Den senaste månaden har utöver jobb och möten varit fylld av kampanjarbete. Jag har farit kring Nyland och träffat folk och jag har deltagit i en hel del valdebatter.
I många samtal har det kommit fram, att mänskor är väldigt trötta på den politik som förts och den riktning som samhällsutvecklingen tagit. Man vill ha ett jämlikare och tryggare samhälle än det vi nu har.
I valdebatterna verkar de flesta partiers representanter också överlag tycka att förhållandena för de allra fattigaste nog måste förbättras. Sen är det en helt annan sak hur mycket man är beredd att höja de lägsta stöden.
Tyvärr fungerar de flesta paneldiskussioner så, att man inte har möjlighet att behandla ett tema särskilt grundligt, innan det ska gås vidare till nästa tema. Därför finns det sällan möjlighet att grundligt tenta de övriga partiernas representanter om vad deras förslag i praktiken skulle innebära.
De borgerliga partierna har i alla fall inte haft något konkret att komma med, vare sig i paneler eller program. De Gröna kommer dragande med sin grundinkomst på c. 500 euro, som kan låta bra i mångas öron, men som inte hjälper de allra fattigaste ett dugg.
Socialdemokraterna har i sitt valprogram en höjning av grundskyddet med hundra euro i månaden. Det räcker i alla fall inte till för att man överlag ska kunna klara sig på grundskyddet utan att behöva ty sig till utkomststödet, som är en mycket jobbig och förödmjukande stödform för dem som är hänvisade till den i längre tider (och dessutom väldigt belastande för personalen i systemet).
Inkomstskillnaderna ses inte ens som ett problem av alla. De borgerliga kandidaterna och partierna nöjer sig i stort sett med att konstatera att de fattigaste måste få mera hjälp och ser inget större problem i de stora skillnaderna. Speciellt samlingspartister kan i sammanhanget komma på att anklaga en för avundsjuka.
De Gröna och socialdemokraterna erkänner nog problemet och meddelar sig vilja åtgärda det. Den centrala ingrediensen i varderas recept verkar vara skärpning av kapitalbeskattningen. Ingendera är villig att skärpa beskattningen av av de högre lönerna. De Gröna vill höja omsättningsskatten och energibeskattningen, vilket socialdemokraterna motsätter sig med den helt riktiga motiveringen att det drabbar låginkomsttagarna.
Också Kristdemokraterna, som i socialpoitiska frågor ofta lutar till vänster, fast de är moralkonservativa, vill bekämpa inkomstklyftorna. De har förutom en höjning av kapitalskatten också bank- och börsskatt i repertoaren, och de är till och med villiga till en "måttlig" höjning av skatten på de högsta lönerna.
Jag är stolt och glad över att kunna konstatera att Vänsterförbundet är det parti som har den mest uttänkta modellen för hur fattigdomen ska avhjälpas och inkomstklyftorna minskas.
Vår modell går ut på att dels höja grundskyddet ordentligt, dels göra beskattningen mera progressiv, så att de som har stora inkomster betalar betydligt mera än nu.
De minsta dagpengarna och pensionerna (och också studiepenningen och startpengen för företagare) ska omvandlas till ett enhetligt grundskydd på 750 euro i månaden.
Inkomster upp till 10 000 euro i året ska vara skattefria. I Vänsterförbundets modell ska alla onkomster räknas ihop och beskattas enligt samma progressiva skala, om de sedan är löne-, kapital, pensions- eller andra bidragsinkomster. Progressionen blir starkare än nu vid inkomster på c. 3300 euro i månaden, för lägre inkomster än så blir det mindre skatt än nu.
Inte oväntat har jag fått mycket positiv respons för modellen.
I Vänsterns skattemodell ingår ju också en hel del annat, till exempel bekämpning av den grå ekonomin, börs- och bankskatt, windfall-skatt, beskattning av kärnbränsle, återinförande av förmögenhetsskatten, slopande av avdragsrätten för frivilliga pensionsförsäkringar mm. Men det är modellen för inkomstbeskattningen som är det verkligt nya och centrala.
fredag 25 mars 2011
söndag 27 februari 2011
Barnbidragen och utkomststödet
Fattigdomen i det här landet har som en följd av politiska beslut vuxit stadigt allt sedan förra laman. Den här utvecklingen (eller egentligen avvecklingen) har nu pågått så länge, att fattigdomsproblemet blivit grundmurat och hunnit dokumenteras i forskning och utredningar.
Kring årsskiftet lyfte media fram problematiken mera än vanligt utifrån nya rapporter och utredningar som presenterats. I den vevan blev det plötsligt en nyhet att barnbidraget räknas som inkomst i utkomststödet. Det här innebär ju att familjer som är beroende av utkomststöd alltså inte har någon glädje av eventuella höjningar av barnbidraget eller av förhöjningen för ensamförsörjare eftersom utkomststödet minskas med motsvarande belopp i stället.
Före förra laman var det annorlunda, då räknades barnbidraget inte som inkomst i utkomststödsberäkningen. Ändringen var en del av en större reform: barnavdraget i beskattningen slopades, barnbidragsbeloppen höjdes, barnbidraget började räknas som inkomst i utkomststödet och de belopp som beaktades för barnen höjdes också.
