Vård, omsorg och skola. Jobb och utkomst. Det är frågor som är viktiga i alla kommuner, såväl inför valen som mellan valen. Viktiga är de också i Hangö, men det som av alla frågor att döma mest intresserar hangöborna nu är hotellprojektet på Fabriksudden. Jag känner mej därför manad att här föra fram min syn på saken.
Det är min tredje period i fullmäktige som nu håller på att löpa ut. Under i stort sett hela den tiden har det varit aktuellt med något hotellprojekt. Och i åratal före det. Det har funnits behov av ett större hotell, och staden har haft utmärkta hotelltomter att erbjuda, men alla tidigare planer har stupat på finansieringen. Den stora utmaningen för ett hotell modell större i Hangö är ju att klara av vintersäsongen.
I någon av de tidigare hotellplanerna har det också ingått en ordentlig simhall för Hangöborna i projektet. Simhallen är ett annat evighetsprojekt, som hittills inte kunnat förverkligas.
När Hjallis Harkimo för så där tre år sen dök upp i Hangö och var intresserad av att lägga i gång ett hotellprojekt i Hangö, hade jag redan för egen del kommit fram till att vi i Hangö måste byta koncept vad gäller hotell och inkvartering.
Vi det laget höll den gamla polisstationen på Boulevarden redan på att göras om till hotell, och renoveringen av hotell Regatta var på gång. Det här var en märkbar förbättring av det tidigare läget, då Hangö inte haft ett enda skapligt hotell. Jag kom till att det faktiskt vore fiffigare att också i fortsättningen satsa på flera mindre inkvarteringsställen i stället för på ett stort hotell.
Men Hjallis hade då redan hunnit få vissa herrar i ledningen intresserade av sitt projekt. Och jag fastnade också på kroken. Tänkte att Hjallis är så pass businessman att han inte lägger i gång något som inte lönar sig. Och så lyckades jag kanske också tänka att han som seglare har en viss känsla för Hangö. Jag slöt mig alltså till den övriga stadsstyrelsen, som sedermera enhälligt föreslog för fullmäktige att avtalen om det tredelade projektet skulle godkännas.
Själv hade jag inte träffat Hjallis personligen, innan han redogjorde för sitt projekt inför styrelse och fullmäktige i december 2009. Då kände jag starkt att jag tyckte hjärtligt illa om Harkimo som person. När han fick en fråga, som inte ens var särskilt kritisk, utan mera i stilen "kunde man möjligen tänka sej.." borde han ju rimligtvis ha kunnat kosta på sej att titta intresserat på den som frågade och sedan förklara hur han såg på det. Men icke! Han stod och tittade omkring sej, åtminstone inte på den som talade, och med en min som sade typ "allt fan ska man nu måsta höra på också".
Och jag, som redan gjort mitt beslut i själva saken, tänkte, att här röstas nu inte om Harkimos person, utan om det här hotellprojektet.
Det som jag framför allt lärt mej av den här affären är: Birgitta, lita mera på din magkänsla! Jag vet ju, att även om jag röstat mot, därför att jag kände att den här mannen kan man verkligen inte lita på, så hade det inte räddat Hangö från honom och hans projekt, men jag hade varit mera i harmoni med mej själv.
För sommaren 2011, när första delen av projektet, dvs bostadshuset vid Regattastranden höll på att byggas, så drog sej Hjallis ur hela projektet, som såldes vidare till byggaren Quattrogroup.
I våras när det enligt avtalet började bli dags att ta itu med bygget av hotellet på Fabriksudden, lade Quattrogroup i stället in en ansökan om att i stället för ett traditionellt hotell få bygga ett bostadshotell med hotellrummen placerade i sju olika hus och så ett hus för de gemensamma funktionerna: reception, service, restaurang och spa.
När ärendet kom till stadsstyrelsebehandling i juni, var jag och många andra oroade för att det nu blir bostäder i stället för hotell också på Fabriksudden. Den första reaktionen hos många var att detta är kontraktsbrott, så bryt avtalet och låt dem betala betala för avtalsbrottet!
Det blev dock snart tämligen klart att det skulle bli en lång och svår och dyr och osäker process för staden att försöka få de ändrade planerna förklarade som kontraktsbrott. Avtalets formuleringar utesluter inte bostadshotell, och gällande detaljplan öppnar för byggande av hotell, bostadshotell och byggnader för badinrättning på det aktuella området.
Röster höjde också för att bostadshotell utan vidare är det bästa, om man vill ha till exempel barnfamiljer till Hangö.
Orsaken till den enhälliga bordläggningen i stadsstyrelsen i juni var närmast osäkerheten om i hur stor utsträckning bostäderna faktiskt kommer att vara tillgängliga för uthyrning.
I bolagsordningarna för bostadshotellhusen kommer att ingå en klausul om att bostäderna måste hyras ut åtminstone en viss del av tiden. Bolagsordningar kan visserligen ändras, men det framstod också klart att de som driver wellness-delen nog har ett stort intresse av att hotellrummen hyrs ut. Eftersom det är frågan om standardiserade rum, är jag också övertygad om att folk med pengar och råd att köpa dessa bostäder inte nöjer sej med så spartanskt boende i längre tider, den vidunderliga platsen och utsikten till trots. Förmöget folk brukar dessutom vara angelägna om att hålla koll på utgifter och inkomster, så varför låta bostaden stå tom om man kan hyra ut den..
I den nu aktuella versionen finns det också med en simhall, i motsats till Hjallis' version. Inte särskilt stor, men i alla fall, och den skulle ju vara öppen för hangöborna. (I något skede gav jag upp hoppet om att få en simhall till Hangö, och tänkte att vi gör alla hangöbor till vinterbadare...)
Jag tycker egentligen också, att det passar bättre in med flera mindre hus än med en stor hotellbyggnad där på udden. De tidigare skisser jag såg av Hjallis' hotell var inte något arkitektoniskt underverk precis.
Och så tänkte jag litet cyniskt, att ifall hotellverksamheten sedan inte bär sig, utan går omkull, så går det bättre att hitta ny användning för de mindre husen än för ett stort hotell, som skulle riskera att bli ett nytt Ljungbo..
Jag gav alltså grönt ljus för bostadshotellprojektet. Vi röstade i stadsstyrelsen, men omröstningen gällde inte huruvida detta är bättre eller sämre än tidigare hotellversion, även om det ofta framställts så i offentligheten. Vi röstade om huruvida det skulle föras till fullmäktige för ställningstagande eller inte.
Eftersom jag vill värna om demokratin, skulle jag i och för sig gärna fört saken till fullmäktige. Men när också de som ville föra ärendet dit för avgörande var av den åsikten att den nya versionen är bättre, vilket också majoriteten av fullmäktigemedlemmarna enligt vad jag erfarit också tycker, röstade jag för att det räcker med behandling i stadsstyrelsen, som ju ansvarar för verkställandet av stadens beslut. En fullmäktigebehandling skulle desutom öppna för besvär och långvariga och dyra processer för staden, uppenbarligen till ingen nytta, men till stor skada för staden.
