstid och kompensation mm. uppfattades tydligen inte som någon kompromiss av pälsnäringens förespråkare, som hyste och hyser stark oro för att en förlust av arbetsplatser inom pälsdjursnäringen inte kan kompenseras på annat håll. Den oron måste naturligtvis tas på allvar.
Inställningen tll kärnkraft delar däremot inte längre partiet alls såsom tidigare. De som förespråkar utveckling av förnybar energi och motsätter sig kärnkraft är i absolut majoritet, vilket ju också märktes i riksdagens omröstning om de nya kärnkraftverken för en vecka sedan. Men tyvärr valde majoriteten i de flesta andra partier att fortsättningsvis gå in för den förlegade och farliga kärnkraften, så det gick som det gick i omröstningen.
Men i alla fall: trots att vägen mot en bättre värld ännu minsann är full av hinder, så känns det som om partikongressen innebar ett ordentligt steg framåt och det nya målprogrammet ger bra verktyg för arbetet. Det gör jobbet roligare.
Men först till stranden!
torsdag 8 juli 2010
måndag 14 juni 2010
Förvånande?
I helgen hölls hela tre partikongresser och alla tycks ha debatterat svenskans ställning i något avseende.
Att samlingspartiets kongress röstade genom en motion om att slopa den obligatoriska undervisningen i svenska tycks ha överraskat SFP-kretsarna.
Själv upplever jag snarare att beslutet är helt i linje med samlingspartiets politik i stort: business framför allt! Man lägger snäva nyttoaspekter på allt, inklusive socialpolitiken och flyktingpolitiken,så varför skulle inte samma gälla för synen på svenskan?
I dagens globala kapitalism är kunskaper i svenska säkert inte samma garanti för framgång som de var någon gång tidigare. Och om man nu har den egna nyttan som främsta rättesnöre, så är det väl egentligen inte så konstigt att man vill frigöra sig från gammalmodigheter som upplevs som onödiga hinder på vägen till framgång...
Det som däremot förvånar mig är att man inom SFP inte alls tycks se att den allmänna politik man i fråga om ekonomi och samhälle bedriver i regeringen tillsammans med samlingspartiet faktiskt bäddar för att svenskan hamnar på undantag. SFP slår larm bara när svenska intressen kommer i kläm, men inte annars(fast i viss utsträckning också i fråga om invandringspolitiken, det ska medges). Men när arbetslösa och andra fattiga utsätts för en behandling som näst intill fråntar dem mänskovärdet, då reagerar inte SFP.
Svenskans ställning är viktig för oss, men för att den ska kunna tryggas behövs nog en helt annan regeringspolitik än den vi har i dag, en politik som syftar till social rättvisa överlag!
Att samlingspartiets kongress röstade genom en motion om att slopa den obligatoriska undervisningen i svenska tycks ha överraskat SFP-kretsarna.
Själv upplever jag snarare att beslutet är helt i linje med samlingspartiets politik i stort: business framför allt! Man lägger snäva nyttoaspekter på allt, inklusive socialpolitiken och flyktingpolitiken,så varför skulle inte samma gälla för synen på svenskan?
I dagens globala kapitalism är kunskaper i svenska säkert inte samma garanti för framgång som de var någon gång tidigare. Och om man nu har den egna nyttan som främsta rättesnöre, så är det väl egentligen inte så konstigt att man vill frigöra sig från gammalmodigheter som upplevs som onödiga hinder på vägen till framgång...
Det som däremot förvånar mig är att man inom SFP inte alls tycks se att den allmänna politik man i fråga om ekonomi och samhälle bedriver i regeringen tillsammans med samlingspartiet faktiskt bäddar för att svenskan hamnar på undantag. SFP slår larm bara när svenska intressen kommer i kläm, men inte annars(fast i viss utsträckning också i fråga om invandringspolitiken, det ska medges). Men när arbetslösa och andra fattiga utsätts för en behandling som näst intill fråntar dem mänskovärdet, då reagerar inte SFP.
Svenskans ställning är viktig för oss, men för att den ska kunna tryggas behövs nog en helt annan regeringspolitik än den vi har i dag, en politik som syftar till social rättvisa överlag!
torsdag 20 maj 2010
Dags att bygga upp!
I går kväll ordnade vi inom Hangö Vänster ett diskussionstillfälle om de kommunala hyresbostäderna. Som inledare hade vi vänsterriksdagsmannen Erkki Virtanen, som före sin riksdagsmannaperiod framgångsrikt verkade som VD för det kommunala hyreshusbolaget i Kuopio.