Om utkomststödet fått hålla sin roll som tillfälligt stöd i krissituationer, hade saken inte behövt bli något stort problem. Men hög arbetslöshet i kombination med ett för lågt arbetslöshetsskydd har inneburit att väldigt många mänskor och familjer i åratal måste söka utkomststöd för att alls klara sej. Utkomststödets nivå är för låg för att man ska kunna leva anständigt på det i längre tider. Nivån sänktes dessutom 1998 i jakten på flitfällor, bl.a. just barnens s.k. grunddelar sänktes då. Dessutom har ju stödets nivå så där i allmänhet släpat efter den allmänna inkomst- och kostnadsutvecklingen.
Utifrån detta har Vänsterförbundet redan i många år drivit på att barnbidragen inte ska räknas som inkomst i utkomststödet. Vår medlem i riksdagens social- och hälsovårdsutskott har räknat att han fört saken till omröstning åtminstone 12 gånger! Det här har naturligtvis inte gett upphov till några rubriker, men nu blev det av någon anledning plötsligt en nyhet detta, att barnbidraget inte kommer de fattigaste familjerna till godo.
När viceordföranden för SFP, Christel Raunio, sedan för ett par veckor sen gick ut i pressen om detta kan tänka nyupptäckta missförhållande, kunde jag inte låta det passera okommenterat.
Så här svarade jag henne:
"Är barnbidragen inte till för alla, frågar Christel Raunio i VN 15.2. Det är utmärkt att man också inom SFP lyfter upp missförhållandet att barnbidraget räknas som inkomst vid beräkningen av utkomststödet storlek, ens i samband med valen!
Efter senaste riksdagsval gjorde SFP faktiskt en gruppmotion i ärendet, två veckor efter det att regeringsprogrammet godkänts, i stället för att se till att saken kom in i regeringsprogrammet! Under den gångna riksdagsperioden har man sedan envetet motsatt sig Vänsterförbundets förslag om att rätta till missförhållandet.
Men nu hoppas jag innerligen att man också inom SFP på riktigt insett vikten av att förbättra de fattigaste barnfamiljernas situation och är beredd till annat än spel för gallerierna.
Och för att avhjälpa den värsta fattigdomen för barnfamiljerna räcker det inte med att göra barnbidraget till s.k. priviligierad inkomst i utkomststödet, utan det gäller att se till att mänskor överlag klarar sig utan att tvingas söka utkomststöd. För att åstadkomma det krävs en höjning av de lägsta dagpengarna för arbetslösa, sjukskrivna, föräldralediga etc.
Vänsterförbundet föreslår att alla dessa olika dagpengar och också folkpensionen ska sammanföras till ett enhetligt grundskydd om 750 euro i månaden. I förslaget ingår dessutom att inkomster upp till 10 000 euro i året ska var skattefria. Det här skulle innebära en reell förbättring av många utsatta mänskors vardag."
Raunios insändare ingick förutom i Västis också i Borgåbladet och i Östra Nyland, och jag skickade naturligtvis mina kommentarer till dem alla.
Också Bo Holmberg hade reagerat på hennes insändare och fick en kommentar publicerad i Borgåbladet. Raunio svarade sedan oss båda i en och samma insändare (VN 24.2) trots att vi haft mycket olika utgångspunkter för våra respektive resonemang.
Hennes slutsläng var i alla fall säkert avsedd för mej: ".. att stämpla det som valfläsk, om det inte är det egna partiet som tagit upp diskussionen, är som att kasta in handsken och säga att inget kan göras. Och det är knappast ett konstruktivt sätt att lösa problemen?"
Tja, vem var det nu egentligen som kastade in handsken? Och Raunio lät naturligtvis bli att kommentera det jag skrev om behovet av att höja grundskyddet ordentligt...
Kring årsskiftet lyfte media fram problematiken mera än vanligt utifrån nya rapporter och utredningar som presenterats. I den vevan blev det plötsligt en nyhet att barnbidraget räknas som inkomst i utkomststödet. Det här innebär ju att familjer som är beroende av utkomststöd alltså inte har någon glädje av eventuella höjningar av barnbidraget eller av förhöjningen för ensamförsörjare eftersom utkomststödet minskas med motsvarande belopp i stället.
Före förra laman var det annorlunda, då räknades barnbidraget inte som inkomst i utkomststödsberäkningen. Ändringen var en del av en större reform: barnavdraget i beskattningen slopades, barnbidragsbeloppen höjdes, barnbidraget började räknas som inkomst i utkomststödet och de belopp som beaktades för barnen höjdes också.
Om utkomststödet fått hålla sin roll som tillfälligt stöd i krissituationer, hade saken inte behövt bli något stort problem. Men hög arbetslöshet i kombination med ett för lågt arbetslöshetsskydd har inneburit att väldigt många mänskor och familjer i åratal måste söka utkomststöd för att alls klara sej. Utkomststödets nivå är för låg för att man ska kunna leva anständigt på det i längre tider. Nivån sänktes dessutom 1998 i jakten på flitfällor, bl.a. just barnens s.k. grunddelar sänktes då. Dessutom har ju stödets nivå så där i allmänhet släpat efter den allmänna inkomst- och kostnadsutvecklingen.
Utifrån detta har Vänsterförbundet redan i många år drivit på att barnbidragen inte ska räknas som inkomst i utkomststödet. Vår medlem i riksdagens social- och hälsovårdsutskott har räknat att han fört saken till omröstning åtminstone 12 gånger! Det här har naturligtvis inte gett upphov till några rubriker, men nu blev det av någon anledning plötsligt en nyhet detta, att barnbidraget inte kommer de fattigaste familjerna till godo.