När jag nu en gång håller på, vill jag ännu påpeka ett par saker, som verkar oklara för rätt många. Quattrogroup slipper inte till Drottningberg för att bygga bostäder, innan det är klart att det blir hotell på Fabriksudden. Och Fabriksuddens stränder kommer att vara tillgängliga för allmänheten också efter att hotellplanerna förhoppningsvis förverkligats. De fina klipporna ute på udden kommer också att finnas kvar och vara tillgängliga.
I bästa fall kan det här ännu bli ganska bra för Hangö och hangöborna. I sämsta fall blir det ännu ett i raden av havererade hotellprojekt. Och i så fall är det nog verkligen hög tid för oss alla att tänka i nya banor angående hotell och inkvartering.
söndag 2 september 2012
torsdag 2 augusti 2012
Små nära ting
Semestern närmar sig sitt slut och jag använder de sista lediga dagarna till att reda upp papper och hushåll. Den här dagen bjöd på sol och jag passade på att tvätta en matta, och det gjorde jag förstås vid den nya tvättplatsen i Hangöby hamn.
Det var i december 2008 vid behandlingen av 2009 års investeringsbudget jag fick igenom en kläm om att det ska byggas en tvättplats för mattor på land.
Jag var inte den första som förde fram saken, det hade gjorts initiativ om möjlighet att tvätta mattor på land redan före mitt intåg i fullmäktige år 2000. Frågan hade i alla fall inte prioriterats tillräckligt högt för att någonsin komma med i budgetförslaget för följande år, utan man hade nöjt sej med planeringsanslag i ekonomiplanen för något av de påföljande åren. Och följande år hade projektet skuffats fram igen.
Då för fyra år sedan hade vi inom Vänsterförbundet definitivt fått nog av det eviga framflyttandet. I Hangö om någonstans är vi beroende av Östersjön och måste därför måna om den. De mattbryggor som fanns på flera ställen i Hangö gav ställvis upphov till synbara förändringar i vattenmiljön i den vik där de var belägna.
Vägen från fullmäktigebeslut till färdig tvättplats blev i alla fall av olika orsaker lång och krokig. Men efter alla krokar och dröjsmål kunde den äntligen tas i bruk i början av sommaren i år. Den var väl i princip färdig redan i fjol, men eftersom någon del fattades, fick vi vackert vänta ett år till..
Men nu är tvättplatsen alltså i funktion och har uppenbarligen varit i flitig användning. Själv är jag väldigt nöjd med hur den fungerar, och det tycks andra också vara av kommentarerna att döma.
En intressant följd av den nya tvättplatsen tycks vara att könsfördelningen på mattbryggan blir jämnare. Jag har aldrig tidigare sett så många män tvätta mattor, ibland har de manliga mattvättarna faktiskt varit i majoritet. Beror det månne på nyfikenhet på det tekniska eller på den bekvämare arbetsställningen?
Diskussionerna om det kommunala handlar i dag väldigt ofta om ansträngd kommunal ekonomi, kommunsammanslagningar och organisering av de kommunala tjänsterna och annat som kan vara ganska svårgripbart. Men egentligen handlar ju kommunalpolitiken om helt konkreta och vardagsnära projekt.
Det var i december 2008 vid behandlingen av 2009 års investeringsbudget jag fick igenom en kläm om att det ska byggas en tvättplats för mattor på land.
Jag var inte den första som förde fram saken, det hade gjorts initiativ om möjlighet att tvätta mattor på land redan före mitt intåg i fullmäktige år 2000. Frågan hade i alla fall inte prioriterats tillräckligt högt för att någonsin komma med i budgetförslaget för följande år, utan man hade nöjt sej med planeringsanslag i ekonomiplanen för något av de påföljande åren. Och följande år hade projektet skuffats fram igen.
Då för fyra år sedan hade vi inom Vänsterförbundet definitivt fått nog av det eviga framflyttandet. I Hangö om någonstans är vi beroende av Östersjön och måste därför måna om den. De mattbryggor som fanns på flera ställen i Hangö gav ställvis upphov till synbara förändringar i vattenmiljön i den vik där de var belägna.
Vägen från fullmäktigebeslut till färdig tvättplats blev i alla fall av olika orsaker lång och krokig. Men efter alla krokar och dröjsmål kunde den äntligen tas i bruk i början av sommaren i år. Den var väl i princip färdig redan i fjol, men eftersom någon del fattades, fick vi vackert vänta ett år till..
Men nu är tvättplatsen alltså i funktion och har uppenbarligen varit i flitig användning. Själv är jag väldigt nöjd med hur den fungerar, och det tycks andra också vara av kommentarerna att döma.
En intressant följd av den nya tvättplatsen tycks vara att könsfördelningen på mattbryggan blir jämnare. Jag har aldrig tidigare sett så många män tvätta mattor, ibland har de manliga mattvättarna faktiskt varit i majoritet. Beror det månne på nyfikenhet på det tekniska eller på den bekvämare arbetsställningen?
Diskussionerna om det kommunala handlar i dag väldigt ofta om ansträngd kommunal ekonomi, kommunsammanslagningar och organisering av de kommunala tjänsterna och annat som kan vara ganska svårgripbart. Men egentligen handlar ju kommunalpolitiken om helt konkreta och vardagsnära projekt.
torsdag 28 juni 2012
Välkommen på fisksoppskalas i Nagu 21.7 kl 12
Inom den finlandssvenska vänstern finns en tradition av fisksoppskalas. Den har legat nere ett tag, men i sommar är det dags igen. Lördagen den 21 juli blir det kalas i Nagu. Vi bjuder på politik, musik, soppa och samvaro.
Som tema för diskussionerna har vi valt regionutveckling och grundinkomst. Regionpolitiken har hamnat i skymundan i detta centraliseringens tidevarv, och i landsstyrelsen tycker vi att det är hög tid att lyfta fram den. Grundinkomsten igen har på sistone diskuterats flitigt och fått nya anhängare allteftersom bristerna i det nuvarande socialskyddssystemet blivit allt tydligare för allt flera. Vi vill förstås dra vårt strå till stacken för att öka medvetenheten om problematiken.
Våra inledare Li Andersson och Hannu Katajmäki kan sin sak och är dessutom bra på att föra fram den. Tillsammans med en debattglad publik bäddar det för intressanta och bra diskussioner. Och naturligtvis finns det många möjligheter till inspirerande samtal också utanför de schemalagda diskussionerna.