Gårdagskvällen var väldigt vacker och varm, så det var utan vidare klart att vi inte hade några stora skaror att vänta. De som kom var desto mera intresserade, och Erkki gjorde inte de närvarande besvikna.
Det är naturligtvis klart att erfarenheter från Kuopio inte direkt kan överföras till Hangö, men Erkki förde nog fram en hel del tankar och principer som vore värda att beakta i Hangö också.
En sak, som kom att framstå som väldigt tydlig för mej i går, är att de kommunala hyresbostäderna i Hangö närmast framstått som ett nödvändigt ont, en börda staden har att dras med. Det har egentligen inte varit någon hjärtesak eller huvudsak för någon; inte för bolagets disponent, inte för dess styrelse och inte för stadens övriga politiker och tjänsteinnehavare.
En av de saker Erkki mest betonade var vikten av att hyreshusbolaget har en egen anställd personal- alltifrån disponent till städare, som helhjärtat går in för att möjliggöra ett bra boende för hyresgästerna, och att man har boendekommittéer i varje hus.
Eftersom vi inte var så många i publiken, var det lätt att diskutera. Och inom Hangö Vänster kommer vi att spinna vidare på tankarna i akt och mening att göra det möjligt att hitta en uppåtgående spiral för Hangö hyreshus!
Gårdagskvällen var väldigt vacker och varm, så det var utan vidare klart att vi inte hade några stora skaror att vänta. De som kom var desto mera intresserade, och Erkki gjorde inte de närvarande besvikna.
Det är naturligtvis klart att erfarenheter från Kuopio inte direkt kan överföras till Hangö, men Erkki förde nog fram en hel del tankar och principer som vore värda att beakta i Hangö också.
En sak, som kom att framstå som väldigt tydlig för mej i går, är att de kommunala hyresbostäderna i Hangö närmast framstått som ett nödvändigt ont, en börda staden har att dras med. Det har egentligen inte varit någon hjärtesak eller huvudsak för någon; inte för bolagets disponent, inte för dess styrelse och inte för stadens övriga politiker och tjänsteinnehavare.
En av de saker Erkki mest betonade var vikten av att hyreshusbolaget har en egen anställd personal- alltifrån disponent till städare, som helhjärtat går in för att möjliggöra ett bra boende för hyresgästerna, och att man har boendekommittéer i varje hus.
Eftersom vi inte var så många i publiken, var det lätt att diskutera. Och inom Hangö Vänster kommer vi att spinna vidare på tankarna i akt och mening att göra det möjligt att hitta en uppåtgående spiral för Hangö hyreshus!
söndag 9 maj 2010
Ydinvoimaa tästä ikuisuuteen?
Eilen kävin Helsingissä osoittamassa mieltäni ydinvoimaa vastaan ja järkevämmän energiapolitiikan puolesta.
Heti kun kuulin mielenosoituksen järjestämisestä, päätin osallistua. Minua todellakin harmittaa ja pelottaa tämän maan nykyinen energiapolitiikka, jossa turvallisuus- ja työllisyysasioista piittaamatta takerrutaan menneen maailman tekniikkaan ja kieltäydytään käyttämästä ja kehittämästä uusia energiamuotoja.
Ja meitä on monta, jotka ajattelevat samoin. Kaikki eivät tietenkään päässeet eilen paikalle; ihmisillä on kaikenlaista tekemistä toukokuisena lauantaina eivätkä ilmatkaan olleet kovin houkuttelevia. Eikä jokainen jaksa uskoa, että mielenosoituksella on merkitystä.
En minäkään kuvittele, että se seikka, osallistunko mielenosoitukseen vaiko en, ratkaisevasti vaikuttaa eduskunnan ydinvoimapäätökseen. Mutta ellei kukaan osoita mieltään, silloin ei ainakaan muutosta tule. Ja minä haluan olla mukana tekemässä sen, mitä suinkin voin.
Kun eilen tulin rautatietorille, koin pienen pettymyksen. Torilla olisi saanut olla vielä enemmän tungosta ja meitä vasemmistolaisia olisi saanut olla enemmän! Tietysti suuresta väkijoukosta on hieman hankalaa löytää tuttunsa, vaikka ovatkin paikalla. Heti kuitenkin löytyi pari muuta hankolaista: vihreitten Riitta Ketelemäki ja Timo Sarojärvi.
Vihreät olivatkin masinoineet joukkonsa laajasti paikalle, puoluejohtoa myöten. Kylläpä osaavat sujuvasti opponoida oman hallituksen politiikkaa! Kun he järjestivät rivensä ennen kulkueen liikkeellelähtöä, tuntui siltä kuin he olisivat voineet jyrätä muut allensa. Pääsin sentään pois alta ja löysin sitten vasemmistonuoret, joiden kanssa oli kivaa kulkea. Vähitellen muitakin vasemmistolaisia löytyi. Ja oli meitä mielenosoittajia kuitenkin lopulta melko paljon, n. 3000!