När viceordföranden för SFP, Christel Raunio, sedan för ett par veckor sen gick ut i pressen om detta kan tänka nyupptäckta missförhållande, kunde jag inte låta det passera okommenterat.
Så här svarade jag henne:
"Är barnbidragen inte till för alla, frågar Christel Raunio i VN 15.2. Det är utmärkt att man också inom SFP lyfter upp missförhållandet att barnbidraget räknas som inkomst vid beräkningen av utkomststödet storlek, ens i samband med valen!
Efter senaste riksdagsval gjorde SFP faktiskt en gruppmotion i ärendet, två veckor efter det att regeringsprogrammet godkänts, i stället för att se till att saken kom in i regeringsprogrammet! Under den gångna riksdagsperioden har man sedan envetet motsatt sig Vänsterförbundets förslag om att rätta till missförhållandet.
Men nu hoppas jag innerligen att man också inom SFP på riktigt insett vikten av att förbättra de fattigaste barnfamiljernas situation och är beredd till annat än spel för gallerierna.
Och för att avhjälpa den värsta fattigdomen för barnfamiljerna räcker det inte med att göra barnbidraget till s.k. priviligierad inkomst i utkomststödet, utan det gäller att se till att mänskor överlag klarar sig utan att tvingas söka utkomststöd. För att åstadkomma det krävs en höjning av de lägsta dagpengarna för arbetslösa, sjukskrivna, föräldralediga etc.
Vänsterförbundet föreslår att alla dessa olika dagpengar och också folkpensionen ska sammanföras till ett enhetligt grundskydd om 750 euro i månaden. I förslaget ingår dessutom att inkomster upp till 10 000 euro i året ska var skattefria. Det här skulle innebära en reell förbättring av många utsatta mänskors vardag."
Raunios insändare ingick förutom i Västis också i Borgåbladet och i Östra Nyland, och jag skickade naturligtvis mina kommentarer till dem alla.
Också Bo Holmberg hade reagerat på hennes insändare och fick en kommentar publicerad i Borgåbladet. Raunio svarade sedan oss båda i en och samma insändare (VN 24.2) trots att vi haft mycket olika utgångspunkter för våra respektive resonemang.
Hennes slutsläng var i alla fall säkert avsedd för mej: ".. att stämpla det som valfläsk, om det inte är det egna partiet som tagit upp diskussionen, är som att kasta in handsken och säga att inget kan göras. Och det är knappast ett konstruktivt sätt att lösa problemen?"
Tja, vem var det nu egentligen som kastade in handsken? Och Raunio lät naturligtvis bli att kommentera det jag skrev om behovet av att höja grundskyddet ordentligt...
söndag 13 februari 2011
Soininvaara ja köyhät
Vuodenvaihteessa luin Osmo Soinivaaran uusimman kirjan, joka käsittelee Sata-komitean työskentelyä. Opin siitä enemmän kuin odotin, ei niinkään Sata-komiteasta vaan nimenomaan Soinivaaran näkemyksistä.
En ole aikaisemmin lukenut Soininvaaran kirjoja, enkä välttämättä hänen muitakaan tekstejä, vaan olen lukenut ja kuullut niistä ja joskus kuunnellut jotain haastattelua. Näistä on syntynyt jonkinlainen kuva asiantuntijuudesta, joskaan ei hyvin tarkkaa.
Lukiessani tämän kirjan hämmästyin ja kauhistuin. Ei sitä etteikö sinänsä löytyisi asiantuntijuutta, tietäähän Soininvaara paljon monimutkaisesta sosiaaliturvastamme, vaan hänen käsityksiään köyhyydestä ja köyhistä.
Soinivaara näkee selvästi enemmän ongelmia ja puutteita köyhissä kuin yhteiskunnan rakenteissa, jotka hän tuntuu pitävän annettuina, vaikka jotain muutoksia sosiaaliturvaan haluaakin.
Sen, että luokkaerot ovat viime vuosien aikana taas lähteneet kasvuun, Soinivaara näkee enemmän tilanteen normalisoitumisena kuin ongelmana. "Sodanjälkeinen, erittäin nopea sosiaalinen liikkuvuus johtui epätavallisista olosuhteista, jotka eivät voineetkaan kestää kauan." Soinivaaran mukaan säätykierto (!) ylöspäin hidastuu, kun lahjakkuudet on poimittu alaluokasta ylöspäin.
Myöskin kysymys perusturvan riittävyydestä liittyy Soininvaaran ajattelussa ihmisten kykyihin. "... perusturvan varassa elää mukiinmenevästi, jos elämänhallinta on kunnossa, ei tupakoi, osaa hoitaa raha-asiansa ja osaa ja jaksaa valmistaa ruokaa yksinkertaisista ja halvoista raaka-aineista, jos soiaalinen verkosto toimii hyvin, ei harrasta shoppailua ostamisenilosta eikä halua kilpailla muotituotteilla." Ja sitten varsinainen pihvi: "Tällaiset henkilöt tosin eivät yleensä joudu perusturvan varaan. Toimeentulotuelle valikoituu lähinnä niitä, jotka eivät tule toimeentulotuella toimeen."
Jassåå. Olen työni kautta ollut toimeentulotuen ja sen saajien kanssa tekemisissä vuodesta 1979 lähtien, ja minun kokemukseni kertovat kyllä jotain aivan muuta kuin Soininvaaran sepustukset!