Så här ser programmet för dagen ut:
12.00 Välkomstord
Birgitta Gran, ordf. för VF:s landsstyrelse
Nina Söderlund, ordf. för VF i Pargas
12.10 En lokalbaserad stat
Hannu Katajamäki,
professor vid Vasa universitet,
inleder diskussionen om regionutveckling
13.30 Fisksoppa, skärgårdsbröd och kaffe
14.30 Dags för grundinkomst?
Inledning Li Andersson,
ordf. för Vänsterunga
c.kl 17 Musik med Väinö Grön
Kalaset går av stapeln på restaurang L'Escale, adress Nagu strand 4.
Och OBS!vi börjar en timme tidigare än vad som tidigare meddelats i olika förhandspuffar.
Vi ses i Nagu!
Som tema för diskussionerna har vi valt regionutveckling och grundinkomst. Regionpolitiken har hamnat i skymundan i detta centraliseringens tidevarv, och i landsstyrelsen tycker vi att det är hög tid att lyfta fram den. Grundinkomsten igen har på sistone diskuterats flitigt och fått nya anhängare allteftersom bristerna i det nuvarande socialskyddssystemet blivit allt tydligare för allt flera. Vi vill förstås dra vårt strå till stacken för att öka medvetenheten om problematiken.
Våra inledare Li Andersson och Hannu Katajmäki kan sin sak och är dessutom bra på att föra fram den. Tillsammans med en debattglad publik bäddar det för intressanta och bra diskussioner. Och naturligtvis finns det många möjligheter till inspirerande samtal också utanför de schemalagda diskussionerna.
Så här ser programmet för dagen ut:
12.00 Välkomstord
Birgitta Gran, ordf. för VF:s landsstyrelse
Nina Söderlund, ordf. för VF i Pargas
12.10 En lokalbaserad stat
Hannu Katajamäki,
professor vid Vasa universitet,
inleder diskussionen om regionutveckling
13.30 Fisksoppa, skärgårdsbröd och kaffe
14.30 Dags för grundinkomst?
Inledning Li Andersson,
ordf. för Vänsterunga
c.kl 17 Musik med Väinö Grön
Kalaset går av stapeln på restaurang L'Escale, adress Nagu strand 4.
Och OBS!vi börjar en timme tidigare än vad som tidigare meddelats i olika förhandspuffar.
Vi ses i Nagu!
tisdag 1 maj 2012
1 maj
Min 1 maj började också i år med uppvaktningen vid de rödas grav i Hangö. Jag höll ett litet tal, som du kan läsa här. Talet är på båda inhemska, helt enligt den lokala kutymen.
Hyvät toverit - Bästa kamrater
I dag hedrar vi minnet av de kamrater som stupade för sin övertygelse 1918.
Det bästa sättet att göra det på är nog att fortsätta kampen för en rättvisare värld. För trots att mycket av det kamraterna kämpade för 1918 har blivit verklighet finns egentligen allt kvar att göra!
Yhteiskunta on tänään hyvin toisenlainen kuin 1918. Vanhat voitot eivät riitä, vaan kamppailu vallasta joutuu käymään aina uudestaan.
Suomalainen yhteiskunta on viime 20 vuoden aikana tehty yhä tasa-arvoisemmaksi. Tuloerot, terveyserot ja monet muut kuilut ovat kasvaneet valtavasti. Nykyisen sinänsä hankalan hallituskoalition aikana on otettu askeleita kohti tasaisempaa jakoa, mutta matkaa on vielä paljon.
Styrkan i det finländska samhället har varit att alla levt i samma värld och nötts mot varandra i gemensamma institutioner. Så är det inte längre. De välbeställda och de fattiga lever i helt olika världar.
Forskare har påvisat, att mänskor mår bättre i samhällen med jämnare inkomstfördelning. Och att med blodsmak i munnen kämpa för att uppnå och hålla kvar en plats i solen är allt annat än hälsosamt. Samma gäller den dagliga överlevnadskampen för dem som hamnat på skuggsidan.
Tyvärr har de instanser som finns för att hjälpa mänskor utvecklats på ett sätt som kan göra de här hjälpinstanserna mera till en del av problemet än av lösningen.
Viime vuoden aikana meitä on järkyttänyt muutama tapaus, jossa ahdingossa oleva ihminen ei ole nähnyt muuta ulospääsyä kuin perheensä surmaaminen. Tätä taustaa vasten on perusteltua pohtia mielenterveys- ja ja muiden palvelujen toimivuutta.
Mutta ehkä meidän pitäisi pohtia ennen kaikkea sitä, miten voisimme muuttaa koko yhteiskuntaa niin, että siitä olisi helpompaa selvitä järki tallella kuin nyt!
Tässä yhteydessä törmää välttämättä globaaliin kaptitalismiin, joka on aikamme pahimpia kulkutauteja.
Det gäller att få styr på det globala kapitalet. Men det går nog att göra saker också i eget land och lokalt, även om det inte går att komma åt allt utan internationella insatser.
Till det mest uppfriskande i den samhälleliga diskussionen i dagens Finland hör diskussionen om grundinkomst, som kommit i gång ordentligt efter en lång paus. Den diskussionen öppnar upp nya perspektiv på samhälle och arbetsliv, och det är skäl för oss alla att ta del av den.
Tidigare generationers kämpar har många gånger gjort det omöjliga möjligt, varför skulle inte vi kunna göra det samma? Låt oss göra 1 maj till de stora tankarnas dag!
Virkistävintä suomalaisessa yhteiskunnallisessa keskustelussa viime aikoina on ollut keskustelu perustulosta. Perustulosta keskustellaan nyt laajasti ja vakavasti pitkien aikojen hiljaisuuden jälkeen, ja siitä valmistellaan kansalaislaoitetta.
Aikaisempien sukupolvien toverit ovat monta kertaa tehneet mahdottomasta mahdollisen. Minkä takia me emme pystysisi samaan? Olkoon tämä vappupäivä meille suurten ajatusten päivä!
Hyvää vappua - Glad 1 maj!
Hyvät toverit - Bästa kamrater
I dag hedrar vi minnet av de kamrater som stupade för sin övertygelse 1918.
Det bästa sättet att göra det på är nog att fortsätta kampen för en rättvisare värld. För trots att mycket av det kamraterna kämpade för 1918 har blivit verklighet finns egentligen allt kvar att göra!
Yhteiskunta on tänään hyvin toisenlainen kuin 1918. Vanhat voitot eivät riitä, vaan kamppailu vallasta joutuu käymään aina uudestaan.
Suomalainen yhteiskunta on viime 20 vuoden aikana tehty yhä tasa-arvoisemmaksi. Tuloerot, terveyserot ja monet muut kuilut ovat kasvaneet valtavasti. Nykyisen sinänsä hankalan hallituskoalition aikana on otettu askeleita kohti tasaisempaa jakoa, mutta matkaa on vielä paljon.
Styrkan i det finländska samhället har varit att alla levt i samma värld och nötts mot varandra i gemensamma institutioner. Så är det inte längre. De välbeställda och de fattiga lever i helt olika världar.