Perillä eduskuntatalolla kuuntelimme eduskuntaryhmien edustajien puheita. Paavo (Arhinmäki) puhui tietysti hyvin ja kokeili lopuksi vanhoja huudattajan taitojaan. Muut puhujat olivat Erkki Tuomioja, Anne Sinnemäki, Christina Gestrin ja vielä yksi keskustalainen, jonka nimeä en nyt muista.
Eräs toinen ja tunnetumpi keskustalainen oli jollain lailla jatkuvasti tilaisuudessa läsnä, vaikkei henkilökohtaisesti: Mauri Pekkarinen. Hänen ala-arvoinen käyttäytymisensä energia-asioista vastaavana ministerinä on jäänyt vahvasti ihmisten mieleen. "Mauri on tsoukki! Eikä meitä naurata!" oli eilen suosittu huuto.
Illalla kävin vielä Bio Rexissä katsomassa uutta ja palkittua dokumenttielokuvaa Into Eternity, joka kuvaa Olkiluotoon rakennettavaa maailman ensimmäistä ydinjätteen loppusijoitushanketta. Elokuvan on ohjannut tanskalainen Michael Madsen, joka Skypen välityksellä osallistui keskusteluun, jota elokuvanäytöksen jälkeen käytiin.
Elokuva nostaa hyvin esille ydinjätteisiin liittyvät moraaliset kysymykset ja pitkän aikaperspektiivin. Jätteiden suhteen ei ole kysymys pelkästään tekniikasta; vaikka löytyisikin niin turvallinen loppusijoituspaikka että sen ulkopuolelle ei pääsisi vahingollista säteilyä, miten voimme varmistaa että tulevat sukupolvet eivät vahingossa tai uteliaisuudesta lähde loppusijoitusta avaamaan?
Säteilyvaaraa on ainakin 100.000 vuotta, ehkä enemmän. Jos yritämme ajatella vastaavaa aikaa taaksepäin, huomaamme miten valtavasta aikajänteestä on kysymys. Miten ihmeessä me voimme varmistaa viestin perillemenon noin pitkän ajan jälkeen?? Madsenin elokuvasta käy ilmi, ettemme pystykään sitä varmistamaan. Joten meillä on valtava ongelma jo olemassa olevien ydinvoimaloiden jätteiden säilyttämisessä. Miten joku vielä haluaa tätä ongelmaa kasvattaa uusilla reaktoreilla??!
Mielenosoituksen ja elokuvan välissä ehdin sopivasti Ateneumiin katsomaan Caj Bremerin valokuvia, jotka nyt viimeisiä päiviä ovat näytillä. Taitavan valokuvaajan mielenkiintoisia kuvia, suosittelen! Minun ikäiselle näihin valokuviin liittyy tietysti myös aikamoinen määrä nostalgiaa.. Siinä on välillä ihan hyvää levätä.
Heti kun kuulin mielenosoituksen järjestämisestä, päätin osallistua. Minua todellakin harmittaa ja pelottaa tämän maan nykyinen energiapolitiikka, jossa turvallisuus- ja työllisyysasioista piittaamatta takerrutaan menneen maailman tekniikkaan ja kieltäydytään käyttämästä ja kehittämästä uusia energiamuotoja.
Ja meitä on monta, jotka ajattelevat samoin. Kaikki eivät tietenkään päässeet eilen paikalle; ihmisillä on kaikenlaista tekemistä toukokuisena lauantaina eivätkä ilmatkaan olleet kovin houkuttelevia. Eikä jokainen jaksa uskoa, että mielenosoituksella on merkitystä.
En minäkään kuvittele, että se seikka, osallistunko mielenosoitukseen vaiko en, ratkaisevasti vaikuttaa eduskunnan ydinvoimapäätökseen. Mutta ellei kukaan osoita mieltään, silloin ei ainakaan muutosta tule. Ja minä haluan olla mukana tekemässä sen, mitä suinkin voin.
Kun eilen tulin rautatietorille, koin pienen pettymyksen. Torilla olisi saanut olla vielä enemmän tungosta ja meitä vasemmistolaisia olisi saanut olla enemmän! Tietysti suuresta väkijoukosta on hieman hankalaa löytää tuttunsa, vaikka ovatkin paikalla. Heti kuitenkin löytyi pari muuta hankolaista: vihreitten Riitta Ketelemäki ja Timo Sarojärvi.