Muutenkin kosketus ihmisten arkeen tuntuu hyvin ohuelta. Soininvaara julistaa kirjan alussa, että koko sosiaaliturvamme on käytävä läpi sitä ajatellen, miten järjestelmä toimii, jos saajana oleva kotitalous onkin tradionaalisesti toimiva homo economicus. Hän joutuu kuitenkin itsekin jossain kohtaa toteamaan, että ihmiset huomioivat muitakin kuin taloudellisia tekijöitä, kun he tekevät valintojaan.
Soininvaara nostaa myös esille näkemänsä perusturvaan liittyvän moraalisen ongelman. Ongelma liittyy näkemykseen, että perusturvalla pystyy elämään ihan hyvin, jos vain on tarpeeksi kyvykäs. Näin ollen hän näkee riskin siitä, että muilta ominaisuuksiltaan hyväosaiset pyrkivät elämään perusturvan varassa, vaikka voisivat tehdä työtä.
Tämän takia Soinivaaran hahmottelema takuutulo ja myös perustulo olisi tarkoituksellisesti sen verran niukka (vielä pienemmät kuin nykyiset minimipäivärahat ja toimeentulotuen perusosa) ettei sillä pystyisi elämään, vaan olisi pakko päästä töihin, jotta tulisi toimeen. Malliin liittyy kyllä jonkinlainen työttömyysturva, joka kuitenkin olisi nykyistä vielä paljon ehdollisempi.
Soinivaaran hahmottelema perustulomalli on usein esitetty ratkaisuna, joka yksinkertaistaisi sosiaaliturvaa ja vähentäisi kontrollia. Näin se varmasti voi joillekin toimiakin. Mutta kaikista köyhimmille se tarkoittaisi sosiaaliturvan nykyistä vielä rankempaa tarveharkintaa ja pakottamista töihin millä ehdoilla tahansa.
Jossain Soininvaara kirjoitti, että ehkä olisi syytä tutkia enemmänkin sitä, miten jotkut onnistuvat pääsemään köyhyydestä irti ja parempaan elämään, sen sijaan että pitäydytään riskeissä.
Jos kokeiltaisiin vaikka kunnon perusturva. Ja mahdollisuuksien tarjoaminen sanktioiden sijaan.
En ole aikaisemmin lukenut Soininvaaran kirjoja, enkä välttämättä hänen muitakaan tekstejä, vaan olen lukenut ja kuullut niistä ja joskus kuunnellut jotain haastattelua. Näistä on syntynyt jonkinlainen kuva asiantuntijuudesta, joskaan ei hyvin tarkkaa.
Lukiessani tämän kirjan hämmästyin ja kauhistuin. Ei sitä etteikö sinänsä löytyisi asiantuntijuutta, tietäähän Soininvaara paljon monimutkaisesta sosiaaliturvastamme, vaan hänen käsityksiään köyhyydestä ja köyhistä.
Soinivaara näkee selvästi enemmän ongelmia ja puutteita köyhissä kuin yhteiskunnan rakenteissa, jotka hän tuntuu pitävän annettuina, vaikka jotain muutoksia sosiaaliturvaan haluaakin.
Sen, että luokkaerot ovat viime vuosien aikana taas lähteneet kasvuun, Soinivaara näkee enemmän tilanteen normalisoitumisena kuin ongelmana. "Sodanjälkeinen, erittäin nopea sosiaalinen liikkuvuus johtui epätavallisista olosuhteista, jotka eivät voineetkaan kestää kauan." Soinivaaran mukaan säätykierto (!) ylöspäin hidastuu, kun lahjakkuudet on poimittu alaluokasta ylöspäin.
Myöskin kysymys perusturvan riittävyydestä liittyy Soininvaaran ajattelussa ihmisten kykyihin. "... perusturvan varassa elää mukiinmenevästi, jos elämänhallinta on kunnossa, ei tupakoi, osaa hoitaa raha-asiansa ja osaa ja jaksaa valmistaa ruokaa yksinkertaisista ja halvoista raaka-aineista, jos soiaalinen verkosto toimii hyvin, ei harrasta shoppailua ostamisenilosta eikä halua kilpailla muotituotteilla." Ja sitten varsinainen pihvi: "Tällaiset henkilöt tosin eivät yleensä joudu perusturvan varaan. Toimeentulotuelle valikoituu lähinnä niitä, jotka eivät tule toimeentulotuella toimeen."
Jassåå. Olen työni kautta ollut toimeentulotuen ja sen saajien kanssa tekemisissä vuodesta 1979 lähtien, ja minun kokemukseni kertovat kyllä jotain aivan muuta kuin Soininvaaran sepustukset!
Muutenkin kosketus ihmisten arkeen tuntuu hyvin ohuelta. Soininvaara julistaa kirjan alussa, että koko sosiaaliturvamme on käytävä läpi sitä ajatellen, miten järjestelmä toimii, jos saajana oleva kotitalous onkin tradionaalisesti toimiva homo economicus. Hän joutuu kuitenkin itsekin jossain kohtaa toteamaan, että ihmiset huomioivat muitakin kuin taloudellisia tekijöitä, kun he tekevät valintojaan.
