Om svenskan i det här landet

Svenskans ställning har debatterats livligt allt sedan "pakkoruotsi-diskussionen" i TV 2 för en månad sedan. Jag följde inte TV-diskussionen själv, och efter det jag sedan läste och hörde om den kändes det som ett slöseri med tid att gå in på Arenan och kolla upp den. Det verkade mest vara gammal burkmat.

Jag hade i alla fall behov av att delta i den diskussion som följde efteråt i Hbl och skrev en insändare. Igen en gång hann jag tänka att min insändare inte publiceras, men i dag kom den in. Så här skrev jag, i egenskap av ordförande för Vänsterförbundets landsstyrelse:

"Svenskans ställning har diskuterats flitigt på sistone. Diskussionen har mestadels förts som om svenskan i det här landet skulle vara något som kan behandlas helt skilt från samhällsutvecklingen i övrigt.

Men så är det ju inte! Fredrik Almqvist (Hbl 18.12) tangerar problemet, när han skriver, att svenskspråkig service tryggas bäst i ett samhälle där den nordiska välfärdsmodellen utvecklas och förstärks.

Men nu lever vi ju tyvärr inte i ett sådant samhälle. Vi lever i ett konkurrenssamhälle där den universella välfärden systematiskt monterats ner under de senaste tjugo åren. Den utvecklingen är inte ägnad att öka förståelsen för andra överhuvudtaget och speciellt inte för grupper som på något sätt är avvikande.

SFParna har under den senaste tidens debatt igen en gång utmålat sig som de enda sanna försvararna av svenskans och de svenskspråkigas ställning. Men i själva verket har SFP genom sin medverkan i de regeringar, som fått till stånd de vida klyftorna mellan välbärgade och utsatta grupper i dagens finländska samhälle, gått i första linjen när det gäller att dra mattan undan fötterna för finlandssvenskarna.

Det hjälper inte att tala vackert om och för finlandssvenskar och invandrare, om den ekonomiska och sociala politik man bedriver samtidigt för samhällsutvecklingen åt ett helt annat håll. Tvärtom verkar det mest brådskande också med tanke på svenskans ställning i detta land vara att ändra inriktningen på den ekonomiska och sociala politiken, så att vi igen bygger upp jämlikhet och gemenskap mellan mänskor i stället för skillnader, konkurrens och klyftor."

Rubriken hade torvats om litet, från "Tryggad svenska förutsätter större solidaritet" till "Större solidaritet tryggar svenskan". Där finns en nyansskillnad, för svenskans ställning tryggas ju inte automatiskt heller i ett mera solidariskt samhälle än det vi nu lever i. Men rubriker ska ju vara korta för att rymmas och slagkraftiga desutom, så deras rubrik var säkert bättre.

Mitä minä sanoin!

Niin teksisi aina välillä mieli sanoa. Yleensä sen sanominen kuitenkin kannattaa jättää väliin, joten harvemmin tulee sanottua. Mutta nyt tekee kyllä todellakin mieli sanoa se kaikille niille vallanpitäjille, jotka viime lamasta lähtien ovat olleet tekemässä ne lukuisat päätökset, millä suomalaista hyvinvointiyhteiskuntaa on nakerrettu pala palalta, niin että siitä kohta on vain kuori jäljellä.

Mitä minä sanoin!!

Kaikista törkein päätös, joka 1990-luvulla tehtiin, oli toimeentulotuen tason alentaminen 1.3.1998. Muistan hyvin sen päivän, olin nimittäin siihen aikaan sosiaalitoimistossa töissä, ja minulla oli kyseenalainen kunnia panna hulluuden täytäntöön. Joidenkin perheiden toimeentulotuki aleni jopa tuhat markkaa uuden lain myötä, asumiskustannusten omavastuun sekä lasten alennettujen perusosien seurauksena. Eivätkä nämä perheet aikaisemminkaan taatusti olleet saaneet liikaa!

Tuon päivän ja seuraavien päivien koitoksia ajatellen olin laittanut kirjoituspöydälleni näkyviin kopiot kaikista lehtikirjoituksista, jotka olin aiheesta kirjoittanut. En suostunut asiakkaiden suuttumuksen kohteeksi, vaan halusin antaa sille oikean osoitteen.

Me, jotka taistelimme sosiaaliturvan heikennyksiä vastaan, varoitimme nimenomaan siitä, että heikennykset tulevat johtamaan syrjäytymiseen ja ihmisten jakamiseen A- ja B-kansalaisiin. Valtaa pitävät eivät sitä kuitenkin ottaneet kuuleviin korviinsa. Edes Vasemmistoliiton johto ei siihen aikaan oikein ymmärtänyt asian vakavuutta, mikä oli minulle tosi kova pala, mutta onneksi tulivat melko pian järkiinsä.

Nykyiset hallituspuolueet eivät kuitenkaan ole suuntaansa muuttaneet. Tämä ei johdu ainakaan pelkästään järjen puutteesta vaan myös näiden tahojen omista lyhtnäköisistä intresseistä.

Joten tässä nyt ollaan. Eikä tunnu yhtään hyvältä, että olin oikeassa.

Mutta onneksi meillä on vaalit tulossa! Nyt on mahdollisuus valita uudet ja paremmat päättäjät, jotka rakentavat tasa-arvoista yhteiskuntaa nykyisen kilpailuyhteiskunnan sijaan.