Vihreät olivatkin masinoineet joukkonsa laajasti paikalle, puoluejohtoa myöten. Kylläpä osaavat sujuvasti opponoida oman hallituksen politiikkaa! Kun he järjestivät rivensä ennen kulkueen liikkeellelähtöä, tuntui siltä kuin he olisivat voineet jyrätä muut allensa. Pääsin sentään pois alta ja löysin sitten vasemmistonuoret, joiden kanssa oli kivaa kulkea. Vähitellen muitakin vasemmistolaisia löytyi. Ja oli meitä mielenosoittajia kuitenkin lopulta melko paljon, n. 3000!
Perillä eduskuntatalolla kuuntelimme eduskuntaryhmien edustajien puheita. Paavo (Arhinmäki) puhui tietysti hyvin ja kokeili lopuksi vanhoja huudattajan taitojaan. Muut puhujat olivat Erkki Tuomioja, Anne Sinnemäki, Christina Gestrin ja vielä yksi keskustalainen, jonka nimeä en nyt muista.
Eräs toinen ja tunnetumpi keskustalainen oli jollain lailla jatkuvasti tilaisuudessa läsnä, vaikkei henkilökohtaisesti: Mauri Pekkarinen. Hänen ala-arvoinen käyttäytymisensä energia-asioista vastaavana ministerinä on jäänyt vahvasti ihmisten mieleen. "Mauri on tsoukki! Eikä meitä naurata!" oli eilen suosittu huuto.
Illalla kävin vielä Bio Rexissä katsomassa uutta ja palkittua dokumenttielokuvaa Into Eternity, joka kuvaa Olkiluotoon rakennettavaa maailman ensimmäistä ydinjätteen loppusijoitushanketta. Elokuvan on ohjannut tanskalainen Michael Madsen, joka Skypen välityksellä osallistui keskusteluun, jota elokuvanäytöksen jälkeen käytiin.
Elokuva nostaa hyvin esille ydinjätteisiin liittyvät moraaliset kysymykset ja pitkän aikaperspektiivin. Jätteiden suhteen ei ole kysymys pelkästään tekniikasta; vaikka löytyisikin niin turvallinen loppusijoituspaikka että sen ulkopuolelle ei pääsisi vahingollista säteilyä, miten voimme varmistaa että tulevat sukupolvet eivät vahingossa tai uteliaisuudesta lähde loppusijoitusta avaamaan?
Säteilyvaaraa on ainakin 100.000 vuotta, ehkä enemmän. Jos yritämme ajatella vastaavaa aikaa taaksepäin, huomaamme miten valtavasta aikajänteestä on kysymys. Miten ihmeessä me voimme varmistaa viestin perillemenon noin pitkän ajan jälkeen?? Madsenin elokuvasta käy ilmi, ettemme pystykään sitä varmistamaan. Joten meillä on valtava ongelma jo olemassa olevien ydinvoimaloiden jätteiden säilyttämisessä. Miten joku vielä haluaa tätä ongelmaa kasvattaa uusilla reaktoreilla??!
Mielenosoituksen ja elokuvan välissä ehdin sopivasti Ateneumiin katsomaan Caj Bremerin valokuvia, jotka nyt viimeisiä päiviä ovat näytillä. Taitavan valokuvaajan mielenkiintoisia kuvia, suosittelen! Minun ikäiselle näihin valokuviin liittyy tietysti myös aikamoinen määrä nostalgiaa.. Siinä on välillä ihan hyvää levätä.
tisdag 4 maj 2010
På väg mot partikongressen
Nu är det avgjort vem som representerar det nyländska distriktet på Vänsterförbundets partikongress i juni. Nedan distriktets pressmeddelande om resultatet av medlemsomröstningen.
Trevligt att kvinnorna klarade sig så bra. VF har ju i många sammanhang tyvärr framstått som gubbdominerat i överkant. Men nu är det förnyelse på gång, vi har fått med en hel del yngre aktiva av båda könen.
Och naturligtvis är jag glad och nöjd också över det egna resultatet.
Uudenmaan Vasemmisto äänesti vilkkaasti:
Naisten johdolla Jyväskylän puoluekokoukseen
Vasemmistoliiton Uudenmaan piiritoimikunta vahvisti Uudenmaan puoluekokousedustajien valinnan 3.5.2010 pidetyssä kokouksessaan. Naiset menestyivät hyvin jäsenäänestyksessä: Ehdokkaista naisia oli vajaa puolet (46 %), mutta valituista selvä enemmistö (62 %). Yhteensä Uudeltamaalta lähtee 29 edustajaa puoluekokoukseen.