Forskare har påvisat, att mänskor mår bättre i samhällen med jämnare inkomstfördelning. Och att med blodsmak i munnen kämpa för att uppnå och hålla kvar en plats i solen är allt annat än hälsosamt. Samma gäller den dagliga överlevnadskampen för dem som hamnat på skuggsidan.
Tyvärr har de instanser som finns för att hjälpa mänskor utvecklats på ett sätt som kan göra de här hjälpinstanserna mera till en del av problemet än av lösningen.
Viime vuoden aikana meitä on järkyttänyt muutama tapaus, jossa ahdingossa oleva ihminen ei ole nähnyt muuta ulospääsyä kuin perheensä surmaaminen. Tätä taustaa vasten on perusteltua pohtia mielenterveys- ja ja muiden palvelujen toimivuutta.
Mutta ehkä meidän pitäisi pohtia ennen kaikkea sitä, miten voisimme muuttaa koko yhteiskuntaa niin, että siitä olisi helpompaa selvitä järki tallella kuin nyt!
Tässä yhteydessä törmää välttämättä globaaliin kaptitalismiin, joka on aikamme pahimpia kulkutauteja.
Det gäller att få styr på det globala kapitalet. Men det går nog att göra saker också i eget land och lokalt, även om det inte går att komma åt allt utan internationella insatser.
Till det mest uppfriskande i den samhälleliga diskussionen i dagens Finland hör diskussionen om grundinkomst, som kommit i gång ordentligt efter en lång paus. Den diskussionen öppnar upp nya perspektiv på samhälle och arbetsliv, och det är skäl för oss alla att ta del av den.
Tidigare generationers kämpar har många gånger gjort det omöjliga möjligt, varför skulle inte vi kunna göra det samma? Låt oss göra 1 maj till de stora tankarnas dag!
Virkistävintä suomalaisessa yhteiskunnallisessa keskustelussa viime aikoina on ollut keskustelu perustulosta. Perustulosta keskustellaan nyt laajasti ja vakavasti pitkien aikojen hiljaisuuden jälkeen, ja siitä valmistellaan kansalaislaoitetta.
Aikaisempien sukupolvien toverit ovat monta kertaa tehneet mahdottomasta mahdollisen. Minkä takia me emme pystysisi samaan? Olkoon tämä vappupäivä meille suurten ajatusten päivä!
Hyvää vappua - Glad 1 maj!
måndag 20 juni 2011
Vänstern i regeringen
Nu är Vänsterförbundet alltså regeringsparti.
Saken stöttes och blöttes grundligt på partifullmäktiges och riksdagsgruppens gemensamma möte i går. I den slutna omröstningen gavs sedan 40 röster för regeringsmedverkan, medan 23 röstade nej och tre röstade blankt.
Före det hade partistyrelsen röstat om sitt förslag till mötet: 11-2 för regeringsmedverkan. Jag röstade för, men det var inget självklart beslut för min del heller. Jag fattade mitt beslut först i tåget på väg till mötet söndagmorgon.
Eftersom förhandlingarna om regeringsprogrammet var mörklagda, och man hade bara allehanda otillförlitliga läckor och rykten att tillgå medan förhandlingarna pågick, gick det inte att bilda sig någon uppfattning om programmet innan det äntligen publicerades på fredagskvällen, och det tog en stund att ta till sig alla 89 sidor.
För min del var det här regeringsprogrammet verkligen inte fördärvat med förväntningar. Men läsandet bjöd på en hel del positiva överraskningar och jag kunde tydligt se att Vänstern satt sina spår i programmet. Jag har läst regeringsprogrammen sedan mitten av 1990-talet, och jämfört med de programmen kan här tydligt förmärkas en kursändring mot en socialare och miljövänligare politik.
Men samtidigt ingår där saker som är svåra att smälta, inte minst minskningen av kommunernas statsandelar. Hur många gånger har jag inte själv i hangöfullmäktige talat om statens bristande ansvarstagande i fråga om kommunernas ekonomi, och så ska man gå och godkänna sånt!
Bland de viktigaste frågorna för mej är grundskyddet. Det var ju faktiskt det sviktande grundskyddet och det växande fattigdomsproblemet som fick mej som socialbyråsoocialarbetare att gå med i politiken på 1990-talet.
Redan tämligen tidigt på fredagskvällen - innan någon rimligtvis faktiskt hunnit läsa programmet - fanns det en hel del som på facebook förklarade att de föreslagna höjningarna av grundskyddet var värda skit och ingenting. Och nej, de avskaffar inte fattigdomen, och de är inte tillräckliga, men de innebär i alla fall ett ordentligt steg framåt.
Det finns de som tycker att alla tillgängliga pengar borde satts på en höjning av utkomststödet i stället för att i första hand satsa på en höjning av grunddagpenningen och arbetsmarknadsstödet. Och, jo, det här skulle gett flera mera pengar i handen, eftersom det för dem som är beroende av utkomststöd är just nivån på utkomststödet som avgör, när högre arbetsmarknadsstöd innebär mindre utkomststöd. Men samtidigt skulle en sådan operation ha inneburit en ännu större skevhet i vårt socialskydd än vad som nu är fallet.
Det stora problemet i vårt socialskydd är att det lägsta primära socialskyddet, alltså förmånerna vid arbetslöshet, sjukdom, moderskapsledighet etc, är så lågt att mänskor inte kan leva på det utan måste söka utkomststöd för att klara sig. Utkomststödet är ett behovsprövat stöd som är avsett som tillfälligt stöd i krissituationer, men i och med att allt flera arbetslösa är hänvisade till grunddagpenning och arbetsmarknadsstöd, är det numera många långtidsarbetslösa som i åratal är hänvisade till utkomststödet. Det innebär en massa extra månatligt pappersarbete - och kontroll - för såväl hjälpbehövande som för den socialbyråpersonal som ska behandla ansökningarna. Ifall man höjer bara utkomststödet och inte de primära förmånerna växer den del av befolkningen som är långvarigt beroende av utkomststöd. Det skulle dessutom öka kommunernas utgifter för utkomststödet och dessutom medföra ökat behov av personal för behandlingen.
Så även om höjningen av grunddagpenningen/arbetsmarknadsstödet med 100 euro inte är tillräcklig för att befria alla arbetslösa från behovet av att söka utkomststöd för att klara sig, är det i alla fall ett ordentligt steg i rätt riktning. Mycket beror också på den konkreta utformningen av de ändringar i bostadsbidraget som hör till paketet. Inkomstgränserna kommer i alla fall att höjas och självriskerna minskas.
Och det blir ju trots allt också en nivåhöjning av utkomststödets grunddel (= det belopp som beaktas för dagligutgifter) från början av nästa år. Den är på sex procent, vilket innebär c. 25 e/mån till för ensamstående och c. 60 e/mån för en familj med två vuxna och ett barn. För endsamförsörjare blir det en extra förhöjning, som inte ännu fått sin konkreta form.