Soininvaara nostaa myös esille näkemänsä perusturvaan liittyvän moraalisen ongelman. Ongelma liittyy näkemykseen, että perusturvalla pystyy elämään ihan hyvin, jos vain on tarpeeksi kyvykäs. Näin ollen hän näkee riskin siitä, että muilta ominaisuuksiltaan hyväosaiset pyrkivät elämään perusturvan varassa, vaikka voisivat tehdä työtä.
Tämän takia Soinivaaran hahmottelema takuutulo ja myös perustulo olisi tarkoituksellisesti sen verran niukka (vielä pienemmät kuin nykyiset minimipäivärahat ja toimeentulotuen perusosa) ettei sillä pystyisi elämään, vaan olisi pakko päästä töihin, jotta tulisi toimeen. Malliin liittyy kyllä jonkinlainen työttömyysturva, joka kuitenkin olisi nykyistä vielä paljon ehdollisempi.
Soinivaaran hahmottelema perustulomalli on usein esitetty ratkaisuna, joka yksinkertaistaisi sosiaaliturvaa ja vähentäisi kontrollia. Näin se varmasti voi joillekin toimiakin. Mutta kaikista köyhimmille se tarkoittaisi sosiaaliturvan nykyistä vielä rankempaa tarveharkintaa ja pakottamista töihin millä ehdoilla tahansa.
Jossain Soininvaara kirjoitti, että ehkä olisi syytä tutkia enemmänkin sitä, miten jotkut onnistuvat pääsemään köyhyydestä irti ja parempaan elämään, sen sijaan että pitäydytään riskeissä.
Jos kokeiltaisiin vaikka kunnon perusturva. Ja mahdollisuuksien tarjoaminen sanktioiden sijaan.
söndag 30 januari 2011
Hur är det med vänstervinkeln riktigt?
Bland det sista jag vill framstå som är en centerpartistisk gnällspik som skyller alla problem på "Etelän metia". Men ibland har jag nog svårt att förstå mej på mediarapporteringen om Vänsterförbundet. Och emellanåt känns den väldigt orättvis.
Som aktiv inom Vänstern och medlem av partistyrelsen har jag ju bra koll på vad som görs och sägs inom rörelsen. Skulle jag vara utlämnad åt mediarapporteringen för att få information är det mycket möjligt att jag skulle undra om dom överhuvudtaget tar ställning till något som helst dom där vänsterförbundarna.
I går morse intervjuades Paavo Arhinmäki i Ykkösaamu. Själv såg jag inte intervjun, eftersom jag just nu inte har någon TV. När jag kollade på nyheterna på nätet efteråt kunde jag läsa, att Paavo är besviken på att Vänstern gått bakåt i Yles senaste gallup och att han konstaterade att det enda säkra är att de tre stora förlorar och Soini går framåt i valet.
Jaha, just så... Men sen då? Även om jag ju vet att många redaktörer hellre koncentrera sig på Vänsterns allehanda svårigheter än på innehållet i politiken, så kunde jag ju inte tro att inte sakfrågor som till exempel beskattningen kommit upp. Skattefrågorna är så viktiga i det kommande valet, och Vänstern har en egen modell, som klart skiljer sig från övriga partiers, så jag viste att Paavo skulle lyfta fram dem till och med utan att bli tillfrågad!
På eftermiddagen berättade radionyheterna om Samlingspartiets skattepolitiska linje inför valet. Man vill - surprise, surprise - sänka inkomstskatten och höja momsen. I samma inslag berättades om andra partiers kritiska inställning till förslaget. SDP, Centern, De Gröna och också de kristliga kom till tals, men icke Vänstern.
I dag såg jag intervjun med Paavo på Arenan. Naturligtvis hade det talats en hel del om beskattningen och om det nu så aktuella hållbarhetsunderskottet!
En intressant detalj i radioinslaget om samlingspartiets skattelinje var i alla fall att Katainen sade, att skattereformen ska göras så "että ihmiset kokevat, että lisäämme oikeudenmukaisuutta". Alltså så att mänskor u p p l e v e r att man inom Samlingspartiet ökar rättvisan. Sen är det en bisak hur det förhåller sig med rättvisan i verkligheten väl?
Vi kämpar vidare...
Som aktiv inom Vänstern och medlem av partistyrelsen har jag ju bra koll på vad som görs och sägs inom rörelsen. Skulle jag vara utlämnad åt mediarapporteringen för att få information är det mycket möjligt att jag skulle undra om dom överhuvudtaget tar ställning till något som helst dom där vänsterförbundarna.
I går morse intervjuades Paavo Arhinmäki i Ykkösaamu. Själv såg jag inte intervjun, eftersom jag just nu inte har någon TV. När jag kollade på nyheterna på nätet efteråt kunde jag läsa, att Paavo är besviken på att Vänstern gått bakåt i Yles senaste gallup och att han konstaterade att det enda säkra är att de tre stora förlorar och Soini går framåt i valet.
Jaha, just så... Men sen då? Även om jag ju vet att många redaktörer hellre koncentrera sig på Vänsterns allehanda svårigheter än på innehållet i politiken, så kunde jag ju inte tro att inte sakfrågor som till exempel beskattningen kommit upp. Skattefrågorna är så viktiga i det kommande valet, och Vänstern har en egen modell, som klart skiljer sig från övriga partiers, så jag viste att Paavo skulle lyfta fram dem till och med utan att bli tillfrågad!
På eftermiddagen berättade radionyheterna om Samlingspartiets skattepolitiska linje inför valet. Man vill - surprise, surprise - sänka inkomstskatten och höja momsen. I samma inslag berättades om andra partiers kritiska inställning till förslaget. SDP, Centern, De Gröna och också de kristliga kom till tals, men icke Vänstern.