Jäsenäänestys järjestettiin Uudellamaalla kolmessa vaaliyhtymässä. Äänioikeutettuja oli yhteensä 667. Äänestysprosentit eri vaaliyhtymissä olivat seuraavat: Vantaa 61,3 %, Länsi-Uusimaa 57,9 % ja Itä- ja Keski-Uusimaa 63,8 %.
Espoossa jäsenäänestystä ei tarvittu, vaan puoluekokousedustajiksi tulivat suoraan valituiksi Elisabeth Andersson, Jukka Karhula ja Aija Typpö.
Vantaalta valittiin yhteensä kahdeksan puoluekokousedustajaa. Ykköseksi kipusi valtuustoryhmän ja piirijärjestön puheenjohtaja Kati Tyystjärvi (697 ääntä, 16 ykkössijaa), vaikka toiseksi tullut Teija Asara-Laaksonen (653 ääntä, 31 ykkössijaa) päihittikin hänet selvästi ykkösäänten määrässä. Muut vantaalaiset edustajat ovat Eero Väätäinen (649), Matti Holopainen (401), Tuula Saastamoinen (375), Loviisa Itäkannas (354) ja Teemu Hiilinen (349). Ensimmäinen varaedustaja on Liisa Kaikula (345).
Itä- ja Keski-Uudenmaalta valittiin yhdeksän edustajaa. Ykkönen oli piirijärjestön varapuheenjohtaja Saila Ruuth Porvoosta (652 ääntä, 8 ykkössijaa), vaikka hänelläkin ykkössijoja oli selvästi vähemmän kuin toiseksi tulleella hyvinkääläisellä Juhani Kouhialla (632 ääntä, 22 ykkössijaa). Seuraavat edustajat ovat Pirjo Hämäläinen Hyvinkäältä (521), Pia Lohikoski Keravalta (490), Leena Tuomisto Nurmijärveltä (482), Hannu Toikkanen Nurmijärveltä (452), Maarit Uusikumpu Järvenpäästä (426), Nina Laine-Tuominen Hyvinkäältä (372) ja Seppo Noro Tuusulasta (361). Ensimmäisellä varasijalla on Antero Harju Järvenpäästä(352).
Länsi-Uudenmaan osuus Uudenmaan edustajista on myös yhdeksän. Ensimmäiselle sijalle tuli TUL:n kehittämisjohtaja Sari Virta Vihdistä (795 ääntä, 25 ykkössijaa) ja toiseksi puoluehallituksen jäsen, Birgitta Gran Hangosta (666 ääntä, 16 ykkössijaa). Muut edustajat ovat Erkki Ollakka Karkkilasta (617), Johanna Puranen Nummi-Pusulasta (588), Veikko Kauppinen Raaseporista (558), Saara Reiman Lohjalta (555), Marja-Leena Siltakoski Raaseporista (510), Jukka Siltala Lohjalta (472) ja Kari Hujanen Kirkkonummelta (471). Ensimmäisellä varasijalla on Risto Sintonen Karkkilasta (394).
Trevligt att kvinnorna klarade sig så bra. VF har ju i många sammanhang tyvärr framstått som gubbdominerat i överkant. Men nu är det förnyelse på gång, vi har fått med en hel del yngre aktiva av båda könen.
Och naturligtvis är jag glad och nöjd också över det egna resultatet.
Uudenmaan Vasemmisto äänesti vilkkaasti:
Naisten johdolla Jyväskylän puoluekokoukseen
Vasemmistoliiton Uudenmaan piiritoimikunta vahvisti Uudenmaan puoluekokousedustajien valinnan 3.5.2010 pidetyssä kokouksessaan. Naiset menestyivät hyvin jäsenäänestyksessä: Ehdokkaista naisia oli vajaa puolet (46 %), mutta valituista selvä enemmistö (62 %). Yhteensä Uudeltamaalta lähtee 29 edustajaa puoluekokoukseen.
Jäsenäänestys järjestettiin Uudellamaalla kolmessa vaaliyhtymässä. Äänioikeutettuja oli yhteensä 667. Äänestysprosentit eri vaaliyhtymissä olivat seuraavat: Vantaa 61,3 %, Länsi-Uusimaa 57,9 % ja Itä- ja Keski-Uusimaa 63,8 %.
Espoossa jäsenäänestystä ei tarvittu, vaan puoluekokousedustajiksi tulivat suoraan valituiksi Elisabeth Andersson, Jukka Karhula ja Aija Typpö.