Det är faktiskt första gången på decennier som det övehuvudtaget gjorts en nivåhöjning utöver indexjusteringen på utkomststödet. När lagen om utkomsttsöd trädde i kraft 1.3.1998 gjordes däremot en tämligen stor nivåsänkning av stödet. Barnens grunddelar sänktes och samtidigt infördes en självrisk på boendeutgifterna. Den sistnämnda avskaffades för något år sedan efter massiva påtryckningar från otaliga medborgarorganisationer - och naturligtvis Vänsterförbundet.
I fråga om beskattningen blev det en större progression även om våra förhandlare inte kunde få till en skattehöjning för de högsta förvärvsinkomsterna. Men skatterna för de lägsta inkomsterna sänks, kapitalskatten höjs till 30 procent och blir dessutom nu ännu litet högre för kapitalinkomster över 50 000 i året, 32 procent. Gränsen för skattefria dividender i olistade bolag sänks från 90 000 till 60 000 euro. Arv över 200 000 euro beskattas enligt 16 procent.
Arbetet för att få bukt med den grå ekonomin kommer att effektiveras betydligt enligt det nya regeringsprogrammet.
En lag om äldreomsorg kommer äntligen att stiftas, och för den får kommunerna extra finansiering. Som motvikt mot de minskade statsandelarna kommer kommunerna också 2012 och 2013 att få fem procent mera än vanligt av samfundsskatterna.
Kommunernas ekonomi påverkas inte bara av inkomsterna, utan naturligtvis också av utgifterna. Enligt det här regeringsprogrammet ska till exempel varje person under 25 år och varje nyutexaminerad under 30 år erbjudas en arbets-, praktik-, studie-, ungdomsverkstads- eller rehabliteringsplast inom tre månader från det han/hon blivit arbetslös. Om det här görs bra, innebär det mindre utgifter för kommunerna. Höjningen av arbetslöshetsskyddet innebär förresten också en sänkning av kommunernas utgifter för utkomststödet.
Förutom statsandelarna till kommunerna var det den tilltänkta EU-politiken som gav upphov till mest tveksamhet och kritik vid gårdagens möte. Många upplevde att partiet genom att godkänna detta regeringsprogram handlar stick i stäv mot det man tidigare deklarerat, under valet och i samband med omröstningarna om stödpaketen i riksdagen.
De skrivningar som ingår i programmet innebär i alla fall förändringar av den hittillsvarande politiken i den riktning som Vänstern förespråkat, bl.a. större ansvar för bankerna och arbete för en finansmarknadsskatt. Paavo hade också fått med en mening som innebär att man inför varje enskilt stödbeslut måste granska huruvida de tilltänkta besluten är motiverade med tanke på medborgarna såväl i Finland som i det land som befinner sig i svårigheter och om det planerade anpassningsprogrammet faktiskt hjälper i frågavarande land att klara sig ur krisen.
En hel del skrivningar i programmet tarvar ännu precisering och konktretisering. Resultatet av den processen skulle alldeles säkert se annorlunda ut, ifall Vänstern lämnat sig utanför regeringen, jämfört med om Vänstern är med och påverkar också fortsättningen. Det var för mej en av de aspekter som vägde tungt för regeringsmedverkan.
Den nuvarande oppositionen är ju inte heller något lockande sällskap precis. Då lockar det rödgröna samarbetet inom den kommande regeringen mera. De gröna, SDP och VF har faktiskt flera platser i riksdagen än de andra regeringspartierna. Litet komiskt är det ju att det rödgröna samarbete som många i olika skeden drömt om blir till i en samlingspartistisk regering...
Valet av ministrar var i alla fall alldeles enhälligt. Och det var roligt att kunna överraska media, som litet fördomsfullt utgått från att Paavo blir trafikminister och Merja Kyllönen kulturminister. Nu blev det tvärtom.
Det jag nu önskar allra mest, är att våra medlemmar och anhängare, också de som är kritiska till regeringsmedverkan, ska gå in för att helhjärtat stöda våra ministrar och deras arbete och inte dra mattan under fötterna på dem med all världens kritik i tid och otid. Vänsterförbundet arbetar fortfarande för precis samma saker som före valet, även om inte allt kunde fås med i regeringsprogrammet!
Saken stöttes och blöttes grundligt på partifullmäktiges och riksdagsgruppens gemensamma möte i går. I den slutna omröstningen gavs sedan 40 röster för regeringsmedverkan, medan 23 röstade nej och tre röstade blankt.
Före det hade partistyrelsen röstat om sitt förslag till mötet: 11-2 för regeringsmedverkan. Jag röstade för, men det var inget självklart beslut för min del heller. Jag fattade mitt beslut först i tåget på väg till mötet söndagmorgon.
Eftersom förhandlingarna om regeringsprogrammet var mörklagda, och man hade bara allehanda otillförlitliga läckor och rykten att tillgå medan förhandlingarna pågick, gick det inte att bilda sig någon uppfattning om programmet innan det äntligen publicerades på fredagskvällen, och det tog en stund att ta till sig alla 89 sidor.
För min del var det här regeringsprogrammet verkligen inte fördärvat med förväntningar. Men läsandet bjöd på en hel del positiva överraskningar och jag kunde tydligt se att Vänstern satt sina spår i programmet. Jag har läst regeringsprogrammen sedan mitten av 1990-talet, och jämfört med de programmen kan här tydligt förmärkas en kursändring mot en socialare och miljövänligare politik.
Men samtidigt ingår där saker som är svåra att smälta, inte minst minskningen av kommunernas statsandelar. Hur många gånger har jag inte själv i hangöfullmäktige talat om statens bristande ansvarstagande i fråga om kommunernas ekonomi, och så ska man gå och godkänna sånt!
Bland de viktigaste frågorna för mej är grundskyddet. Det var ju faktiskt det sviktande grundskyddet och det växande fattigdomsproblemet som fick mej som socialbyråsoocialarbetare att gå med i politiken på 1990-talet.
Redan tämligen tidigt på fredagskvällen - innan någon rimligtvis faktiskt hunnit läsa programmet - fanns det en hel del som på facebook förklarade att de föreslagna höjningarna av grundskyddet var värda skit och ingenting. Och nej, de avskaffar inte fattigdomen, och de är inte tillräckliga, men de innebär i alla fall ett ordentligt steg framåt.
Det finns de som tycker att alla tillgängliga pengar borde satts på en höjning av utkomststödet i stället för att i första hand satsa på en höjning av grunddagpenningen och arbetsmarknadsstödet. Och, jo, det här skulle gett flera mera pengar i handen, eftersom det för dem som är beroende av utkomststöd är just nivån på utkomststödet som avgör, när högre arbetsmarknadsstöd innebär mindre utkomststöd. Men samtidigt skulle en sådan operation ha inneburit en ännu större skevhet i vårt socialskydd än vad som nu är fallet.