I dag såg jag intervjun med Paavo på Arenan. Naturligtvis hade det talats en hel del om beskattningen och om det nu så aktuella hållbarhetsunderskottet!
En intressant detalj i radioinslaget om samlingspartiets skattelinje var i alla fall att Katainen sade, att skattereformen ska göras så "että ihmiset kokevat, että lisäämme oikeudenmukaisuutta". Alltså så att mänskor u p p l e v e r att man inom Samlingspartiet ökar rättvisan. Sen är det en bisak hur det förhåller sig med rättvisan i verkligheten väl?
Vi kämpar vidare...
torsdag 30 december 2010
Om svenskan i det här landet
Svenskans ställning har debatterats livligt allt sedan "pakkoruotsi-diskussionen" i TV 2 för en månad sedan. Jag följde inte TV-diskussionen själv, och efter det jag sedan läste och hörde om den kändes det som ett slöseri med tid att gå in på Arenan och kolla upp den. Det verkade mest vara gammal burkmat.
Jag hade i alla fall behov av att delta i den diskussion som följde efteråt i Hbl och skrev en insändare. Igen en gång hann jag tänka att min insändare inte publiceras, men i dag kom den in. Så här skrev jag, i egenskap av ordförande för Vänsterförbundets landsstyrelse:
"Svenskans ställning har diskuterats flitigt på sistone. Diskussionen har mestadels förts som om svenskan i det här landet skulle vara något som kan behandlas helt skilt från samhällsutvecklingen i övrigt.
Men så är det ju inte! Fredrik Almqvist (Hbl 18.12) tangerar problemet, när han skriver, att svenskspråkig service tryggas bäst i ett samhälle där den nordiska välfärdsmodellen utvecklas och förstärks.
Men nu lever vi ju tyvärr inte i ett sådant samhälle. Vi lever i ett konkurrenssamhälle där den universella välfärden systematiskt monterats ner under de senaste tjugo åren. Den utvecklingen är inte ägnad att öka förståelsen för andra överhuvudtaget och speciellt inte för grupper som på något sätt är avvikande.
SFParna har under den senaste tidens debatt igen en gång utmålat sig som de enda sanna försvararna av svenskans och de svenskspråkigas ställning. Men i själva verket har SFP genom sin medverkan i de regeringar, som fått till stånd de vida klyftorna mellan välbärgade och utsatta grupper i dagens finländska samhälle, gått i första linjen när det gäller att dra mattan undan fötterna för finlandssvenskarna.
Det hjälper inte att tala vackert om och för finlandssvenskar och invandrare, om den ekonomiska och sociala politik man bedriver samtidigt för samhällsutvecklingen åt ett helt annat håll. Tvärtom verkar det mest brådskande också med tanke på svenskans ställning i detta land vara att ändra inriktningen på den ekonomiska och sociala politiken, så att vi igen bygger upp jämlikhet och gemenskap mellan mänskor i stället för skillnader, konkurrens och klyftor."
Rubriken hade torvats om litet, från "Tryggad svenska förutsätter större solidaritet" till "Större solidaritet tryggar svenskan". Där finns en nyansskillnad, för svenskans ställning tryggas ju inte automatiskt heller i ett mera solidariskt samhälle än det vi nu lever i. Men rubriker ska ju vara korta för att rymmas och slagkraftiga desutom, så deras rubrik var säkert bättre.
Jag hade i alla fall behov av att delta i den diskussion som följde efteråt i Hbl och skrev en insändare. Igen en gång hann jag tänka att min insändare inte publiceras, men i dag kom den in. Så här skrev jag, i egenskap av ordförande för Vänsterförbundets landsstyrelse:
"Svenskans ställning har diskuterats flitigt på sistone. Diskussionen har mestadels förts som om svenskan i det här landet skulle vara något som kan behandlas helt skilt från samhällsutvecklingen i övrigt.
Men så är det ju inte! Fredrik Almqvist (Hbl 18.12) tangerar problemet, när han skriver, att svenskspråkig service tryggas bäst i ett samhälle där den nordiska välfärdsmodellen utvecklas och förstärks.
Men nu lever vi ju tyvärr inte i ett sådant samhälle. Vi lever i ett konkurrenssamhälle där den universella välfärden systematiskt monterats ner under de senaste tjugo åren. Den utvecklingen är inte ägnad att öka förståelsen för andra överhuvudtaget och speciellt inte för grupper som på något sätt är avvikande.
SFParna har under den senaste tidens debatt igen en gång utmålat sig som de enda sanna försvararna av svenskans och de svenskspråkigas ställning. Men i själva verket har SFP genom sin medverkan i de regeringar, som fått till stånd de vida klyftorna mellan välbärgade och utsatta grupper i dagens finländska samhälle, gått i första linjen när det gäller att dra mattan undan fötterna för finlandssvenskarna.
Det hjälper inte att tala vackert om och för finlandssvenskar och invandrare, om den ekonomiska och sociala politik man bedriver samtidigt för samhällsutvecklingen åt ett helt annat håll. Tvärtom verkar det mest brådskande också med tanke på svenskans ställning i detta land vara att ändra inriktningen på den ekonomiska och sociala politiken, så att vi igen bygger upp jämlikhet och gemenskap mellan mänskor i stället för skillnader, konkurrens och klyftor."