Vantaalta valittiin yhteensä kahdeksan puoluekokousedustajaa. Ykköseksi kipusi valtuustoryhmän ja piirijärjestön puheenjohtaja Kati Tyystjärvi (697 ääntä, 16 ykkössijaa), vaikka toiseksi tullut Teija Asara-Laaksonen (653 ääntä, 31 ykkössijaa) päihittikin hänet selvästi ykkösäänten määrässä. Muut vantaalaiset edustajat ovat Eero Väätäinen (649), Matti Holopainen (401), Tuula Saastamoinen (375), Loviisa Itäkannas (354) ja Teemu Hiilinen (349). Ensimmäinen varaedustaja on Liisa Kaikula (345).
Itä- ja Keski-Uudenmaalta valittiin yhdeksän edustajaa. Ykkönen oli piirijärjestön varapuheenjohtaja Saila Ruuth Porvoosta (652 ääntä, 8 ykkössijaa), vaikka hänelläkin ykkössijoja oli selvästi vähemmän kuin toiseksi tulleella hyvinkääläisellä Juhani Kouhialla (632 ääntä, 22 ykkössijaa). Seuraavat edustajat ovat Pirjo Hämäläinen Hyvinkäältä (521), Pia Lohikoski Keravalta (490), Leena Tuomisto Nurmijärveltä (482), Hannu Toikkanen Nurmijärveltä (452), Maarit Uusikumpu Järvenpäästä (426), Nina Laine-Tuominen Hyvinkäältä (372) ja Seppo Noro Tuusulasta (361). Ensimmäisellä varasijalla on Antero Harju Järvenpäästä(352).
Länsi-Uudenmaan osuus Uudenmaan edustajista on myös yhdeksän. Ensimmäiselle sijalle tuli TUL:n kehittämisjohtaja Sari Virta Vihdistä (795 ääntä, 25 ykkössijaa) ja toiseksi puoluehallituksen jäsen, Birgitta Gran Hangosta (666 ääntä, 16 ykkössijaa). Muut edustajat ovat Erkki Ollakka Karkkilasta (617), Johanna Puranen Nummi-Pusulasta (588), Veikko Kauppinen Raaseporista (558), Saara Reiman Lohjalta (555), Marja-Leena Siltakoski Raaseporista (510), Jukka Siltala Lohjalta (472) ja Kari Hujanen Kirkkonummelta (471). Ensimmäisellä varasijalla on Risto Sintonen Karkkilasta (394).
lördag 1 maj 2010
1 maj
Sedan många år börjar min 1 maj med uppvaktningen vid de rödas grav här i Hangö. I år var vi glädjande nog litet flera än vi varit de senaste åren, det ruggiga vädret till trots. Jag var en av talarna, den andra var Jaana Pulkkinen.
Som vanligt hade jag inte skrivit mitt tal ord för ord, men jag talade ungefär så här:
"Hyvät toverit - Bästa kamrater
På den tiden de kamrater vi i dag hedrar minnet av kämpade sin kamp var klassgränserna betydligt klarare än nu. I dag är skillnaderna långtifrån utplånade - tvärtom växer de på nytt - men de är inte lika tydliga som då. Och kanske på grund av det, i kombination med den vilja att vara på det vinnande laget som i dag gör sig gällande, är det många som i dag röstar mot sina intressen, röstar på högern i stället för på arbetarpartierna.
Kun on seurannut tämän kevään työehtosopimusneuvotteluja on ollut pelottavaa huomata miten nopeita ollaan niin yleisön joukossa kuin julkisudessa tuomitsemaan työntekijöiden oikeutettuja vaatimuksia.
Ensimmäisenä esimerkkinä ahtaajien lakko. Puhuttiin paljon siitä, miten huikeita tappioita se suomalaiselle teollisuudelle tuottaa. - Nyt sitten kun ahtaajat ovat töissä, pitäisi kai syntyä huikeita voittoja, mutta en ole kyllä niistä kuullut puhuttavan... Ja Suomen matalasta irtisanomissuojasta ei puhuttu kovinkaan paljon.
Sekä ahtaajien lakossa että sen jälkeisissä lakoissa on lakkorikkurien hankinnasta tehty suorastaan urheilulaji.
Högern och arbetsgivarkretsarna framställer sig ofta som laglighetens försvarare, men trots det anser man det som helt lämpligt att syssla med systematiskt strejkbryteri i fråga om helt lagliga strejker!
Vasemmistonuorten kamppanja "Ilmianna pomosi" on talven aikana saanut runsaasti palautetta nuorilta. Näyttää siltä, että nuorten tietämättömyyttä työehdoista käytetään hyväksi.