Det stora problemet i vårt socialskydd är att det lägsta primära socialskyddet, alltså förmånerna vid arbetslöshet, sjukdom, moderskapsledighet etc, är så lågt att mänskor inte kan leva på det utan måste söka utkomststöd för att klara sig. Utkomststödet är ett behovsprövat stöd som är avsett som tillfälligt stöd i krissituationer, men i och med att allt flera arbetslösa är hänvisade till grunddagpenning och arbetsmarknadsstöd, är det numera många långtidsarbetslösa som i åratal är hänvisade till utkomststödet. Det innebär en massa extra månatligt pappersarbete - och kontroll - för såväl hjälpbehövande som för den socialbyråpersonal som ska behandla ansökningarna. Ifall man höjer bara utkomststödet och inte de primära förmånerna växer den del av befolkningen som är långvarigt beroende av utkomststöd. Det skulle dessutom öka kommunernas utgifter för utkomststödet och dessutom medföra ökat behov av personal för behandlingen.
Så även om höjningen av grunddagpenningen/arbetsmarknadsstödet med 100 euro inte är tillräcklig för att befria alla arbetslösa från behovet av att söka utkomststöd för att klara sig, är det i alla fall ett ordentligt steg i rätt riktning. Mycket beror också på den konkreta utformningen av de ändringar i bostadsbidraget som hör till paketet. Inkomstgränserna kommer i alla fall att höjas och självriskerna minskas.
Och det blir ju trots allt också en nivåhöjning av utkomststödets grunddel (= det belopp som beaktas för dagligutgifter) från början av nästa år. Den är på sex procent, vilket innebär c. 25 e/mån till för ensamstående och c. 60 e/mån för en familj med två vuxna och ett barn. För endsamförsörjare blir det en extra förhöjning, som inte ännu fått sin konkreta form.
Det är faktiskt första gången på decennier som det övehuvudtaget gjorts en nivåhöjning utöver indexjusteringen på utkomststödet. När lagen om utkomsttsöd trädde i kraft 1.3.1998 gjordes däremot en tämligen stor nivåsänkning av stödet. Barnens grunddelar sänktes och samtidigt infördes en självrisk på boendeutgifterna. Den sistnämnda avskaffades för något år sedan efter massiva påtryckningar från otaliga medborgarorganisationer - och naturligtvis Vänsterförbundet.
I fråga om beskattningen blev det en större progression även om våra förhandlare inte kunde få till en skattehöjning för de högsta förvärvsinkomsterna. Men skatterna för de lägsta inkomsterna sänks, kapitalskatten höjs till 30 procent och blir dessutom nu ännu litet högre för kapitalinkomster över 50 000 i året, 32 procent. Gränsen för skattefria dividender i olistade bolag sänks från 90 000 till 60 000 euro. Arv över 200 000 euro beskattas enligt 16 procent.
Arbetet för att få bukt med den grå ekonomin kommer att effektiveras betydligt enligt det nya regeringsprogrammet.
En lag om äldreomsorg kommer äntligen att stiftas, och för den får kommunerna extra finansiering. Som motvikt mot de minskade statsandelarna kommer kommunerna också 2012 och 2013 att få fem procent mera än vanligt av samfundsskatterna.
Kommunernas ekonomi påverkas inte bara av inkomsterna, utan naturligtvis också av utgifterna. Enligt det här regeringsprogrammet ska till exempel varje person under 25 år och varje nyutexaminerad under 30 år erbjudas en arbets-, praktik-, studie-, ungdomsverkstads- eller rehabliteringsplast inom tre månader från det han/hon blivit arbetslös. Om det här görs bra, innebär det mindre utgifter för kommunerna. Höjningen av arbetslöshetsskyddet innebär förresten också en sänkning av kommunernas utgifter för utkomststödet.
Förutom statsandelarna till kommunerna var det den tilltänkta EU-politiken som gav upphov till mest tveksamhet och kritik vid gårdagens möte. Många upplevde att partiet genom att godkänna detta regeringsprogram handlar stick i stäv mot det man tidigare deklarerat, under valet och i samband med omröstningarna om stödpaketen i riksdagen.
De skrivningar som ingår i programmet innebär i alla fall förändringar av den hittillsvarande politiken i den riktning som Vänstern förespråkat, bl.a. större ansvar för bankerna och arbete för en finansmarknadsskatt. Paavo hade också fått med en mening som innebär att man inför varje enskilt stödbeslut måste granska huruvida de tilltänkta besluten är motiverade med tanke på medborgarna såväl i Finland som i det land som befinner sig i svårigheter och om det planerade anpassningsprogrammet faktiskt hjälper i frågavarande land att klara sig ur krisen.
En hel del skrivningar i programmet tarvar ännu precisering och konktretisering. Resultatet av den processen skulle alldeles säkert se annorlunda ut, ifall Vänstern lämnat sig utanför regeringen, jämfört med om Vänstern är med och påverkar också fortsättningen. Det var för mej en av de aspekter som vägde tungt för regeringsmedverkan.
Den nuvarande oppositionen är ju inte heller något lockande sällskap precis. Då lockar det rödgröna samarbetet inom den kommande regeringen mera. De gröna, SDP och VF har faktiskt flera platser i riksdagen än de andra regeringspartierna. Litet komiskt är det ju att det rödgröna samarbete som många i olika skeden drömt om blir till i en samlingspartistisk regering...
Valet av ministrar var i alla fall alldeles enhälligt. Och det var roligt att kunna överraska media, som litet fördomsfullt utgått från att Paavo blir trafikminister och Merja Kyllönen kulturminister. Nu blev det tvärtom.
Det jag nu önskar allra mest, är att våra medlemmar och anhängare, också de som är kritiska till regeringsmedverkan, ska gå in för att helhjärtat stöda våra ministrar och deras arbete och inte dra mattan under fötterna på dem med all världens kritik i tid och otid. Vänsterförbundet arbetar fortfarande för precis samma saker som före valet, även om inte allt kunde fås med i regeringsprogrammet!
söndag 1 maj 2011
1918
Vappupäiväni alkoi perinteiseen tapaan kunniakäynnillä punaisten haudalla, missä myös pidin pienen puheen.
Päivän seuraava ohjelmanumero (ja puhe) oli sen sijaan aivan uusi ja ainutlaatuinen. Raatihuoneen puistossa paljastettiin veistos vuoden 1918 sodan uhrien muistoksi.
Veistoksen syntyhistoria on koskettava ja liittyy läheisesti taiteilja Catharina Kajanderin perheen kohtaloon. Catharina oli tänään itse paikalla ja kertoi läsnäoleville historiansa.
Kun Catharinan äiti kuoli v. 2001, hänen taustastaan paljastui siihen saakka kätkettyjä asioita. Vähitellen Catharina sai viranomaisten asiakirjoista selville, että äidin isä, Hangon Granitilla työskennellyt kivenhakkaaja, oli kuollut vankileirillä 1918, ja että äiti oli punaäpäränä otettu huostaan ja sijoitettu ensin lastenkotiin Hankoon ja myöhemmin vaasalaiseen perheeseen.