Rubriken hade torvats om litet, från "Tryggad svenska förutsätter större solidaritet" till "Större solidaritet tryggar svenskan". Där finns en nyansskillnad, för svenskans ställning tryggas ju inte automatiskt heller i ett mera solidariskt samhälle än det vi nu lever i. Men rubriker ska ju vara korta för att rymmas och slagkraftiga desutom, så deras rubrik var säkert bättre.
lördag 18 december 2010
Mitä minä sanoin!
Niin teksisi aina välillä mieli sanoa. Yleensä sen sanominen kuitenkin kannattaa jättää väliin, joten harvemmin tulee sanottua. Mutta nyt tekee kyllä todellakin mieli sanoa se kaikille niille vallanpitäjille, jotka viime lamasta lähtien ovat olleet tekemässä ne lukuisat päätökset, millä suomalaista hyvinvointiyhteiskuntaa on nakerrettu pala palalta, niin että siitä kohta on vain kuori jäljellä.
Mitä minä sanoin!!
Kaikista törkein päätös, joka 1990-luvulla tehtiin, oli toimeentulotuen tason alentaminen 1.3.1998. Muistan hyvin sen päivän, olin nimittäin siihen aikaan sosiaalitoimistossa töissä, ja minulla oli kyseenalainen kunnia panna hulluuden täytäntöön. Joidenkin perheiden toimeentulotuki aleni jopa tuhat markkaa uuden lain myötä, asumiskustannusten omavastuun sekä lasten alennettujen perusosien seurauksena. Eivätkä nämä perheet aikaisemminkaan taatusti olleet saaneet liikaa!
Tuon päivän ja seuraavien päivien koitoksia ajatellen olin laittanut kirjoituspöydälleni näkyviin kopiot kaikista lehtikirjoituksista, jotka olin aiheesta kirjoittanut. En suostunut asiakkaiden suuttumuksen kohteeksi, vaan halusin antaa sille oikean osoitteen.
Me, jotka taistelimme sosiaaliturvan heikennyksiä vastaan, varoitimme nimenomaan siitä, että heikennykset tulevat johtamaan syrjäytymiseen ja ihmisten jakamiseen A- ja B-kansalaisiin. Valtaa pitävät eivät sitä kuitenkin ottaneet kuuleviin korviinsa. Edes Vasemmistoliiton johto ei siihen aikaan oikein ymmärtänyt asian vakavuutta, mikä oli minulle tosi kova pala, mutta onneksi tulivat melko pian järkiinsä.
Nykyiset hallituspuolueet eivät kuitenkaan ole suuntaansa muuttaneet. Tämä ei johdu ainakaan pelkästään järjen puutteesta vaan myös näiden tahojen omista lyhtnäköisistä intresseistä.
Joten tässä nyt ollaan. Eikä tunnu yhtään hyvältä, että olin oikeassa.
Mutta onneksi meillä on vaalit tulossa! Nyt on mahdollisuus valita uudet ja paremmat päättäjät, jotka rakentavat tasa-arvoista yhteiskuntaa nykyisen kilpailuyhteiskunnan sijaan.
Mitä minä sanoin!!
Kaikista törkein päätös, joka 1990-luvulla tehtiin, oli toimeentulotuen tason alentaminen 1.3.1998. Muistan hyvin sen päivän, olin nimittäin siihen aikaan sosiaalitoimistossa töissä, ja minulla oli kyseenalainen kunnia panna hulluuden täytäntöön. Joidenkin perheiden toimeentulotuki aleni jopa tuhat markkaa uuden lain myötä, asumiskustannusten omavastuun sekä lasten alennettujen perusosien seurauksena. Eivätkä nämä perheet aikaisemminkaan taatusti olleet saaneet liikaa!
Tuon päivän ja seuraavien päivien koitoksia ajatellen olin laittanut kirjoituspöydälleni näkyviin kopiot kaikista lehtikirjoituksista, jotka olin aiheesta kirjoittanut. En suostunut asiakkaiden suuttumuksen kohteeksi, vaan halusin antaa sille oikean osoitteen.
Me, jotka taistelimme sosiaaliturvan heikennyksiä vastaan, varoitimme nimenomaan siitä, että heikennykset tulevat johtamaan syrjäytymiseen ja ihmisten jakamiseen A- ja B-kansalaisiin. Valtaa pitävät eivät sitä kuitenkin ottaneet kuuleviin korviinsa. Edes Vasemmistoliiton johto ei siihen aikaan oikein ymmärtänyt asian vakavuutta, mikä oli minulle tosi kova pala, mutta onneksi tulivat melko pian järkiinsä.
Nykyiset hallituspuolueet eivät kuitenkaan ole suuntaansa muuttaneet. Tämä ei johdu ainakaan pelkästään järjen puutteesta vaan myös näiden tahojen omista lyhtnäköisistä intresseistä.
Joten tässä nyt ollaan. Eikä tunnu yhtään hyvältä, että olin oikeassa.
Mutta onneksi meillä on vaalit tulossa! Nyt on mahdollisuus valita uudet ja paremmat päättäjät, jotka rakentavat tasa-arvoista yhteiskuntaa nykyisen kilpailuyhteiskunnan sijaan.
tisdag 30 november 2010
Skillnaderna finns! Men de minskar i tvångströja.