Samma kretsar - alltså högern och arbetsgivarförbunden - vill också gärna framstå som moderna och framåt, trots att man i fråga om socialpolitiken delvis gått tillbaka till 1800-talet och i fråga om energipolitiken verkligen inte vågar ge sig in på det nya. Men nu försöker man tydligen också skrota åttatimmarsdagen.
Elintarviketeollisuuden työnantajapuolen työaikavaatimusten toteuttaminen olisi reipas askel satasen vuotta taaksepäin.
Tämän päivän globaalimaailman talouspolitiikka on monimutkainen. On ymmärrettävää, että jotkut menevät perussuomalaisten yksinkertaistavaan lankaan.
Ellemme me nyt rupea ja pysty kansantajuisemmin esittelemään perusasioita ja mieluiten myös vaihtoehtoista talouspolitiikkaa, silloin käy huonosti, eikä pelkästään meille, vaan yhteiskunnalle kokonaisuudessaan.
Mutta, toverit, tänään on vappu. Kaikesta huolimatta - hyvää vappua!
Glad 1 maj!"
Vappujuhlaa ei ole enää moneen vuoteen järjestetty Hangossa. Silloin ennen vanhaan juhlan järjesti SAK:n paikallisjärjestö. Ohjelma rakentui silloin muualta tulleiden ja melko kalliiden esiintyjien varaan, joten perinteen lopettaminen johtui käsittääkseni taloudellisista syistä.
Koska työväen yhteiseen vapunviettoon minusta kuitenkin päitäisi kuulua myös iloista juhlaa, olen viime vuoden aikana yrittänyt ehdottaa jonkinlaista juhlaa, joka perustuisi enemmän yhdessäoloon kuin kalliiseen ohjelmaan. Tänä vuonna se ei vielä onnistunut, mutta keskustelu, jota tänä aamuna kunniakäynnin jälkeen kävin joidenkin paikallisten toimijoiden kanssa, antoi uskoa siihen, etteä se ensi vuonna voisi onnistuakin. Pitää vaan jaksaa tässäkin asiassa olla tarpeeksi pitkäjänteinen...
Som vanligt hade jag inte skrivit mitt tal ord för ord, men jag talade ungefär så här:
"Hyvät toverit - Bästa kamrater
På den tiden de kamrater vi i dag hedrar minnet av kämpade sin kamp var klassgränserna betydligt klarare än nu. I dag är skillnaderna långtifrån utplånade - tvärtom växer de på nytt - men de är inte lika tydliga som då. Och kanske på grund av det, i kombination med den vilja att vara på det vinnande laget som i dag gör sig gällande, är det många som i dag röstar mot sina intressen, röstar på högern i stället för på arbetarpartierna.
Kun on seurannut tämän kevään työehtosopimusneuvotteluja on ollut pelottavaa huomata miten nopeita ollaan niin yleisön joukossa kuin julkisudessa tuomitsemaan työntekijöiden oikeutettuja vaatimuksia.
Ensimmäisenä esimerkkinä ahtaajien lakko. Puhuttiin paljon siitä, miten huikeita tappioita se suomalaiselle teollisuudelle tuottaa. - Nyt sitten kun ahtaajat ovat töissä, pitäisi kai syntyä huikeita voittoja, mutta en ole kyllä niistä kuullut puhuttavan... Ja Suomen matalasta irtisanomissuojasta ei puhuttu kovinkaan paljon.
Sekä ahtaajien lakossa että sen jälkeisissä lakoissa on lakkorikkurien hankinnasta tehty suorastaan urheilulaji.
Högern och arbetsgivarkretsarna framställer sig ofta som laglighetens försvarare, men trots det anser man det som helt lämpligt att syssla med systematiskt strejkbryteri i fråga om helt lagliga strejker!
Vasemmistonuorten kamppanja "Ilmianna pomosi" on talven aikana saanut runsaasti palautetta nuorilta. Näyttää siltä, että nuorten tietämättömyyttä työehdoista käytetään hyväksi.
Samma kretsar - alltså högern och arbetsgivarförbunden - vill också gärna framstå som moderna och framåt, trots att man i fråga om socialpolitiken delvis gått tillbaka till 1800-talet och i fråga om energipolitiken verkligen inte vågar ge sig in på det nya. Men nu försöker man tydligen också skrota åttatimmarsdagen.
Elintarviketeollisuuden työnantajapuolen työaikavaatimusten toteuttaminen olisi reipas askel satasen vuotta taaksepäin.
Tämän päivän globaalimaailman talouspolitiikka on monimutkainen. On ymmärrettävää, että jotkut menevät perussuomalaisten yksinkertaistavaan lankaan.