V. 2003 Catharina piti Hangossa retrospektiivisen veistosnäyttelyn, jossa hän käsitteli äitinsä elämää. Siinä pääteos oli terracottatorso, joka teki minuun syvän vaikutuksen. Torso symboloi ihmisen riippuvuutta elämänsä ehdoista.
Jo silloin 2003 puhuimme Catharinan kanssa mahdollisuudesta tehdä veistoksesta graniittiversio, joka olisi muistomerkkinä Hangossa. Palasimme myöhemmin ajatukseen, ja aloimme toteuttaa hanketta. Matkalla riitti mutkia, mutta 2008 graniittiveistos oli valmis, Hangon kaupunginhallitus teki lokakuussa 2009 päätöksen sen vastaanottamisesta ja elokuussa 2010 sen sijoittamisesta Raatihuonen puistoon.
Ja nyt se siis on siinä, muistuttamassa sodan kärsimyksistä. Tätä ennen vuoden 1918 sota on näkynyt Hangossa pelkästään voittajien sankarikertomuksena vapaudenpatsaan muodossa, joka pystytettiin saksalaisten maihinnousun muistoksi.
Hangossa ei käyty suuria taisteluja sisällissodan aikana, vaikka Hangolla sijaintinsa takia oli keskeinen rooli sekä sodan alussa että lopussa. Mutta hankolaiset punakaartilaiset taistelivat muualla Suomessa ja suuri osa kuolemantapauksistahan tapahtui vasta sodan jälkeen, vankileireillä. Käytettävissä olevien tilastojen mukaan 116 hankolaista kuoli sisällissodan yhteydessä, enemmän kuin muissa länsi-uusmaalaisissa pitäjissä.
Länsi-Uudellamaalla, niinkuin muuallakin Suomessa, on vasta viime vuosien aikana pystytty avoimeen keskusteluun sisällissodan tapahtumista. Tammisaarelaisen opettajan Sture Lindholmin kirja "Röd galenskap- Vit terror" Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, joka julkaistiin v. 2005 on ollut tärkeä osa tätä prosessia.
Avoin keskustelu on ensimmäinen edellytys sovintoon.
Olemme päätyneet puhumaan tästä uudesta veistoksesta sovintomonumenttina. Tämä johtuu osittain siitä, että torso nykykielessä viittaa aivan muuhun kuin klassiseen taiteeseen, mutta enemmän siitä, että sovintoon pitää pyrkiä.
Päivän seuraava ohjelmanumero (ja puhe) oli sen sijaan aivan uusi ja ainutlaatuinen. Raatihuoneen puistossa paljastettiin veistos vuoden 1918 sodan uhrien muistoksi.
Veistoksen syntyhistoria on koskettava ja liittyy läheisesti taiteilja Catharina Kajanderin perheen kohtaloon. Catharina oli tänään itse paikalla ja kertoi läsnäoleville historiansa.
Kun Catharinan äiti kuoli v. 2001, hänen taustastaan paljastui siihen saakka kätkettyjä asioita. Vähitellen Catharina sai viranomaisten asiakirjoista selville, että äidin isä, Hangon Granitilla työskennellyt kivenhakkaaja, oli kuollut vankileirillä 1918, ja että äiti oli punaäpäränä otettu huostaan ja sijoitettu ensin lastenkotiin Hankoon ja myöhemmin vaasalaiseen perheeseen.
V. 2003 Catharina piti Hangossa retrospektiivisen veistosnäyttelyn, jossa hän käsitteli äitinsä elämää. Siinä pääteos oli terracottatorso, joka teki minuun syvän vaikutuksen. Torso symboloi ihmisen riippuvuutta elämänsä ehdoista.
Jo silloin 2003 puhuimme Catharinan kanssa mahdollisuudesta tehdä veistoksesta graniittiversio, joka olisi muistomerkkinä Hangossa. Palasimme myöhemmin ajatukseen, ja aloimme toteuttaa hanketta. Matkalla riitti mutkia, mutta 2008 graniittiveistos oli valmis, Hangon kaupunginhallitus teki lokakuussa 2009 päätöksen sen vastaanottamisesta ja elokuussa 2010 sen sijoittamisesta Raatihuonen puistoon.
Ja nyt se siis on siinä, muistuttamassa sodan kärsimyksistä. Tätä ennen vuoden 1918 sota on näkynyt Hangossa pelkästään voittajien sankarikertomuksena vapaudenpatsaan muodossa, joka pystytettiin saksalaisten maihinnousun muistoksi.
Hangossa ei käyty suuria taisteluja sisällissodan aikana, vaikka Hangolla sijaintinsa takia oli keskeinen rooli sekä sodan alussa että lopussa. Mutta hankolaiset punakaartilaiset taistelivat muualla Suomessa ja suuri osa kuolemantapauksistahan tapahtui vasta sodan jälkeen, vankileireillä. Käytettävissä olevien tilastojen mukaan 116 hankolaista kuoli sisällissodan yhteydessä, enemmän kuin muissa länsi-uusmaalaisissa pitäjissä.
Länsi-Uudellamaalla, niinkuin muuallakin Suomessa, on vasta viime vuosien aikana pystytty avoimeen keskusteluun sisällissodan tapahtumista. Tammisaarelaisen opettajan Sture Lindholmin kirja "Röd galenskap- Vit terror" Det förträngda kriget 1918 i Västnyland, joka julkaistiin v. 2005 on ollut tärkeä osa tätä prosessia.
Avoin keskustelu on ensimmäinen edellytys sovintoon.
Olemme päätyneet puhumaan tästä uudesta veistoksesta sovintomonumenttina. Tämä johtuu osittain siitä, että torso nykykielessä viittaa aivan muuhun kuin klassiseen taiteeseen, mutta enemmän siitä, että sovintoon pitää pyrkiä.
fredag 25 mars 2011
Ett jämlikare samhälle
Den senaste månaden har utöver jobb och möten varit fylld av kampanjarbete. Jag har farit kring Nyland och träffat folk och jag har deltagit i en hel del valdebatter.
I många samtal har det kommit fram, att mänskor är väldigt trötta på den politik som förts och den riktning som samhällsutvecklingen tagit. Man vill ha ett jämlikare och tryggare samhälle än det vi nu har.
I valdebatterna verkar de flesta partiers representanter också överlag tycka att förhållandena för de allra fattigaste nog måste förbättras. Sen är det en helt annan sak hur mycket man är beredd att höja de lägsta stöden.
Tyvärr fungerar de flesta paneldiskussioner så, att man inte har möjlighet att behandla ett tema särskilt grundligt, innan det ska gås vidare till nästa tema. Därför finns det sällan möjlighet att grundligt tenta de övriga partiernas representanter om vad deras förslag i praktiken skulle innebära.