Förra veckan medverkade jag i en valdebatt i Kommunernas hus i Helsingfors. Alla riksdgaspartier var inbjudna, och bara centern hade uteblivit. När vi fick börja diskutera välfärden och finansieringen av den, steg temperaturen i debatten betydligt. Debattledaren Åsa Bengtsson konstaterade nöjt att de ideologiska skillnaderna har kommit åter i politiken.
Nog har ju skillnaderna förstås funnits där hela tiden. Som aktiv i ett parti har jag ju hela tiden varit mycket medveten om dem, men jag håller med om att de inte varit alls så tydliga som jag hade önskat.
Den samhällsutveckling vi haft de senaste åren, med växande klyftor i fråga om inkomster och det mesta annat, och nu de återkommande akuta kriserna på finansmarknaden gör i alla fall att allt fler vill ha en förändring av politiken. Och de politiska partierna måste ta ställning till de grundläggande frågorna.
Vänsterns syn på hur finanskrisen ska hanteras är verkligen en helt annan än Samlingspartiets. Katainen & Co vägrar fortsättningsvis att se det behov av en starkare styrning av fnansmarknaden som skulle gagna samhället som helhet. Och skillnaden mellan Vänsterns och Samlingspartiets (och De Grönas!) syn på hur beskattningen och socialskyddet ska utvecklas i det här landet är milsvid.
Men i kommunalpolitiken är skillnaderna inte nödvändigtvis så stora alla gånger. Det har att göra med det begränsade handlingsutrymme som många kommuner har på grund av sitt trängda ekonomiska läge. Statens kommunpolitik har inneburit en ekonomisk tvångströja för alltför många kommuner.
I Hangö som ju är en s.k. "kriskommun", gäller det att få ner det ackumulerade underskottet. I budgetarbetet har det verkligen gällt att hålla sig till det åtgärdsprogram, som fullmäktige godkände i somras.
Tack och lov är det i alla fall ingen hos oss som föreslagit uppsägning av personalen eller andra radikala nerskärningar. Siktet är inställt på att få in mera förebyggande arbetssätt för att minska behovet av till exempel omhändertagningar av barn och specialsjukvård. I fåga om personalen är tanken att se över arbetet i samband med pensioneringar och då undvika nyanställningar om det är möjligt.
Övergången till ett mera förebyggande arbetssätt skulle nog egentligen förutsätta extra ekonomiska satsningar under en övergångstid. Sådant finns det tyvärr inte utrymme för nu.
När budgeten klubbades av i stadsstyrelsen i förrgår, efter att ha diskuterats i olika omgångar tidigare, gjordes det enhälligt. Jag föreslog en textändring om en aktiv användning av förebyggande utkomststöd, och blev positivt överraskad över att det kunde omfattas enhälligt. I fråga om utkomststödsanslagen överlag hade jag inte hunnit få svar på mina frågor inför stadsstyrelsemötet, så jag meddelade att jag tar mig rätten att återkomma till saken vid behov...
Nog har ju skillnaderna förstås funnits där hela tiden. Som aktiv i ett parti har jag ju hela tiden varit mycket medveten om dem, men jag håller med om att de inte varit alls så tydliga som jag hade önskat.
Den samhällsutveckling vi haft de senaste åren, med växande klyftor i fråga om inkomster och det mesta annat, och nu de återkommande akuta kriserna på finansmarknaden gör i alla fall att allt fler vill ha en förändring av politiken. Och de politiska partierna måste ta ställning till de grundläggande frågorna.
Vänsterns syn på hur finanskrisen ska hanteras är verkligen en helt annan än Samlingspartiets. Katainen & Co vägrar fortsättningsvis att se det behov av en starkare styrning av fnansmarknaden som skulle gagna samhället som helhet. Och skillnaden mellan Vänsterns och Samlingspartiets (och De Grönas!) syn på hur beskattningen och socialskyddet ska utvecklas i det här landet är milsvid.
Men i kommunalpolitiken är skillnaderna inte nödvändigtvis så stora alla gånger. Det har att göra med det begränsade handlingsutrymme som många kommuner har på grund av sitt trängda ekonomiska läge. Statens kommunpolitik har inneburit en ekonomisk tvångströja för alltför många kommuner.
I Hangö som ju är en s.k. "kriskommun", gäller det att få ner det ackumulerade underskottet. I budgetarbetet har det verkligen gällt att hålla sig till det åtgärdsprogram, som fullmäktige godkände i somras.
Tack och lov är det i alla fall ingen hos oss som föreslagit uppsägning av personalen eller andra radikala nerskärningar. Siktet är inställt på att få in mera förebyggande arbetssätt för att minska behovet av till exempel omhändertagningar av barn och specialsjukvård. I fåga om personalen är tanken att se över arbetet i samband med pensioneringar och då undvika nyanställningar om det är möjligt.
Övergången till ett mera förebyggande arbetssätt skulle nog egentligen förutsätta extra ekonomiska satsningar under en övergångstid. Sådant finns det tyvärr inte utrymme för nu.
När budgeten klubbades av i stadsstyrelsen i förrgår, efter att ha diskuterats i olika omgångar tidigare, gjordes det enhälligt. Jag föreslog en textändring om en aktiv användning av förebyggande utkomststöd, och blev positivt överraskad över att det kunde omfattas enhälligt. I fråga om utkomststödsanslagen överlag hade jag inte hunnit få svar på mina frågor inför stadsstyrelsemötet, så jag meddelade att jag tar mig rätten att återkomma till saken vid behov...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