Ellemme me nyt rupea ja pysty kansantajuisemmin esittelemään perusasioita ja mieluiten myös vaihtoehtoista talouspolitiikkaa, silloin käy huonosti, eikä pelkästään meille, vaan yhteiskunnalle kokonaisuudessaan.
Mutta, toverit, tänään on vappu. Kaikesta huolimatta - hyvää vappua!
Glad 1 maj!"
Vappujuhlaa ei ole enää moneen vuoteen järjestetty Hangossa. Silloin ennen vanhaan juhlan järjesti SAK:n paikallisjärjestö. Ohjelma rakentui silloin muualta tulleiden ja melko kalliiden esiintyjien varaan, joten perinteen lopettaminen johtui käsittääkseni taloudellisista syistä.
Koska työväen yhteiseen vapunviettoon minusta kuitenkin päitäisi kuulua myös iloista juhlaa, olen viime vuoden aikana yrittänyt ehdottaa jonkinlaista juhlaa, joka perustuisi enemmän yhdessäoloon kuin kalliiseen ohjelmaan. Tänä vuonna se ei vielä onnistunut, mutta keskustelu, jota tänä aamuna kunniakäynnin jälkeen kävin joidenkin paikallisten toimijoiden kanssa, antoi uskoa siihen, etteä se ensi vuonna voisi onnistuakin. Pitää vaan jaksaa tässäkin asiassa olla tarpeeksi pitkäjänteinen...
tisdag 13 april 2010
Loss från kärnkraften!
Nu har jag gjort slag i saken! Jag har bytt elbolag.
Det är redan länge sen, nångång i fjol, jag första gången hörde om Kraft & Kultur, energibolaget som håller sig med enbart förnybar energi och inte har några försänkningar i kärnkraftsindustrin. Jag blev genast intresserad och tänkte tanken att byta bolag .
Men när det hela tiden fanns en massa andra saker att sköta, så kom det liksom aldrig överst på listan. Jag hör till dem som tycker det känns krångligt att byta el- och telefonbolag och allt vad man numera som privatperson förutsätts konkurrensutsätta. Ibland tänker jag att det är en del av "kapitalistin ovela juoni", att folk ska ha så brått med att jämföra priser för mobilanslutningar att de inte hinner och orkar tänka på hur de stora penningströmmarna rör sig i samhället.
Men efter att ha läst Marit Lundströms artikel om grön el i gårdagens Västis kom jag äntligen till skott. För om jag bara på något sätt kan låta bli att stöda bolag som jobbar med kärnkraft så vill jag göra det. På de papper Fortum skickar mej står det visserligen att den el jag får är grön, men samtidigt är de ju upp till öronen engagerade i kärnkraften.
Det att det till och med finns en möjlighet att det ges tillstånd för att bygga tre nya kärnkraftverk i Finland är ju vansinne i kubik. Fast man på regeringshåll annars i dessa tider talar sig varm för toppforskning och innovationer så har man helt missat i fråga om energipolitiken, där man håller sig på ett primitivt plan och nogsamt undviker att ta lärdom av till exempel professor Peter Lund vid Tekniska högskolan.
Det är redan länge sen, nångång i fjol, jag första gången hörde om Kraft & Kultur, energibolaget som håller sig med enbart förnybar energi och inte har några försänkningar i kärnkraftsindustrin. Jag blev genast intresserad och tänkte tanken att byta bolag .
Men när det hela tiden fanns en massa andra saker att sköta, så kom det liksom aldrig överst på listan. Jag hör till dem som tycker det känns krångligt att byta el- och telefonbolag och allt vad man numera som privatperson förutsätts konkurrensutsätta. Ibland tänker jag att det är en del av "kapitalistin ovela juoni", att folk ska ha så brått med att jämföra priser för mobilanslutningar att de inte hinner och orkar tänka på hur de stora penningströmmarna rör sig i samhället.
Men efter att ha läst Marit Lundströms artikel om grön el i gårdagens Västis kom jag äntligen till skott. För om jag bara på något sätt kan låta bli att stöda bolag som jobbar med kärnkraft så vill jag göra det. På de papper Fortum skickar mej står det visserligen att den el jag får är grön, men samtidigt är de ju upp till öronen engagerade i kärnkraften.
Det att det till och med finns en möjlighet att det ges tillstånd för att bygga tre nya kärnkraftverk i Finland är ju vansinne i kubik. Fast man på regeringshåll annars i dessa tider talar sig varm för toppforskning och innovationer så har man helt missat i fråga om energipolitiken, där man håller sig på ett primitivt plan och nogsamt undviker att ta lärdom av till exempel professor Peter Lund vid Tekniska högskolan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