De borgerliga partierna har i alla fall inte haft något konkret att komma med, vare sig i paneler eller program. De Gröna kommer dragande med sin grundinkomst på c. 500 euro, som kan låta bra i mångas öron, men som inte hjälper de allra fattigaste ett dugg.
Socialdemokraterna har i sitt valprogram en höjning av grundskyddet med hundra euro i månaden. Det räcker i alla fall inte till för att man överlag ska kunna klara sig på grundskyddet utan att behöva ty sig till utkomststödet, som är en mycket jobbig och förödmjukande stödform för dem som är hänvisade till den i längre tider (och dessutom väldigt belastande för personalen i systemet).
Inkomstskillnaderna ses inte ens som ett problem av alla. De borgerliga kandidaterna och partierna nöjer sig i stort sett med att konstatera att de fattigaste måste få mera hjälp och ser inget större problem i de stora skillnaderna. Speciellt samlingspartister kan i sammanhanget komma på att anklaga en för avundsjuka.
De Gröna och socialdemokraterna erkänner nog problemet och meddelar sig vilja åtgärda det. Den centrala ingrediensen i varderas recept verkar vara skärpning av kapitalbeskattningen. Ingendera är villig att skärpa beskattningen av av de högre lönerna. De Gröna vill höja omsättningsskatten och energibeskattningen, vilket socialdemokraterna motsätter sig med den helt riktiga motiveringen att det drabbar låginkomsttagarna.
Också Kristdemokraterna, som i socialpoitiska frågor ofta lutar till vänster, fast de är moralkonservativa, vill bekämpa inkomstklyftorna. De har förutom en höjning av kapitalskatten också bank- och börsskatt i repertoaren, och de är till och med villiga till en "måttlig" höjning av skatten på de högsta lönerna.
Jag är stolt och glad över att kunna konstatera att Vänsterförbundet är det parti som har den mest uttänkta modellen för hur fattigdomen ska avhjälpas och inkomstklyftorna minskas.
Vår modell går ut på att dels höja grundskyddet ordentligt, dels göra beskattningen mera progressiv, så att de som har stora inkomster betalar betydligt mera än nu.
De minsta dagpengarna och pensionerna (och också studiepenningen och startpengen för företagare) ska omvandlas till ett enhetligt grundskydd på 750 euro i månaden.
Inkomster upp till 10 000 euro i året ska vara skattefria. I Vänsterförbundets modell ska alla onkomster räknas ihop och beskattas enligt samma progressiva skala, om de sedan är löne-, kapital, pensions- eller andra bidragsinkomster. Progressionen blir starkare än nu vid inkomster på c. 3300 euro i månaden, för lägre inkomster än så blir det mindre skatt än nu.
Inte oväntat har jag fått mycket positiv respons för modellen.
I Vänsterns skattemodell ingår ju också en hel del annat, till exempel bekämpning av den grå ekonomin, börs- och bankskatt, windfall-skatt, beskattning av kärnbränsle, återinförande av förmögenhetsskatten, slopande av avdragsrätten för frivilliga pensionsförsäkringar mm. Men det är modellen för inkomstbeskattningen som är det verkligt nya och centrala.
I många samtal har det kommit fram, att mänskor är väldigt trötta på den politik som förts och den riktning som samhällsutvecklingen tagit. Man vill ha ett jämlikare och tryggare samhälle än det vi nu har.
I valdebatterna verkar de flesta partiers representanter också överlag tycka att förhållandena för de allra fattigaste nog måste förbättras. Sen är det en helt annan sak hur mycket man är beredd att höja de lägsta stöden.
Tyvärr fungerar de flesta paneldiskussioner så, att man inte har möjlighet att behandla ett tema särskilt grundligt, innan det ska gås vidare till nästa tema. Därför finns det sällan möjlighet att grundligt tenta de övriga partiernas representanter om vad deras förslag i praktiken skulle innebära.
De borgerliga partierna har i alla fall inte haft något konkret att komma med, vare sig i paneler eller program. De Gröna kommer dragande med sin grundinkomst på c. 500 euro, som kan låta bra i mångas öron, men som inte hjälper de allra fattigaste ett dugg.
Socialdemokraterna har i sitt valprogram en höjning av grundskyddet med hundra euro i månaden. Det räcker i alla fall inte till för att man överlag ska kunna klara sig på grundskyddet utan att behöva ty sig till utkomststödet, som är en mycket jobbig och förödmjukande stödform för dem som är hänvisade till den i längre tider (och dessutom väldigt belastande för personalen i systemet).
Inkomstskillnaderna ses inte ens som ett problem av alla. De borgerliga kandidaterna och partierna nöjer sig i stort sett med att konstatera att de fattigaste måste få mera hjälp och ser inget större problem i de stora skillnaderna. Speciellt samlingspartister kan i sammanhanget komma på att anklaga en för avundsjuka.
De Gröna och socialdemokraterna erkänner nog problemet och meddelar sig vilja åtgärda det. Den centrala ingrediensen i varderas recept verkar vara skärpning av kapitalbeskattningen. Ingendera är villig att skärpa beskattningen av av de högre lönerna. De Gröna vill höja omsättningsskatten och energibeskattningen, vilket socialdemokraterna motsätter sig med den helt riktiga motiveringen att det drabbar låginkomsttagarna.
Också Kristdemokraterna, som i socialpoitiska frågor ofta lutar till vänster, fast de är moralkonservativa, vill bekämpa inkomstklyftorna. De har förutom en höjning av kapitalskatten också bank- och börsskatt i repertoaren, och de är till och med villiga till en "måttlig" höjning av skatten på de högsta lönerna.
Jag är stolt och glad över att kunna konstatera att Vänsterförbundet är det parti som har den mest uttänkta modellen för hur fattigdomen ska avhjälpas och inkomstklyftorna minskas.
Vår modell går ut på att dels höja grundskyddet ordentligt, dels göra beskattningen mera progressiv, så att de som har stora inkomster betalar betydligt mera än nu.
De minsta dagpengarna och pensionerna (och också studiepenningen och startpengen för företagare) ska omvandlas till ett enhetligt grundskydd på 750 euro i månaden.
Inkomster upp till 10 000 euro i året ska vara skattefria. I Vänsterförbundets modell ska alla onkomster räknas ihop och beskattas enligt samma progressiva skala, om de sedan är löne-, kapital, pensions- eller andra bidragsinkomster. Progressionen blir starkare än nu vid inkomster på c. 3300 euro i månaden, för lägre inkomster än så blir det mindre skatt än nu.
Inte oväntat har jag fått mycket positiv respons för modellen.
I Vänsterns skattemodell ingår ju också en hel del annat, till exempel bekämpning av den grå ekonomin, börs- och bankskatt, windfall-skatt, beskattning av kärnbränsle, återinförande av förmögenhetsskatten, slopande av avdragsrätten för frivilliga pensionsförsäkringar mm. Men det är modellen för inkomstbeskattningen som är det verkligt nya och centrala.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
